UFC 138 skulle bjuda på en hel del intressanta matcher, i alla fall för mig personligen. Först ut har vi förstås svensken Papy Abedi som gick sin debutmatch på galan mot Thiago Alves, vi har sedan även Brad Pickett som tränat en hel del med Sirwan Kakai på sistone, och så förstås huvudeventet mellan Chris Leben och Mark Munoz. Många kritiserade kortet för att vara kort om stjärnglans, men vad man sett nu i efterhand så har inte det spelat någon roll alls.
Jag ska vara ärliga med er, det här var mitt första UFC-event jag haft möjligheten att se live. Det är Mazdak och de andra som har åkt på galor i första hand i tidigare skede då vi förstås är mycket mer intresserade av video-intervjuer från galorna än att jag sitter och livebloggar vid oktagonen. Dessutom har jag ett dag-jobb jag måste sköta för att kunna överleva ekonomiskt. Men nu hade jag tagit semester från det, och eftersom galan ändå var i princip runt hörnet så var det äntligen dags.
Denna historia börjar för mig på fredagkvällen, jag åker över till Arlanda själv för att hoppa på flyg och åka till Birmingham. Mazdak och Lars har varit på plats sedan i måndags för att täcka allt som har med galan att göra, och jag kan inte säga annat än att de gjort ett fantastiskt jobb. Video-intervjuer inför galan har ploppat upp på MMAnytt i en hög takt, och nu var det dags för mig att göra min del av kakan.
Jag lyfter från Arlanda och lämnar ett mulet Stockholm bakom mig. Redan efter ett par timmar landar jag i Birmingham och blir bemött av ett spöregn utan dess like. Engelsmannen som sitter bredvid mig ser mitt bekymrade ansiktsuttryck och försäkrar mig med ett lugnande ”Welcome to England, mate.” Jag hade dock tur och regnet hade för det mesta lagt sig redan när jag klivit ur flygplatsen för att hoppa in i en taxi och bege mig till Hotel Hilton Metropol där de flesta fighters, managers och UFCs anställda bodde.
Den första jag stöter på när jag kliver in i hotellet strax innan 12-tiden på natten är August Wallén som glatt hälsar på mig och välkomnar mig till England. Jag hade inte räknat med att stöta på honom där, men det var en glad överraskning. Vi bytte några ord, och Wallén begav sig vidare i hotellet med ett par av sina vänner. I samma ögonblick möter jag Mazdak som kommer med ett leende för att även han hälsa mig välkommen till England.
Det fanns ingen tid att spilla, och det första han sa till mig var ”häng med, jag har några du behöver träffa”. Sagt och gjort så tar vi oss igenom massan med folk i hotellbaren i lobbyn för att gå och möta upp Marshall Zelaznik, mannen som är ansvarig för utvecklingen av UFC i Europa som satt tillsammans med Svenska MMA-förbundets ordförande George Sallfeldt och samtalade. Det var förstås kul att få träffa Marshall som jag haft en hel del mail-korrenspondens med, och George är alltid lika trevlig att prata med. Att ha någon som brinner så extremt för sporten som ordförande i Svenska MMA-förbundet är den bästa sitsen vi kan sätta oss i, och vi bör verkligen skatta oss lyckliga där.
Vi bytte några ord med dom, och sedan så sa Mazdak att vi hade fler att träffa. Det var först nu jag förstod var vi egentligen var, för när jag tittade runt så såg jag att det satt fighters, managers och coacher överallt runt om i hotellbaren. De småpratade, skrattade, men man kände att det var en ganska tryckt stämning så här dagen innan deras matcher. Jag och Mazdak rörde oss i alla fall ut mot hissarna, och på väg dit träffade vi på Chris Leben som Mazdak har följt i sina vloggar hela veckan. Han hade en hel hjord med fans efter sig som ville ta bilder, be om autografer och småprata lite. Leben var dock så hövlig som möjligt, och skrev så många autografer han kunde men rörde sig ändå vant sakta men säkert mot hissen för att ta sig till sitt hotellrum.
Hade Leben stannat där hade han suttit fast för resten av kvällen genom en oavbruten fan-tillströmning. Vi kom dock in i hissen, och jag som hade hållit mig i bakgrunden fram tills dess presenterade mig och Leben sken upp när han hörde att jag var den andra parten av MMAnytt. Vi rörde oss här upp till Lebens hotellrum, och jag som endast fått en bild av honom via vloggarna, hans matcher och The Ultimate Fighter visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig.
Så här i efterhand kan jag säga att Leben är bland de skönaste människorna man kan träffa, och så som han är på video är han i verkligheten. Det är aldrig långt ifrån en utmaning, aldrig långt ifrån en historia och aldrig långt ifrån ett skratt. Det här trots att han hade mindre än 24 timmar kvar innan han skulle gå huvudeventet på UFC 138.
Klockan var här runt halv 1 svensk tid, och jag var väldigt trött från allt resande under dagen. Men Klockan var inte mer än runt 17.00 Hawaiiansk tid som Leben och hans team är vana vid. De hade inte hunnit ställa om dygnet, och hade inte heller några planer att göra det. Leben bad oss att stanna, snacka lite, ha kul och vara med honom och fördriva tiden, för dom var inte trötta redan. Inte en chans.
En halvtimme efter vi anlänt till hotellrummet så letade Leben fram en träningsmask som han fått av en av sina sponsorer. För er som inte vet vad det är, så är det tekniskt sett en gasmask där man kan kontrollera luftinflödet för att simulera höghöjdsträning. Leben satte på sig masken och gick runt i hotellrummet och sa ”Martin, I am your father!” och pekade på mig tillsammans med den dramatiska andningen som lät lite som direkt taget ur George Lucas ljudbibliotek från Star Wars. Mer underhållande än vad det låter i texten, men jag antar att man skulle varit där.
Kort efter det kom den dokumenterade utmaningen, Mazdak vs träningsmasken i tre timmar. Skulle han klara det skulle han få Lebens handskar som han den kommande dagen skulle använda mot Mark Munoz i huvudeventet på UFC 138. Det var förstås ett pris som lockade, men det var inte många som trodde att han skulle klara av det. Speciellt inte eftersom han misslyckades med viktklippnings-utmaningen som han och Leben hade tidigare under veckan. Skulle han förlora så skulle han vara skyldig Leben 500 pund.
Mazdak försökte även få in handskarna från matchen mot Wanderlei på köpet, men Leben avslöjade att han sålt dom handskarna för $3 000 efter matchen. Så det var ganska stora pengar det handlade om. Mazdak blev förstås väldigt hängiven och skulle verkligen klara den här utmaningen. Inte bara för att bevisa att han skulle kunna klara det för oss, utan även som en utmaning för sig själv. Samt att han inte ville förlora 500 pund, då han redan förlorat 100 pund sedan tidigare till Leben.
Tiden gick, alla på rummet satt och pratade, vi sneglade på Fast and the Furious 5 och satt och pekade ut alla fysiska omöjligheter den filmen bjöd på. Det droppade av lite folk till och från, och när klockan började närma sig 04.00 på morgonen så var det bara Leben, hans flickvän, jag, Lars samt Mazdak som fortfarande satt med träningsmasken runt skallen.
Tre timmar hade gått, och Mazdak hade klarat av utmaningen med bravur. För att få lite perspektiv på hur jobbig den här utmaningen är, så ta fram ett sugrör och sätt dig och andas genom det i tre timmar. Det är inte det lättaste, men Mazdak klarade av det utan att gnälla alldeles för mycket. Så med stora röda ränder runt sitt ansikte efter masken så lämnade vi Leben och hans flickvän på hotellrummet för att gå till vårt egna rum. Det var dags att få lite välbehövd sömn och ladda inför morgondagen – Galadagen.
På lördagen vaknade vi upp i god tid, och vi rörde oss till VIP-rummet på hotellet där det fanns lite godsaker och viktigast av allt – Internet.
Jag som hade varit utan dator-kontakt sedan tidigt på fredagen var rätt nyfiken på hur artiklarna hade gått på sidan, och jag ville givetvis få ut lite fler nyheter på sidan av vad som hänt i MMA-världen. I VIP-rummet satt jag och Lars på rad med varsin dator. Mazdak sprang ut och in genom VIP-rummet med en kamera i hand och varje gång han kom tillbaka hade han en ny film med sig som han gav till Lars som klippte det hela, för att sedan lägga upp det på MMAnytt. Samtidigt satt jag och skrev artiklar för att hålla allt uppdaterat. Det var som en väloljad maskin som bara hade ett mål: Allt intressant inom MMA-världen skulle upp.
Klockan närmade sig 16.00 snabbare än vad man var beredd på, och det var då arenan öppnade upp för allmänheten. Vi packade ihop allt vi hade, allt med steadycams, videokameror, diverse laptops, alla kablar och rörde oss bort till LG Arena mitt i Birmingham. Det var äntligen dags, jag skulle få se min första UFC-gala live.
När vi väl kommit in på arenan slog det mig om hur stort det här faktiskt är. Jag blev placerad på pressbordet, ganska långt bak tråkigt nog, men jag såg bra ändå. Bredvid mig satt MMA Norway, den enda MMA-sidan i Norge, som också var på plats för att täcka galan. Jag pratade en del med dom, och det visade sig att dom var riktigt sköna killar. Men jag var där för att göra ett jobb, och började plocka upp laptop och plugga in mitt kärnkraftverk och sätta upp vad som skulle vara mitt läger de närmaste 5 timmarna.
Ett stort misstag från UFCs sida, eller ska vi säga arenans sida snarare, var att det trådlösa nätverket inte fungerade. För mig som hade planerat att live-blogga var det här förstås lite av en katastrof. De som var ansvariga för pressen försökte ett gäng olika lösningar, där inget av de fungerade direkt tillfredsställande. Jag kom åt internet vid korta tillfällen lite då och då och jag uppdaterade med vad jag kunde.
Snart höjdes musiken i arenan, alla besökarna hade blivit placerade på sina stolar och Bruce Buffer stiger in i arenan. Tillsammans med ett enormt vrål från publiken hälsade han alla oss välkomna till UFC 138. Jag satt i mitt läger på pressläktaren och hade gåshud. Jag var faktiskt på en UFC-gala, en riktig UFC-gala. Jag fick lite flashbacks från alla de andra organisationers galor jag varit på och det var verkligen som natt och dag.
Publiken var vild, allt var planerat in i sista detalj, inget var försenat och alla personer i produktionen hade sina bestämda platser. Denna bestämda plats lämnade man inte för något. Hade arenan börjat brinna hade UFCs produktionsteam täckt det hela till ett entusiastiskt kommentarsspår av Joe Rogan och Mike Goldberg, likt den numera klassiska is-incidenten. Så engagerade var alla som jobbade i produktionsteamet.
Allt det här påverkade helheten väldigt positivt. UFCs VD Dana White får ofta väldigt mycket beröm för UFCs produktion, men om man ska vara ärlig så är det bara på grund av teamet han har bakom sig som eventen kan flyta på som om det vore ett tyskt bolag som står bakom allt. Men detta produktionsteam är stort, många fler människor än man kan tänka sig. Men eftersom alla egentligen arbetar för att inte synas, så får man inte det perspektivet på det hela när man ser en gala på TV. En sådan lite detalj så som att ringtjejerna pausar en bit innan de gå ner från burkanten för att vänta in kameran är bara en kugge i hjulet. Alla kuggar i UFCs hjul är väldigt väloljade.
Galan flyter på mycket smidigt och matcherna byter av varandra. Utan någon internetuppkopping hade jag inget annat att göra än att luta mig tillbaka och njuta av matcherna på en av de bästa platserna i hela arenan, vilket förvisso inte var en nackdel. Jag blev bland annat mycket imponerad av John Maguires match mot Justin Edwards, en match han välförtjänt tog hem via ett enhälligt domslut. Sedan var det dags för det många väntat på – huvudkortet.
Det var en lite längre paus här, och de började visa highlight-videos på storbildsskärmarna runt om i arenan. Detta var mycket taktiskt gjort, och något som fick publiken att tända till på riktigt. Plötsligt släcks allt ner i arenan, och allt ljus riktas mot oktagonen. In stiger Bruce Buffer till mitten av buren tillsammans med ett öronbedövande jubel från publiken tillsammans med den patenterade frasen ”WE ARE LIIIVE” dundrandes ur Buffers lungor, och den välkända gåshuden var tillbaka igen.
Först in var Terry Etim mot Eddie Faaloloto. Publiken såg det här mer som engelsmannen mot jänkaren, och jubel respektive burop dök upp när deras namn ropades upp av Buffer. Men publiken hann knappt tänka innan matchen var över. Till ett så stort jubel att min vattenflaska jag hade brevid laptopen stod och vibrerade satte Etim en giljotin på Faaloloto, och den första engelska vinsten på huvudkortet var ett faktum.
Det var förvisso de enda engelska vinsten på huvudkortet, även om det bjöds på en del vinnande engelsmän på det preliminära kortet. Brad Pickett förlorade tråkigt nog sin match, och sedan var antalet engelsmän på huvudkortet slut. Men det var matchen mellan Papy Abedi och Thiago Alves som vid det här läget lockade mitt intresse mest.
Internet hade kommit igång, och det chatt/live-rapporteringsverktyget vi använde fungerade utmärkt. Jag hade möjlighet att svara på läsarnas frågor, samtidigt som jag kunde rapportera snabbt och effektivt vad som hände i matcherna. Det var ett rent nöje att kunna täcka galan på det sättet.
Jag var väldigt nervös när jag såg Papy sakta men säkert ta sig in till oktagonen, och nu var det dags. Den första svensken på huvudkortet i UFC någonsin, dessutom en debutmatch och utöver det mot en väldigt svår motståndare. Matchen startade och till en början såg det riktigt bra ut. Papy fick till och med Alves att bli lite vinglig efter att han satte en frontkick på Alves. Men med erfarenhet kommer också möjligheter, och det tog inte lång tid innan Alves gav igen. En högerkrok senare och det var Papys tur att bli vinglig. Detta drog Alves nytta av och satte erfaret en rear naked choke på Papy som tvingades att klappa ut.
Jag tyckte givetvis det var tråkigt att Papy förlorade, men med tanke på prestationen innan det såg jag ingenting som Papy skulle kunna vara besviken över. Det verkade även vara den generella tonen i live-chatten också. Vi gick snabbt vidare till Pickett, en match som han tråkigt nog förlorade efter en riktigt vild match via en submission fyra minuter in i den första ronden. En match de även vann en Fight of the Night-bonus för, vilket de båda helt klart var värda.
Men nu var det till slut dags för huvudeventet. Efter ett explosivt huvudkort som vid den här tidpunkten endast pågått i 40 minuter var det dags för Chris Leben vs Mark Munoz.
För den tredje gången på raken var det dags att bli nervös inför matchen, men jag höll mig i schack och skrev så oberoende jag bara kunde i rapporteringen av galan. Det är svårare än vad man tror att vara fullständigt oberoende när man lär känna fighters på personlig nivå. Men mitt mål är att vara oberoende, så det kanske känns lite kallt, men man måste koppla bort alla känslor när man skriver om matcherna.
Matchen i sig var ett riktigt krig, och Leben visade upp vad han blivit känd för. Han gick in som en slugger och vägrade ge upp, även om han låg i Mark Munoz hårda brottningsgrepp. Munoz gjorde ett riktigt bra jobb, och efter den första ronden skrev jag i rapporteringen att jag var riktigt glad över att jag inte var en poängdomare i den här matchen.
I andra ronden så lyckades dock Munoz få till ett cut efter en vass armbåge hade landat i Lebens panna, precis ovanför hans öga. Detta blir ett stort problem, då det rinner ner blod i Lebens ögon som gör att han får stora svårigheter att se. Strax innan klockan slår för den andra ronden så gör domaren i buren en timeout och kallar in en doktor för att kontrollera Lebens cut. Doktorn godkänner det dock, och matchen fortsätter ronden ut. Leben hade däremot stora svårigheter att se, och sa även detta i rondvilan. Detta i samband med att cuttet var för djupt för att stoppas tillfälligt gjorde att doktorerna tog beslutet av stoppa matchen. Leben hade förlorat via en TKO i den andra ronden.
Hela huvudeventet var över på under en timma, vad som kändes som det kortaste huvudeventet i UFCs historia. Jag packade ihop, och rörde mig tillsammans med MMA Norway till presskonferensen för att även täcka den. Som vanligt sas det en hel del intressanta saker, där det mest intressanta för svenska MMA-fans var att UFC i Sverige har högre prio än UFC i Skottland, och att de kommer att komma till Sverige inom kort.
MMAnytt hade satsat på tre fighters på den här galan, sponsrat två av dom med väldigt stora summor pengar, och den tredje gjorde vi en vlogg tillsammans med. Det var väldigt tungt att se alla tre förlora, men det är sådana saker som händer i MMA. Jag var inte besviken efter vad jag hade sett, för ingen av de hade direkt gett upp och lagt sig ner. Alla tre hade satsat stenhårt, men gjort ett misstag och fått betala för det. Alla tre ska kunna vara nöjda för sin insats i helgen.
Efter galan och presskonferensen var över så kom vi tillbaka till hotellet och baren i lobbyn, men där var festen redan i full fart. Det var kändisar inom MMA-världen överallt, vi hade till exempel Jacob ”Stitch” Duran som gick omkring och log och hälsade på alla han kunde, Mike Goldberg stod och snackade med en väldigt söt tjej i baren. Så gott som alla fighters på matchkortet var på plats och man kunde se var dom rörde sig, för precis som Leben i lobbyn dagen innan så förföljdes de av stora mängder fans som ville ha bilder, autografer och gratulera över en vinst eller beklaga över en förlust.
Papy var också på plats, märkbart besviken och jag försäkrade att han inte hade något överhuvudtaget att skämmas för. Det var också kul att Papy hade fått så många nya fans efter matchen, och det kom fram folk hela tiden som önskade honom lycka till och ville tacka honom för en fantastisk prestation.
Efter ett tag kom även Leben ner på plats, och såg förvånansvärt nöjd ut ändå. Han har förlorat förut, och han sa till mig att även om alla förluster var extremt tunga så går livet vidare. Han avslöjade även att han grät en skvätt bakom kulisserna efter galan var över om att matchen inte gått som den skulle, men attityden utåt var nu att allt var ok. Vi festade sedan kvällen ut, snackade med ett gäng olika fans och fighters om galan i sig. Den generella attityden var att alla var nöjda över vad dom hade sett och upplevt
Att MMAnytt tar extremt mycket tid och energi för oss som står bakom sidan är inte en hemlighet, men med helger som det här så är alla timmar man lägger ner plötsligt värt det. Nu hoppas jag innerligt att det inte dröjer lång tid innan jag får uppleva nästa UFC-gala, för de ska upplevas live. Det är en helt annan känsla, även om det kan kännas lite märkligt att inte ha Joe Rogan och Mike Goldberg i örat när man kollar på matcherna.
Jag är ett fan först och främst, och samtidigt är jag så tacksam över att få möjligheterna att göra resor som det här. Tack för att du hjälper till att göra MMAnytt till Nordens största MMA-community.
