Blir det bättre?
UFC 164 var en förbannat bra gala. Titeln bytte ägare under stor dramatik, hela main card levererade, fighters kom in med energi och självförtroende och ingen tycktes vilja retirera till poängstrategier. Och så Sverige. Det var ett jäkla drag från start till mål helt enkelt. Kungen hette Pettis och vinnarna hette publiken.
Anthony Pettis kryssade av allt på önskelistan inom loppet av fyra minuter och 31 sekunder. När man inte skäms för att begära titelchanser i två divisioner inom loppet av ett halvår, är hakan långt utstucken. Det stod ett gäng redo, inklusive förbipasserade TJ Grant och Ricardo Lamas, som förmodligen gärna hade sett Pettis bli serverad en dos ödmjukhet på den där hakspetsen. Det blev inget med det. Kaxigheten bar hela vägen till ett bälte. Poetiskt nog var det en av ”Showtimes” akrobatsparkar, av den oförsiktiga typen som kan få en coach att slita sitt hår, som gav Benson Henderson nedtagningen som blev slutet. En blixtsnabb höftvridning och en knastrande armbågsled senare hade Pettis ännu en gång visat varför han håller fast vid sitt vilda och spontana game. Han är inte storvuxen, brottas inget vidare och helt ointresserad av både konventionell strategi och blygsamhet. Med andra ord allt man inte borde vara enligt trendbilagan för UFC-mästare 2013. Och revolten har bara börjat. Med bältet runt midjan och sina drömmar besannade, vad fanns kvar för den nyblivne mästaren? Lista sina tränare, tacka Jesus och berömma motståndaren? Icke. Ut med hakan igen förstås, och utmana Jose Aldo för att bli först i UFC-historien med att bära två divisioners bälten samtidigt. Man måste älska när storhetsvansinne är motiverat. Kom igen champ, ge dig på George St. Pierre när du ändå är igång.
Sverige lever och trivs
I samband med Reza Madadi-affären, det rivna kontraktet och diskussionerna som följde, kund
e man lätt få intrycket att svensk MMA stod inför domedagen. Att Papy Abedi förmodligen får lämna organisationen efter förlusten mot Dylan Andrews på UFC Fight Night 27 förstärkte klagosången. Men lugn i stormen. Magnus Cedenblad återvände i stor stil efter ett drygt års frånvaro där karriären hotades av grå starr, och såg ut att vara bättre än någonsin. Segern mot Jared Hamman var en viktig triumf i sig och det blev inte sämre av hur ”Jycken” utförde det. Trots att matchen gick långt hemifrån vandrade Cedenblad in på arenan som om han ägde stället. Självförtroendet höll även i buren, markerat av ett snabbt, vågat och bestämt avslut efter 57 sekunder. Om svenska fighters kan buntas ihop till någon slags inofficiellt landslag, hade det laget en stor dag igår. Den svenske mellanviktaren förstärkte lagkänslan genom att begära en svensk revansch mot Andrews i sitt segertal. Två nya svenskmatcher i UFC väntar under september, inklusive en jäkla titelmatch, plus två deltagare i debutavsnittet av The ultimate fighter. Den nationella stoltheten är inte hotad.
Något för framtiden
När de snutfagra ynglingarna Erik Koch och Dustin Poirier går lös i buren känns det som om det utbrutit slagsmål i ett pojkband, på ett tyskt tonårsrave. I synnerhet när de väljer Scooter som ingångsmusik. Men hur osannolika grabbarna än är som burfighters, representerar de en positiv framtidsvision. En befriande paus från streetkomplex, skrävel och tröttsamma attityder. Här var det bara fullt blås med gott humör och inte ett steg bakåt. Femton minuter lycklig holmgång. Trots utbytet av käftsmällar hade de till och med energi över att ge varandra uppmuntrande leenden mellan ronderna. Vinnare hit och förlorare dit, Koch och Poirier verkade framför allt uppskatta att få slåss. Precis som man vill att fighting ska se ut. Om den här duon av 24-åringar säger något om nästa generations fighters, går saker åt rätt håll.
Välkommen hem
Frank Mir föll av ett knä i nyllet och domarinsatsen var ingen skandal. Kanske var det motiverat att avvakta någon sekund till, men den kvicka TKO-segern knappt två minuter in på matchen var välförtjänt. Framför allt var det ett gott tecken att se 35-årige storkäften Josh Barnett komma hem till buren efter elva års frånvaro, och göra det mesta av chansen. Det var en aggressiv och pigg Barnett som rusade in och vevade uppercuts och knän med onda avsikter. Det fanns annars en oro för att ”The warmaster” framför allt kom bestyckad med en tomt skramlande tunna och ett behov att vrida ur några slantar nu när japanska scenen inte längre kan försörja honom. Det hade varit det sista som tungvikten behöver. Däremot mår divisionen bara bra av att förstärkas med fighters som vågar ta initiativ har drivet att backa upp det. Barnett levde upp till den där idén han hade om att fortsätta där UFC-storyn slutade. 35-åringen såg i alla avseenden ut precis som när han lämnade buren 2002, med skillnaden att alla jämnåriga motståndare från den tiden har säckat ihop. Just ja, förhoppningsvis finns det en skillnad till. Torska nu för guds skull inte i ett dopingprov…
Underachiever
…är vad man kallar någon med mycket potential som får väldigt lite utdelning (det finns ingen lysande översättning på svenska) och Brandon Vera är kanske det grövsta exemplet i UFC. ”The truth” är en av de mest tekniskt skolade tungviktare buren har sett, en naturbegåvning i allt. Thaiboxning, brottning, BJJ, Vera håller hög nivå över hela registret. Åtminstone i en civiliserad träningslokal. Att omvandla teori till burens brutala praktik har bara inte funkat. Ben Rothwell är i jämförelse absolut ingen finlirare. Mer övervintrad 90-talsfighter som värvad från ett barslagsmål på ett truckstop i mellanvästern. Men den skäggige bjässen vet hur en käftsmäll ska utdelas och har den där hälsosamma törsten efter att dela ut däng som Vera saknar. Det räckte för att banka hem en okomplicerad och effektiv TKO i rond tre. Ville man vara elak, hade man åter kunnat hånskratta åt det där löftet om att ta titlar i två divisioner som någon brukade yra om. Vill man utdela en gladare dom åt mannen som redan har ett ben utanför oktagonen, bjöd Vera åtminstone på en sevärd tungviktsrökare med bra drag.
Notiser
Pascal Krauss kämpade vidare i dimman, en minut på sladdriga ben och ren vilja, efter bomben från Hyun Gyu Lim som redan där kunde avgjort matchen. Tapperhet och hälsorisker går gärna hand i hand och Krauss hopplösa kamp var dramatisk underhållning. Men hur lyckades fyra minuter utklassning sno bästa fight-bonusen från Koch och Poirier?
Clay Guida har säkert fighterhjärtat på rätt ställe, men efter farsen mot Gray Maynard och poängrånet mot Hatsu Hioki var det rätt befriande att se den hårfagre snickaren åka på ett rejält avslut. Och vad sägs om Chad Mendes knock i början av tredje ronden? Det är den fjärde på raken för ”Money”, av en fjäderviktare dessutom. Duane Ludwig gör något väldigt rätt på Team alpha male.
Att kasta hela sin kroppsvikt in i varje anfall, när man har medioker balans och saknar nedtagningsförsvar, är kanske inte hur man vill presentera sig i UFC. Men det gjorde unge ukrainaren Nikita Krylov, som förmodligen hade torskat långt tidigare om inte Soa Palelei varit död av utmattning. Det slappa avslutet i rond tre kom endast för att Krylov till slut klappade ihop han också. En tung och trött historia som markerade undantaget från regeln om hur bra matcherna var den här kvällen.
Randy Couture debuterade i UFC 34 år gammal och lyckades mot all förmodan trotsa ålder under en legendarisk svit genom viktklasser och titelstrider. Ironiskt nog såg Couture den yngre, 31-årige Ryan, äldre ut än hans far någonsin gjorde bakom hönsnätet. Två raka förluster i UFC och det är tveksamt om någon Couture är välkommen i UFC längre.
