Känns det inte lite så, att oavsett vad så är Jon Jones de två viktigaste orden i och med UFC 197. Inte Daniel Cormier, inte Demetrious Johnson och verkligen inte Ovince St. Preux.
Nu står vi här igen, ett par veckor tills en av årets största titelmatcher som inte blir av. En skada sätter stopp för allt vi sett fram emot vad gäller den löjligt underhållande rivaliteten mellan Jon Jones (21-1) och Daniel Cormier (17-1). Alla dessa skador… Lägg därtill att Tony Ferguson (20-3) även han drog sig ur den likaså efterlängtade matchen mot Khabib Nurmagomedov (22-0) för ett par dagar sedan och ni förstår vilken sorts vecka vi haft.
UFC och Dana White ”went down the list” i jakten på en ersättare och kom tillbaka med Ovince St. Preux (19-7). Världens sjätte bästa lätt tungviktarna, om man nu väljer att tro på rankingarna, har varit ett av viktklassens mest spännande namn under ett par år nu. Med ett par imponerande vinster, gott om avslut på sin meritlista och talang så att det skriker om det har många förutspått att ”OSP” kan skapa rejäla vågor i lätt tungvikten.
Men Jon Jones på tre veckors notis? Jag skulle inte tro det va…
Som väntat har de flesta redan räknat ut OSP. Inte kan han väl ha en chans mot den återvändande Jones som för första gången faktiskt har tagit träningen på allvar inför UFC 197? Det här blir ingen Nate Diaz (19-10)-Conor McGregor (19-3) situation, detta blir mer av en offerlamm till slakt-situation.
Eller? Är det verkligen rättvist att räkna ut någon som tagit sig så långt inom sporten som St. Preux? Konsensus innan den här situationen uppstod var väl att OSP någon gång innan handskarna hängdes upp mycket väl kunde möta Jon Jones om bältet och allt kan ju som känt hända i oktagonen, om inget annat lärde vi oss det på UFC 196.
I slutändan känns UFC 197 mer som Jon Jones välkommen tillbaka-fest än något annat. När Anthony Johnson (21-5) och Alexander Gustafsson (16-4) tackade nej så valde man Ovince St. Preux istället. Bara ”Bones” kliver in i oktagonen den 23:e april så är vi nöjda typ.