De sanna mästarna inom MMA


Vilka är de riktiga mästarna enligt linear champion-tänket?

Okej, jag börjar med att påpeka att idén till den här artikeln är väldigt inspirerad av Dave Meltzers artikel i ämnet på Yahoo. Men då hela konceptet var så genomtänkt och intressant kände jag för att förenkla den lite och göra en svensk variant här på MMAnytt. Nej, inte översätta artikeln bara utan göra min “take” på det hela.

Linear Champion

Uttrycket kommer från boxning och är en liten lek med vem som vunnit över vem egentligen. Det finns de som tar hela konceptet som en myt och det då främst när det gäller boxning då listan som når fram till den linjära mästaren (kallar det från och med nu “Linear Champion” ) mästaren är så lång. Men inom MMA då? Jag hörde Dann på MMAjunkie snacka om att Fedor var “Linear Champion” redan för några år sedan, men fick aldrig någon vidare förklaring exakt på vad han menade. Men nu har alltså Dave Meltzer skrivit en artikel som går ut på att Werdum är den rättmätige “linear champion”. Ibland inom boxning så kallas “lineal champion”, men det är samma sak som “Linear Champion”. Det är helt enkelt den sanne mästaren vi snackar om. Inom boxning kan också linear champion innebär att man slår den som är “undisputed”. För att bli Undisputed så ska man enligt de gamla reglerna försvarat sin boxningstitel fyra gånger i stora sammanhang (i boxning = WBC, WBA, IBF och WBO).

Efter hoppet kommer en förklaring/genomgång på varför Werdum är “Linear champion” och inte Brock Lesnar exempelvis. Artikeln tar inte bara upp tungviktens historia utan även andra klasser så häng me.

Från mästare till mästare

Konceptet går ut på att man kommer överens om att man måste slå en mästare för att bli en själv. Om man inte köper det konceptet så funkar inte detta tänk. Så låt oss gå igenom hela ättlinjen så att säga och se hur Werdum blir den som nu är “Linear champion” i världen.

Tungvikten

Innan viktklasserna drog igång så kan vi nog vara överens om att Royce Gracie, men det var under turneringsformatet och går således inte att räkna in. Det fanns andra organisationer, men dom hade regler som exempelvis öppna händer osv. och går inte att räkna in. Nej, UFCs första tungviktsmästare den 7:e april 1995. Det var Gracie som mötte Ken Shamrock i något som kallades “World Superfight championship”. Matchen blev den längsta i UFCs historia och varade inte mindre än 36 minuter och 6 sekunder! Den avbröts då PPV-tiden helt enkelt gick ut. Det var nästan som den gamla “goda” tidens valetudo-matcher från 20-30 talet. De var dock ibland betydligt längre, men är en annan historia. Matchen blev en draw men hade det varit poäng och domare med i bilden hade Shamrock vunnit lätt. Gracie hoppade av UFC. Redan här haltar ju hela grejen med linear champion, men 14onde juli 1995 slog Sharmock Dan Severn och först då fick Shamrock bältet. Då hade vi den förste mästaren.

Severn vann rematchen 17:e maj 1996 på ett delat domslut och vann den mycket tråkiga matchen. 7:e februari 1997 sen så förlorade Severn mot Mark Coleman som därmed blev UFC:s bälteshållare. Under 1997 gick bältet till Maurice Smith och sen till Randy Couture. Randy fick problem med pengar och lämnade UFC och stack till Japan och därmed stack han iväg med “linear champion”-skapet i resväskan.

Randy förlorade nästa gång mot Enson Inoue i en Vale Tudo-fight 25:oktober 1998. Inoue i sin tur förlorade mot Mark Kerr i PRIDE. Kerr förlorades sen mot Fujita 1:a maj 2000 och där börjar det hända grejer.

Fujita slog nämnligen Kerr som första matchen i en 8-manna turnering som såldes som att den skulle avgöra vem som var bästa på MMA. Helt enkelt den första riktiga PRIDE Grand Prix-turneringen. Fujita skadade nämligen knät i matchen mot Kerr (som vanns på enhälligt domslut). Han skulle möta Coleman i nästa matchen men kunde ju inte slåss på grund av skadan. Men han ville ha pengarna för matchen mot Coleman så han gick in i ringen och så fort matchen drog igång slängde hand sekonder in handduken och Coleman stod som vinnare. Fujita tävlade rent tekniskt och förlorade. Därför blev Coleman nu linear champion och vann också hela den legendariska turneringen.

Nästa gång Coleman torskade var mot Antonio Rodrigo Nogueira, som sen också blev PRIDE:s första tungviktchampion. Nogueira höll alltså både Linear champion och Pridebältet. Men i march 2003 mötte Big Nog Fedor Emelianenko och förlorade som bekant på enhälligt domslut. 

Då ingen slog Fedor fram tills 26:e juni 2010 då Fabricio Werdum lyckades efter 1 minut och 9 sekunder få Fedor att klappa ut. Därmed kan vi konstatera att tungviktens sanne mästare är:

Fabricio Werdum

Lätt tungvikt

Det här blir en UFC-historia rakt igenom. Lätt tungvikt kallades en gång i tiden för mellanvikt ska påpekas. Meltzer spårar tillbaka den förste sanne mästaren till 27:e december 1997 då Frank Shamrock slog OS-guldmedaljören (i brottning) Kevin Jackson via en armbar efter blott 14 sekunder. Sharmock förlorade inte egentligen en enda match sen fram tills 2003, men å andra sidan slutade han slåss som lätt tungvikt 2003. Back in the days fanns ingen mellanvikt som numera. Han gjorde bältet vakant 1999 och när han förlorade 2007 mot Renzo Gracie via diskning var det som mellanviktare.

Då Shamrock slogs så begränsat lite i viktklassen ligger själva titeln kvar inom UFC då Shamrock lämnade organisationen. 14onde april 2000 slog Tito Ortiz  Wanderlei Silva. Under 10 år har sen bältet hållits inom UFC och då Mauricio “Shogun” Rua slog Lyoto Machida 8onde maj 2010 blev han den sanne mästaren. Ja, hela den här kategorin vacklar lite i början på grund av Frank Shamrock, men varken min eller Meltzer kan hitta någon annan som borde vara mer värdig rent linjärt än matchen mellan Tito och Wanderlei 2000. Lätta tungviktens sanne mästare är:

Mauricio “Shogun” Rua

Mellanvikt

UFC:s mellanviktsbälte skapades då Maurio Bustamante slog Dave Menne 11:e januari 2002. Det är inte helt otippat Anderson Silva som är den sanne mästaren, men det är faktiskt lite halvkul att han först blev det när han slog Sonnen.

Bustamante lämnade UFC när det blev tjafs om kontraktet och förlorade mot Quinton Jackson i Japan som lätt tungviktare. Men som mellanviktare förlorade han först mot Dan “Hendo” Henderson. Deras vikt i Japan var 183 pounds men det är snarlikt 185.

I Japan fick Hendo stryk av Kazuo Misaki i en match som inte gick om bältet. Misaki fick sen stryk av Paulo Filho. 2007 försvann ju som bekant PRIDE och Paulo Filho började slåss i WEC. Paulo förlorade tillsist (sin enda förlust) mot Chael Sonnen i en match som skulle handlat om bältet men inte gjorde det då Filho inte klarade vikten. Men hur som helst så vann Sonnen på enhälligt domslut.  

Alltså blev Sonnen Linear champion. Han förlorade mot Demian Maia som i sin tur förlorade mot Nate Marquardt. Då Sonnen vann mot Marquardt tog han tillbaka “titeln”. När han nu då förlorade mot Anderson Silva 8onde augusti 2010 blev han den sanne mästare. Sanne mästaren är således:

Anderson “The Spider” Silva

Weltervikt

1998, den 16onde oktober, skapades welterviktsbältet när Pat Miletich vann på beslut över Mikey Burnett i UFC:s ända gala i Syd Amerika (Sao Paolo, Brasilien). Då kallades 170-pounds för lättvikt, men vikten är det som får oss att se detta som weltervikt. Miletich slogs sen som champion 1999 i en SuperBrawl gala i Honolulu där han förlorade mot Jutaro Nakao. Under tiden Militich var UFC champion förlorade han tre gånger i andra organisationer. På den tiden var ju nämligen inte kontrakten exklusiva på samma sätt som idag.

Jutaro Nakao förlorade i Japan mot Tetsuji Kato som förlorade mot Hayato Sakurai som av alla möjliga förlorade mot Anderson Silva(!) i augusti 2001. Anderson Silva torskade dock mot Daijyu Takase som i sin tur förlorade mot Rodrigo Gracie även det i Japan. Rodrigo Gracie förlorade mot B.J Penn i Honolulu. Penn stack tillbaka till UFC och förlorade i mars 2006 mot GSP. Sen dess har bara GSP förlorat mot Matt Serra och det “rättade” han ju till i en omedelbar rematch. Den sanne Weltervikts mästaren är:

George St. Pierre

Lättvikt

När det kommer till lättvikten blir det lite problem. Det är nämligen en fråga om hur man tolkar historiken.

UFC:s lättviktsmästare kan man spåra tillbaka till februari 2001 när Jens Pulver vann mot Caol Uno, men det var samtidigt som Miletich bälte fortfarande kallades “lättvikt” ska påpekas. 155-pounds kallades till en början vör Bantamvikt. Ett namn i alla fall jag är glad att de skippade.

Under loppet av blott några månader förändrades båda titlarna. Jens Pulver hamnade, som många andra gjort, i ett tjafs med UFC om pengar och drog vidare. Men det var utan att förlora.

Pulver torskade första gången sen mot Duane “Bang” Ludwig som i sin tur stack till Japan och förlorade mot B.J Penn 22:a maj 2004.  Penn höll sig borta från lättvikten under tre års tid. När han återvände spöade han Pulver, Stevenson, Sherk, Florian och Sanchez. Tillsist fick han stryk i april 2010 mot Frankie Edgar som ju dessutom vann sen igen mot Penn nu i slutet av augusti 2010.

Glitchen i matrixen här skulle dock kunna vara om man verkligen kan tycka att Penn behöll den linjära mästartiteln då han var borta under tre år? Det är en fråga om smak och tycke. En tolkningsfråga.

Men låt oss undersöka följderna om man anser att Penn inte längre kunde behålla lättviktens titel som linear champion när han var borta.

Det troligen mest logiska vore då att se Grand Prix-turneringen i PRIDE, 2005 i Japan, som det som avgjorde den bäste fightern i lättvikt. UFC hade ju inte ens lättvikt då ska påpekas så alla de bästa var där och slogs. Men det är ännu mer problem med i bilden då turneringen gick i -161 pounds och inte 155, men gör det någon skillnad tycker ni?

Takanori Gomi vann turneringen efter att ha slagit Luiz Azeredo i finalen. Jag minns det verkligen som igår. Gomi stärkte sin plats senare också genom att spöa Hayato Sakurai och blev då kallade PRIDE Lightweight Champion.

Sen är det en massa som händer. Gomi torskade mot Marcus Aurelio som förlorade mot Mirsuhiro Ishida som i sin tur förlorade mot (guess who?)… Gomi. Med andra ord en liten rundvandring där.
Gomi förlorade sen mot Nick Diaz i Las Vegas men resultatet blev inte godkänt då Diaz rökt på innan matchen. Alltså måste vi fortsätta se Gomi som linear champion. Han fölorade sen en av världens största upsets inom MMA nämligen mot Sergey Golyaev i november 2008. Golyaev förlorade direkt mot Ejji Mitsuoka som förlorade mot Kazunori Yokota. han i sin tur förlorade mot Tatsuya Kawajiri. Då var den Japanska lättvikten 154 pounds. Titeln vandrade vidare till Dream och till Shinya Aoki som ägde upp Kawajiri i juli 2010. Några månader innan hade ju dock Aoki blivit dominerad av Gilbert Melendez dock.

Sanne mästaren enligt tänk 1:

Frankie Edgar

Sanne mästaren enligt tänk 2:

Shinya Aoki

📈 Kolla in helgens UFC-odds ⬆⬇ - klicka här!
Kategorier
DreamEliteXCNyheterPride FCSengokuStrikeforceUFCWEC
19 Kommentarer

Svara

UFC ODDS
UFC on ESPN: Font vs. Aldo12
Rob Font vs José Aldo1.652.30
Brad Riddell vs Rafael Fiziev1.921.92
Jimmy Crute vs Jamahal Hill1.562.50
Matt Brown vs Bryan Barberena2.501.56
Clay Guida vs Leonardo Santos2.501.56
18+ | Regler & Villkor gäller | Stödlinjen.se | Oddsen kan ändras
Senaste kommentarerna
    Kommande galor
      Omröstning

      Vem blir första svenska UFC-mästare?

      Visa resultat

      Loading ... Loading ...