Krönika: De (o)farliga, (o)rättvisa steroiderna

Träna, be, ät dina vitaminer och var sann mot dig själv och ditt land. Var en sann amerikan!”, basunerade Hulk Hogan. Men verkligheten visade sig vara mer komplicerad än så. I dokumentärfilmen Bigger Stronger Faster – The Side Effects of Being American aktualiseras den utbredda steroidkulturen, som är en värld av dubbelmoral, hårda straff och krossade drömmar.

Men vad har steroiderna för bäring på MMA som sport och kultur?

Steroider är lika amerikanskt som äppelpaj”, säger Gregg Valentino och tuggar på ett flottigt köttstycke. Hans biceps, världens största, spänner som badbollar under den tajta tröjan. Mittemot honom sitter Christopher Bell, tyngdlyftare och dokumentärfilmare. Efter många år inom gym- och kraftsportsvärlden bestämde han sig för att konfrontera den steroidkultur han mer eller mindre motvilligt valt att leva i. Det blev en resa kantad av drömmare, fitnessmodeller, medicinska experter, atleter, porrskådisar, militärer, debattörer och sörjande föräldrar.

Poughkeepsie, USA. Det är 80-tal i den sömniga småstaden på östkusten. Bröderna Bell – Mad Dog, Chris och Smelly – växer upp på mammas kakor och amerikansk machotevekultur, och sina tonår inleder de som överviktiga losers med inlärningssvårigheter. Bröderna gör tappra försök att självbota det dåliga självförtroendet med träning och muskler, och lek och källarbrottning övergår senare i halvlyckade karriärer inom amerikansk fotboll, pro wrestling och tyngdlyftning.

 

wrestling

Men sportvärldens hårda krav och alltför högtflygande drömmar tär på bröderna. Och när det visar sig att både Hulk Hogan, Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone byggt sina kroppar med hjälp av anabola steroider solkas de snövita barndomsdrömmarna. Chris bestämmer sig för att vara sina ideal trogna, men Mad Dog och Smelly kalibrerar snart om målsättningarna och beställer egna preparat på postorder. Deras fruar är helt införstådda, viktigast är att föräldrarna besparas det sociala stigmat.

För steroider är skambelagda. Fortfarande förknippas de främst med fuskande idrottsmän och gymkillar i fula byxor som inte kan släppa teven. Trots att de sedan länge används inom sjukvården för att bota bland annat brännskador, muskelförtvining, AIDS-sjuka och nyopererade patienter.

Anabola androgena steroider är egentligen ett samlingsnamn för preparat som innehåller de syntetiska manliga könshormonet testosteron, där ”anabol” betyder tillväxt och ”androgen” syftar på den förmanligande effekt som steroidanvändandet ger både män och kvinnor. Förutom de mest kända biverkningarna finns till exempel svenska studier som kopplar steroidanvändande till både aggressivitet och vredesutbrott, ökad psykisk ohälsa och risk för beroende, liksom det finns forskning som motsäger dylika kopplingar.

 

nandrolone

Inte heller de medicinska experterna i Bigger Stronger Faster ger någon enig bild. Dr Gary Wadler från Wada är säker på att anabola steroider kan kopplas till stroke hos unga, friska människor, liksom till hjärtinfarkt och ökad risk för blodproppar. Professor Norman Frost menar att Wadler saknar vetenskapliga belägg för sina påståenden, och fortsätter: ”Anabola steroider kan mycket väl ha allvarliga biverkningar, men vi kan inte påvisa dem”. Det enda experterna intressant nog tycks vara överens om är att steroidförbudet har försvårat mer omfattade medicinska studier.

Vi vet dock att steroiderna orsakar tre dödsfall om året enligt USA:s folkhälsomyndighet. Men som Dr Charles Yesalis säger: ”Det finns inga säkra mediciner. Man väger för- och nackdelar. Alla preparat har biverkningar. Jag hoppas inte att steroider dödar folk, för de har använts som mediciner sedan 1930-talet. Kan de tas på ett säkert sätt? Ja”.

Steroiderna hittade in i den amerikanska sportvärlden på 50-talet via Sovjets OS-trupp. En överförfriskad sovjetisk tränare ska ha avslöjat för en amerikansk kollega att de injicerade sina atleter med steroider, och snart utvecklade jänkarna egna substanser. Ingen ansåg att det var fusk, alla var övertygade om att motståndarna också dopade sig.

Och visst, mörkertalet inom idrottsvärlden har alltid varit stort. Teknikerna för dopingkontroller effektiviseras kontinuerligt, men fuskarna tenderar ändå att ligga steget före. 2013 slog Wada själva larm om att läget var värre än någonsin tidigare.

Efter Ben Johnson-skandalen under OS 1988 hade USA:s kongress fått nog. Det spelade ingen roll att de inkallade experterna från polisen, läkemedelsverket och läkarförbundet opponerade sig, politikerna hade redan dragit lans. 1988 kriminaliserades försäljning av anabola steroider och drygt tio år senare klubbades en lagstiftning igenom som kriminaliserade allt innehav utan läkartillstånd. Kritiker menar att den uppiskade stämningen till stor del berodde på att kanadensaren gjort det förbjudna. Att han slagit en amerikan, Carl Lewis, i ett stort mästerskap, och till råga på allt med hjälp av förbjudna preparat. Rick Collins Esq, advokat och författare, berättar i dokumentären att de huvudsakliga problemen låg i preparatens fördelar, inte i hälsoriskerna. Steroiderna höjer prestationsförmågan på kemisk väg och förändrar därmed de tävlandes förutsättningar, och inom idrott finns inget värre brott. Att de flesta brukarna var vanliga gymråttor med få beröringspunkter till elitidrott tog lagen ingen hänsyn till.

Numera är dopingmotståndet grundmurat på alla samhällsnivåer, både i USA och i Sverige. Argumenten varierar emellanåt, men kan huvudsakligen delas in i tre kriterier: (1) idrottarnas hälsa, (2) motstånd mot fusk och (3) bevarande av idrottens själ.

I Sverige är det kanske främst Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, som framfört de dopningsliberala argumenten. Han och filosofkollegan Claudio M Tamburrini ser flera fördelar med att tillåta doping i elitidrott: kriget mot de svårupptäckta substanserna är redan förlorat; bättre då att använda dem rationellt. Inom skidsporten kontrolleras gränsvärdena för röda blodkroppar av medicinsk expertis, och ett liknande system skulle kunna införas även för muskelmassa, enligt Tännsjö och Tamburrini. Tanken är att detta skulle förbättra säkerheten och samtidigt låta alla tävla på lika villkor.

Det har också visat sig att nuvarande lagstiftning och regelverk inte rår på steroidernas långvariga effekter. Det har nämligen visat sig att de prestationshöjande effekterna sitter i mycket längre än de två år som atleterna normalt stängs av. Det gör att reglerna får en orättvis och förfördelande effekt.

För den kanske mest avgörande frågan är hur vi ska se på rättvisa. Tännsjö vill vända på dopingmotståndarnas resonemang och menar att det inom idrottsrörelsen finns en utbredd men förlegad föreställning om rättvisa: ”att den individ som rent genetiskt är bäst lämpad att vinna också ska göra det. Och, som en följdsats, att den som är dåligt genetiskt utrustad därmed ska finna sig i sitt öde”.

Han menar också att en högsta tillåten gräns för muskelmassa skulle göra elitidrotten jämställd. Att ”kvinnliga idrottare skulle få möjlighet att inhämta männens försprång i muskelstyrka, och att vi skulle kunna införa ”olika system av klasser, baserade inte på kön utan på sådant som längd, vikt och muskelmassa”.

Sällan talar sportfans om genetik i så krassa ordalag. Snarare brukar atleternas (brist på) framgångar tillskrivas förberedelser, träningsupplägg, kost och psyke. Som ett led i denna utveckling har till exempel den populära myten om 10 000 timmar fått spridning. Men vissa individer behöver helt enkelt mer tid på sig för att excellera och en del blir aldrig bra oavsett hur mycket de övar. Medfödda egenskaper spelar roll, dock oklart i vilken utsträckning.

Det går även att ifrågasätta betydelsen av mentala och så kallade didaktiska förutsättningar, eftersom de också är medfödda eller till stor del bestäms av faktorer som idrottaren själv inte kan påverka. Eller varför inte de sociala villkoren, där vissa individer redan från början hamnar i miljöer med rätt tränare och träningspartners. Hypotesen är alltså att betydelsen av det genetiska lotteriet skulle minska tack vare steroider, och i det sammanhanget är preparaten att jämföra med utjämnande skattesystem eller hjälpmedel för rörelsehindrade.

 

tiger-woods

Och vi behöver inte leta länge för att hitta andra exempel på hjälpmedel och prestationshöjare som folk tar för självklara. I Bigger Stronger Faster berättas om musiker som käkar betablockerare för att lugna nerverna under uppträdanden och provspelningar, tennisspelare som spelar på kortison (en slags steroid), studenter som knaprar piller för att studera hela nätterna och stridspiloter som uppmuntras att ta uppåttjack för att optimera skärpan. Eller varför inte Tiger Woods, som tack vare laseroperationer numera har en synskärpa 20/15 (bättre än perfekt), trots att han tävlar i en sport där djupseende är A och O. Sist men inte minst får vi följa cyklisten Floyd Landis, som fälldes för doping mot sitt nekande. Han hävdar att de otillåtna värdena berodde på att han sovit i en tryckkammare, för att öka mängden röda blodkroppar. Och metoden är tillåten, liksom höghöjdsträning. Men om du åstadkommer samma effekt genom injicering av EPO-preparat eller eget blod, då räknas det som fusk.

Kanske är det främst samhällets dubbla måttstockar som skapat förvirrande moraliska gråzoner för idrottare som vill vinna till varje pris.

Dr Wade Exum, dåvarande antidopningschef för USA:s olympiska kommitté, plockar fram dokument som visar att också Carl Lewis testade positivt inför OS 1988, men undslapp straff tack vare den nyuppfunna termen ”oavsiktlig doping”. Exum: ”Vi kan inte anklaga Carl när han tror sig följa reglerna. Systemet lär idrottare att tänka så. Lika förutsättningar är en myt. Kunde vi inte stoppa dopning, så hör kanske dopning idrotten till.

Men är det bara att släppa steroiderna fria, som Tännsjö säger?

Jag kontaktar en annan filosof, Jonas Olson, docent i praktiskt filosofi. Det visar sig att också han tycker att det finns goda rättviseargument för att legalisera doping. Även om det i sig inte skulle vara tillräckligt för att plana ut medfödda skillnader. Hälsoargumentet mot doping håller inte streck eftersom idrotten redan idag är hälsovådlig. Enligt Olson ligger dock den stora faran i att en legalisering på elitnivå skulle kunna spilla över i ökad acceptans även hos den övriga idrottsrörelsen. Det vore i så fall ett allvarligare problem eftersom det förmodligen skulle leda till onödigt lidande. Det handlar alltså om den grannlaga uppgiften att väga rättvisehänsyn mot eventuella dåliga sociala konsekvenser.

Enligt Olson har elitidrotten också vissa beröringspunkter med vilken annan underhållning och fiktion som helst. Till exempel väljer vi att bortse från uppochnedvända logiska, fysiska och metafysiska lagar för att kunna njuta av en typisk actionfilm. På liknande sätt bortser vi från den orättvisa som de genetiska och sociala lotterierna har skapat då vi underhålls av elitidrotten och hänförs av deras prestationer. Elitidrott bygger på fiktioner om förtjänst, den rena ädla tävlan, där kroppsstyrka och uthållighet fäller avgörandet. Om doping skulle vara tillåtet skulle denna fiktion förmodligen gå förlorad och publiken skulle inta en cynisk attityd till elitidrotten. Atleterna skulle betraktas som freaks eller maskiner snarare än som sunda atleter. ”Den konservativa slutsatsen blir alltså att reglerna bör se ut ungefär som idag”, säger Jonas Olson.

Men vilka konsekvenser skulle det få för idrottsupplevelsen om vi släppte dopning och steroider fria? Skulle sporten bli tätare och mer spännande för åskådarna, eller skulle den bli jämntjock och svårbegriplig? Och skulle resultaten upplevas som slumpartade om alla synbara skillnader i förutsättningar och förberedelser försvunnit?

Troligen både och, enligt Jonas Olson. Antagligen skulle något känslomässigt gå förlorat om hjälpmedel som doping blir för avancerade och idrottarna för bra. Vi vill inte bara se fantastiska prestationer, vi vill också slå vakt om den romantiserande tanken att idrottarna är som vi, med den skillnaden att de genom slit och vilja tränat sig till sin fysik. Tänk till exempel på simning där de supersnabba dräkterna förbjöds. En del av idrottens tjusning ligger också i att atleten med sämre genetiska förutsättningar kan vinna. Att slitet och viljan är resultat av godtycklighet och orättvisor måste vi i fiktionens intresse förtränga.

Denna syn på idrott är den motsatta mot Tännsjös, som vänder sig mot att vi skulle konsumera elitidrott främst av estetiska skäl. ”Vi hänförs av dessa präktiga övermänniskor, dessa vinnare i naturens genetiska lotteri. Vi vill se just dem, vi vill se dem testa och tänja på gränserna för det mänskliga möjliga, vi vill hänföras. Det är det vinnande spjutkastet som vi beundrar”, skriver han i sin bok Filosofi & Politik. Tännsjö skiljer därför också mellan lagidrott, med laganda och samspel, och individuella prestationer, dit vi som bekant kan räkna MMA.

För vad skulle hända med MMA:n om steroiderna släpptes fria? Skulle det vara orättvist mot de atleter som inte vill experimentera med steroider, eller är det dagens regler med slumpade tester som är mest orättvisa? Vi vet att ett okänt antal MMA-proffs tävlar med otillåtna medel i kroppen redan idag. Och på senare år har den uppmärksammade TRT-metoden varit en het potatis. Ett litet läkarbesök är vad som behövs, sen är det fritt fram att knapra piller på laglig väg.

Förutom den typiska problematiken med att avslöja fuskare, har den amerikanska MMA:n dessutom de olika delstaternas regler att ta hänsyn till. En fighter kan vara avstängd i en delstat men godkänd i en annan. Vore det därför rimligt att låta alla atleter tävla på lika villkor överallt, och därmed minska risken för fusk och hälsovådligt missbruk? Eller vore det tvärtom som att öppna Pandoras ask att släppa prestationshöjande substanser fria i en sport som till stor del bygger på att sparka och slå sin motståndare i huvudet?

Och vad skulle hända med sportens underhållningsvärde? MMA:ns mystik ligger delvis i att urgamla tekniker från olika discipliner testas mot varandra. Ett tredimensionellt schack med kroppen som redskap, där ny kunskap hela tiden utvinns, stöps om och förkastas, för att använda en sliten klyscha.

Anderson Silva blir prisad i alla tonarter för sina reflexer, sina tekniker och sin påhittighet. Medfödda talanger, visst, men också egenskaper som han knappast hade bemästrat utan lång hängiven, rigorös träning. Antagligen skulle få MMA-fans föredra att se den typen av tekniska fighters bli söndermosade av bestar på juice.

Torbjörn Tännsjö är ett fan av sport, men vänder sig framförallt motdet misstänkt fascistoida draget att okritiskt beundra de starkaste idrottsutövarna”. Han tror också att vi konsumerar elitidrott för att leva ut vår inneboende elitism, eftersom vi lever i en motsägelsefull kultur som betonar jämlikhet, trots att vi i praktiken inte tillskriver alla lika värde.

Bigger Stronger Faster sträcker sig inte så långt i sitt fördömande. Men det amerikanska konkurrenssamhället får sig ändå en släng av sleven. Med olika ihopklippta tal och iscensättningar illustrerar filmen hur amerikanerna slits mellan viljan att göra det rätta och strävan att bli bäst. Att barn som växer upp lär sig att älska vinnare och att hata förlorare.

Å ena sidan som George W Bush säger: ”Dopning med anabola steroider är farligt och sänder ut fel budskap: Att det finns genvägar till framgång, och att ändamålet helgar medlen”.

Å andra sidan de praktiska erfarenheter som lärt amerikanerna att de lever ”i en kultur där den som är på andraplats är den förste förloraren, och sanna hjältar är de som vinner till varje pris”.

Eller som serietecknaren Stan Lee säger: ”Folk behöver hjältar, verkliga eller påhittade. De behöver inspiration och någon att efterlikna”.

 

hulk

Till denna förklaringsmodell hör också att idrottsrörelsen blivit en del av den framväxande hälsotrenden, som är en form av ideologi där individer som misslyckas att ta hand om sitt fysiska och psykiska välbefinnande riskerar att bli stämplade som viljelösa och lata. Paolo Robertos, Mike Dolces eller Onnits Instagram-konton kan i olika grad sägas representera den här utvecklingen. För vad är det som håller idrottsindustrin under armarna om inte alla de fans och amatörer som investerar dyra pengar för att se idrottare pusha gränserna för det mänskligt möjliga.

Tillbaka vid restaurangen där Gregg Valentino fortsätter att prata och gestikulera. Chris tar till orda: ”Schwarzenegger säger ju, att om du arbetar hårt och följer reglerna är USA öppet för dig. Vad säger du om det?

Gregg: ”Dude, det är en önskedröm. För att nå Arnolds nivå måste man trampa på tår och kliva över lik. Världen består av barracudor och småfisk. Arnold är en barracuda. Schwarzenegger är sinnebilden för anabola steroider”.

Bigger Stronger Faster finns att se på UR Play till och med den 3 juli 2015

💪 Sugen på att betta på helgens UFC-gala? MMAnytts samarbetspartner Betsafe erbjuder ↗️ odds på samtliga matcher. 🔞 18+ gäller för spel. Spelar du för mycket? Besök Stödlinjen.se
Kategorier
ExklusivtKrönika

Redaktör, skribent och krönikör på MMAnytt, skriver ofta med ett samhälls- och kulturperspektiv.
30 Kommentarer
  • Lallarn
    28 January 2015 at 10:31

    Intressant läsning.

    Har bara sett andra halvan av filmen, men man blir lite mörkrädd av inställningen hos vissa medverkande.

    • dotdotbeep
      29 January 2015 at 06:26

      Har bara sett första halvan av filmen och hann bli hyfsat mörkrädd av inställningen hos vissa av de medverkande.

      Har inget intresse av att se resten då den kändes extremt vinklad och inte riktigt seriös.

  • Johanvbg
    28 January 2015 at 11:17

    Folk verkar tro att steroider gör dåliga MMA utövare till champions efter några kurer så är det ju inte. Minns de första UFC galorna där Royce Gracie mötte anabola monster och det var han som krossade dom trots att det enligt fysikens lagar borde vara tvärtom. Inom MMA så vinner man inte bara för att man har mer muskler än sin motståndare och mer muskler försämrar ofta uthålligheten också så det kan snarare vara en nackdel. Om vi nu pratar om muskelbyggande prepparat, sen finns det prestationshöjjande prepparat, typ EPO och då är det så klart alltid en fördel för den som tar det. En Jon Jones eller Anderson Silva på en lite EPO och en liten dos Kola, då hade de blivit svåra att besegra eftersom de klarat att hålla högsta möjliga tempo i 10 ronder ;-)

    • Robin
      28 January 2015 at 11:25

      Det är väl den snabba återuppbyggnaden av musklerna som gör att man kan träna längre, hårdare och oftare utan att skada sig. Underlättar ju.

      Man självklart förstår jag att denna typ av genvägar har sin negativa eftereffekter i långa loppet även om vissa säger att det inte har det.

      • Homan Hiho
        29 January 2015 at 07:13

        Frågan är snarare hur du vet att det har negativa effekter.

    • Punchdrunk
      29 January 2015 at 03:27

      När marginalerna är små gör doping stor skillnad. Under de första UFC-galorna var inte marginalerna små utan folk fattade inte vad som hände. Sen tar idrottare steroider av massa andra anledningar än att bara bygga stora muskler.

  • Maximus
    29 January 2015 at 02:49

    En bra tankeväckande artikel.Välskrivet.

  • Patrik Andersson
    29 January 2015 at 08:45

    Gener är orättvist.

    • DecaDick
      29 January 2015 at 10:54

      Allt Joe Rogan säger är inte vettigt.
      Det med att “gener är orättvisa” och att man ska ha rätt att bruka steroider för att en del andra är genetiska freaks är nog bland det mest efterblivna Rogan har sagt på senare tid.
      Gäller att vara lite objektiv och kritisk när man lyssnar på Rogan.

      • Godless
        29 January 2015 at 06:10

        Har han sagt det? Intressant.

        • KingOf209
          30 January 2015 at 11:12

          Patrik Anderssons svar till Lego påvisar att Decadick var inne på rätt spår.
          En del kan läsa mellan raderna, andra (du) inte.

          • Godless
            31 January 2015 at 05:28

            “Det med att “gener är orättvisa” och att man ska ha rätt att bruka
            steroider för att en del andra är genetiska freaks är nog bland det mest
            efterblivna Rogan har sagt på senare tid”

            Exakt VAD finns att läsa mellan raderna där?
            En del kan uttrycka sig med ett välformulerat, sakligt, respektfullt svar, andra (du) inte.

      • Patrik Andersson
        29 January 2015 at 09:12

        Hur kom Joe Rogan in i diskussionen?

        Jag säger inte att de ska det FÖR ATT någon har bättre gener. Endast att det defacto är orättvist.

        • KingOf209
          30 January 2015 at 11:21

          Hur kan det vara orättvist att någon blir född med genetiska fördelar medans andra inte gör det?
          Vad i helvete har det med rättvisa att göra?
          Idiotin bland dagens människor saknar begränsningar…

          • Patrik Andersson
            30 January 2015 at 05:49

            Det beror ju på hur långt man drar det. Jag drar det hela vägen.

          • aphid
            31 January 2015 at 11:47

            det är inte rättvist att du är en plattfot men inte jag. Ska du dopa bort din plattfot och att du är kobent? Tror du att du kommer springa lika fort som bolt för att du dopar dig eller vah vah??

      • Lukas8.18
        30 January 2015 at 09:24

        …”rättvist” är ett hittepåord som bara finns i Bamse.

    • Lego
      29 January 2015 at 02:29

      Lugn lugn, gendopingen är på frammarsch.

      • Patrik Andersson
        29 January 2015 at 09:17

        Släpp allt fritt säger jag.

  • Richard Casimir Strage
    29 January 2015 at 09:32

    de enda ja va emot var “Antagligen skulle få MMA-fans föredra att se den typen av tekniska fighters bli söndermosade av bestar på juice.”
    om att mma fans vill bara se blod, de kan ja inte hålla med om.

    • JPV89
      29 January 2015 at 04:20

      Känns som du missuppfattade meningen, om jag förstår din kommentar rätt.
      Det står ju “…få MMA-fans…”, alltså väldigt några, eller en minoritet, av fansen skulle uppskatta det.

  • np85
    29 January 2015 at 10:15

    Tror inte Vitor kommer se lika kraftfull och explosiv ut mot Weidman som mot Rockhold, Bisping och Hendo nu när han förhoppningsvis bara kör med sitt eget testosteron…

  • Curt Johnson
    29 January 2015 at 11:08

    Välskriven och bra krönika, hann bara läsa hälften nu. Frågan jag ställer mig är bara vad man ska göra med Bamse och hans dunderhonung?

  • Vaettra
    29 January 2015 at 11:15

    “För vad skulle hända med MMA:n om steroiderna släpptes fria?” – Ingenting, förutom att resten av världen skulle komma ikapp steroidländerna USA och Brasilien.

    • Homan Hiho
      29 January 2015 at 05:08

      Tack, många verkar vara helt blinda över hur vanligt doping är inom mma. Spec i USA och BRA.

  • ChuteBoxe
    29 January 2015 at 12:07

    Jävlar, trodde vi skulle få se Terminator vs. Breakdance-Brock.

  • Danteman
    29 January 2015 at 12:44

    Kan rekommendera bigger faster stronger!! visst är den vinklad till viss del, men fortfarande intressant om du gillar träning.

  • pere
    30 January 2015 at 01:12

    Stirrar man nog länge på Arnolds magrutor sägs det att man kan se Batman.

    • Sudour
      9 February 2015 at 04:43

      Man behöver inte stirra länge alls faktiskt!

    Svara