Talar man med UFC:s vd Dana White om löner för fighters brukar ett av svaren vara att hans kampsportsorganisation lyckats göra ett stort antal av sina anställda till dollarmiljonärer. Flera hårt kämpande fighters i det övre skiktet av sin viktklass lyfts även fram som ekonomiska vinnare vid sidan av den absoluta eliten som tjänat de stora pengarna tack vare sina framgångar i oktagonen. När man ser att mästarna blir sponsrade av storföretagen vet man också att de inkomster de erhåller vid sidan av lönen från UFC har garanterat deras försörjning för resten av livet.
Att människor satsar allt för att nå sitt mål och lyckas skapa sig något från ingenting genom hårt arbete är i korthet den amerikanska drömmen. Det är den UFC säljer in till alla som går med deras system med låga löner i bottenskiktet och fantastiska belöningar för de allra bästa.
”Den amerikanska drömmen är drömmen om ett land där livet är bättre för alla. Där var och en har chansen att utnyttja sin begåvning optimalt. Det är inte bara en dröm om bilar eller hög lön utan en dröm om social ordning som tillåter var och en, man eller kvinna, oavsett härkomst att växa fullt ut inom sin egen medfödda kapacitet.” – Författaren James Truslow Adams i ”Amerikanskt epos” från 1931.
När Stephan Bonnar talade med pressen efter att han blivit intagen i UFC Hall of Fame menade han att 99 % av alla dem som ägnar sig åt MMA måste ha en plan B. Han sa även att det skrämde honom att höra från dem som sa sig satsa helhjärtat på MMA på heltid. För vad skulle de göra om de inte nådde samma framgång som de få lyckligt lottade som fick allt att stämma? Bonnar hade inget bra svar. Själv ägnade han sig som nybliven MMA-pensionär åt att handla med aktier och värdepapper.
Många är de som på senare tid klagat över den inkomst som UFC ger dem medan andra menar att när man väl skrivit på ett kontrakt är det bara att gilla läget. Men oavsett på vilken sida av linjen man står på är drömmen om de stora framgångarna och ekonomisk trygghet det som gör att man är villig att fortsätta att satsa på sporten. Visst finns det en skara människor som skulle ägna sig åt MMA på elitnivå oavsett kostnaden, förmodligen pådrivna av egna ambitioner i kombination att de inte behöver ta hänsyn till någon annan än sig själva. Men om bara denna grupp skulle ägna sig åt MMA hade sporten inte varit där den är idag med fantastiska elitidrottare som istället hade kunnat välja att leva på en annan sport.
Irländaren Conor McGregor berättade efter sin succédebut på UFC: Stockholm 2013 att han innan matchen hade varit tvungen att leva på socialbidrag för att få ihop sin ekonomi. Om det är sant eller inte är inte av avgörande betydelse. Hans insats gav honom, utöver den garanterade lönen, även en bonus på $50 000 som han beskrev som livsförändrande. Denna man som var bidragsberoende i början av året kan ses åka i Dana Whites sportbil i en hisnande fart längs med strippen i Las Vegas. Ett tydligt exempel på hur framgång i UFC kan förändra en människas liv, om än tillfälligt.
Generellt sett föredrar jag det traditionella svenska sättet där strävan är att alla ska vara garanterade en god levnadsnivå. Detta tillsammans med en stark föreningsanda har skapat ett gott klimat i Sverige för framväxten av elitidrottare trots att belöningen för insatserna vanligtvis är måttlig. Men måttlighet är inte särskilt amerikanskt och det hör inte hemma i UFC, det har White och hans sällskap gjort klart gång på gång. Det är vinna eller försvinna som gäller och att som fighter i UFC måste man förlika sig med att det enbart är de bästa som belönas rikligt och de andra får stå sitt kast. UFC tar inte ansvar för hur långt den enskildes begåvning och fulla potential kommer att föra dem.
Jag respekterar den amerikanska drömmen och det UFC gjort för sporten hittills men jag kan inte tycka att det längre finns utrymme för att UFC bidrar till att det kommer finnas tusentals fighters med slitna kroppar och begränsad erfarenhet och bristande kunskaper som de kan använda i ett kommande arbetsliv. UFC behöver agera och visa att de tar ett socialt ansvar för sina anställda och det behöver inte nödvändigtvis röra sig om högre lön.
