Sveriges MMA-scen växer

Krönika med historiska nedslag

Jag minns så väl när jag hyrde min första UFC-video med UFC 1. Vi satt några polare och kollade och tyckte dessa tidiga galor var lite för “mycket” och tyckte det var synd att det inte var bättre idrottsmän och inte fullt så lite regler. Vi fick tag på en video från White Dragon Day 1-3 (en tävling som ägde rum under tre dagar). Det var en “MMA”-gala som faktiskt ägde rum en månad innan UFC 1. Oleg Taktarov var vass och visade upp både stående tekniker och ett markspel . Det var en liknande video som denna, från samma tävling/gala:

Men även om jag inte föll pladask för MMA då så fick det oss ändå senare att sätta upp ett större rum i kompisarnas kollektiv som fick agera “sparringrum”. Dit kom folk från bekantskapskretsen och även kompisars kompisar för att testa sina tekniker eller bara att veva loss likt Fight Club. Men vi skyddade oss med benskydd och huvudskydd och hade lite handskar, men det var ändå stil mot stil. En svensk mästare i Karate var nere och prövade vingarna mot en JKD fighter på hög nivå och listan kunde göras lång. Det började också parallellt att växa fram seriösa klubbar och alltfler tränade på Pancrase här i Stockholm. Men UFC och MMA ute i vida världen var ännu underground.


UFC 1 på VHS

Jag började följa MMA seriöst när reglerna började luckras upp under 90-talet och den gamla drömmen om att stil möter stil började kännas verklig. Mina egna personliga fighterdrömmar var aldrig seriösa, jag ville syssla med vapen och hade lagt elitidrottandet bakom mig. Det fick bli fäktning, käppar och knivar för min del men intresset för MMA avtog inte utan snarare tvärtom. Under 90-talet var det en väldig stilhysteri verkligen och nya stilar dök upp snabbare än folk hann träna dom nästan. Jag prövade en del och körde en till JKD, men föll aldrig för något.


Omar och August

Från vindsvåningar till Hovet

I Sverige ägde en del galor rum i allting från Solnahallen till vindsvåningar, men trots att Solna låg på gångavstånd och många kompisar gick på dom tidiga galorna så tyckte jag inte det lockade alls faktiskt. Jag gick säkert miste om en hel del bra fighter, men det var eliten som intresserade mig och inget annat. Att tänka så idag känns förlegat då Svensk MMA och inte minst Superior Challenge utvecklats så fantastiskt mycket.

Många talade om Finnfight och jag minns väl när Hasse Ersson vann två matcher samma kväll på FinnFight 2, 1998. I den tredje matchen förlorade han på domslut. Japansk MMA i form av Pride FC var förstås annars det som lockade mest under den tiden och även mycket under 2000-talets första hälft. Personligen var jag mer ett fan av UFC även om det var kontroversiellt nästan i kompiskretsen.

I Sverige fortsatte utvecklingen trumma på. Kunskapen om sporten växte och så gott som alla tidiga fans såg matcher på nätet. Det skapades en tydlig undergroundrörelse som bestod av många som annars inte alls följer sport. Men att följa Svensk MMA var fortfarande något bara ett fåtal gjorde. K-1 fick tidigare ett fäste hos svenska folket skulle jag ovetenskapligt vilja påstå och det mycket på grund av Eurosport och givetvis också svenska framgångar.


Musse och Andreas – Rallarsving

När UFC och MMA överlag började bli riktigt stort så var det bara en tidsfråga innan lite större MMA-galor skulle äga rum också i Sverige. Men förbud och brist på riktigt vassa fighters gjorde ändå att dessa galor inte kunde locka de bästa. Men bollen var i rullning och kampsportsintresset blev också bara större och större i Sverige. Rallarsving med Musse och Andreas som åkte runt i världen och testade kampsporter var ju nästan som en reklamfilm för MMA och Thaiboxning.

Intresset började också märkas i Sverige där MMA-sidor och bloggar ploppade upp likt svampar. Men också då debatter långsamt började äga rum. Redan sedan 90-talet hade MMA kopplats samman eller blandats ihop med UFC eller helt enkelt “någon blodig sport som sker i USA”. Okunskapen bland den breda allmänhet sattes först på prov när det blev en stor debatt om MMA i SVT. Magnus “Jycken” Cedenblad och Musse försvarade tappert sporten mot konservativa och okunniga. Sporten MMA var här för att stanna. Vi fick massor av nya läsare och det märktes att intresset var/är riktigt stort. Det fanns ingen annan sportblogg som längre kunde hålla jämna steg med en sida om en sport som knappt visas på TV. Anmärkningsvärt kanske, men inte alls konstigt då utvecklingen skett under många år. Även det faktum att MMA fick ett eget förbund i Sverige har påverkat mycket.


Alexander efter sin match på UFC 121

I och med fans och intresse kommer också utövare samt galor och pengar. Ännu är svensk MMA inte direkt översköljd av pengar, men statusen ökar den saken är säker. David Bielkhedens debut i Pride FC minns jag som igår, men det var bara hardcorefansen som såg matchen då. Efter Per Eklunds debut i UFC började folk få upp ögonen lite, och kort efter kom ju David Bielkheden också in i UFC vilket spädde på intresset ännu mer. De gamla pionjärerna Omar Bouiche, August Wallén hade fått sin rättmätiga respekt, men det var den andra generationen som tog steget fullt ut och kanske främst i en mer gynnsam tid. Alexander Gustafsson är bara 23 år och redan i UFC.

I och med svenska sidor som MMAnytt, Fightplay (som var tidiga med att ge svenska fighters utrymme), MMAbloggen, Kimura osv. fick vi ansikten och information om svenska fighters, men inte minst också genom proffsutövarnas fighter i galor som The Zone och givetvis Superior Challenge. Det var den sistnämnda galan som fick mig att ge MMA i Sverige en rejäl chans. Jag hade sett eliten i Sverige slåss tidigare ute i världen, men att på Superior Challenge se utvecklingen med egna ögon var riktigt häftigt.

Jag måste säga att jag är stolt över utvecklingen av MMA i Sverige. Jag älskar att vi är många som gillar sporten och försvarar den när vi kan, vill och orkar. Jag älskar också att så många fans här i Sverige är så jäkla kunniga. Detta trots att den stora majoriteten aldrig tränat MMA eller kampsport själva. Nu när “Superior Challenge 6 – Lions Den” går av stapeln på fredag i hovet så kändes det, med tanke på matchkortet, helt givet för mig att skriva den här krönikan. Cirkeln kommer förvisso först vara sluten när UFC kommer till Sverige, men Superior Challenge 6 kan mycket väl bli en klart bättre gala än en ett kort i UFC. Jag säger bara Joachim Hansen, Thales Leites och Carlo Prater. Men nu har vi en hel uppsjö av svenska fighters som är kända också. En liten rolig grej är att lista lite motståndare som fighters på det här kortet mött:

  • Anderson Silva
  • Shinya Aoki
  • Caol Uno
  • Yves Edvards
  • Hayato Sakurai
  • Gesias Cavalcante
  • Mark Bocek
  • Jess Liaudin
  • Diego Sanchez
  • Paul Daley
  • Akhiro Gono
  • Kazuo Misaki
  • Junie Browning
  • Drew Fickett
  • Brock Larson
  • Carlos Condit
  • Melvin Guillard
  • Spencer Fisher
  • Lucio Linhares
  • Jesse Taylor
  • Dean Lister
  • Nate Marquardt
  • Ryan Jensen
  • Martin Kampmann
  • Pete Sell
  • Alessio Sakara
  • Rashad Evans
  • Alan Belcher
  • Jorge Santiago
  • Jeremy Horn

Listan kan göras ännu längre. Bara det där är trettio stora namn inom MMA på internationell nivå.

Det känns väldigt bra inför framtiden för svensk MMA. Jag hoppas verkligen att ni stöttar Superior Challenge 6 och svensk MMA rent allmänt.

Följ MMAnytt's Youtube kanal idag - Nordens ledande nyhetssajt för MMA, UFC och kampsport!
Kategorier
DreamK-1MMAnytt TVNyheterPride FCStrikeforceSuperior ChallengeUFCVision Fighting ChampionshipWEC
7 Kommentarer

Svara