Pannie "Banzai" Kianzad försöker med en armbar på Lina Länsberg.

Kvinnlig MMA: Milstolparna – Del 1

Idag kör vi igång med en ny artikelserie med fokus på kvinnlig MMA. Vi kommer gå genom TUF 20 som blev den första säsongen med endast kvinnliga deltagare av realityserien som gjorde så att MMA blev en del av dagens popkultur. Vi kommer även titta på hur idrotten har utvecklats för kvinnor ur ett historiskt perspektiv och ta reda på mer om kommande, samt de redan existerande, stjärnskotten. I dagens artikel kommer vi få en överblick över milstolparna inom kvinnlig MMA och hur den har växt till sig att bli vad den är idag.

I takt med att intresset för MMA växer världen över så blir också kvinnliga fighters mer och mer av en självklarhet än ett undantag.

MMA är tydligt fortfarande en mansdominerad sport, men mycket har ändrats de senaste åren. Från den första dokumenterade turneringen i Japan år 2000 till att Ronda Rousey fick UFC’s VD Dana White att ändra sin åsikt om att ha kvinnliga fighters i UFC. 2011 fick White frågan om när vi skulle se kvinnor i UFC varpå han svarade ett kort men övertygat “Never”.

I december för snart fjorton år sedan samlades tolv kvinnliga fighters i Tokyo på The ReMix World Cup. En av tävlingsdeltagarna var amerikanska Becky Levi, en av kvinnlig MMA’s största pionjärer. Detta kom att bli den tidigaste dokumenterade kvinnliga MMA-turneringen och blev en succé då Smackgirl bildades redan året efter (efter finansiella problem med ReMix) och blev den enda stora organisationen för enbart kvinnor. På just Smackgirl hade Megumi “Mega Megu” Fujii sin professionella debut 2004 och hade en otrolig vinststreak på 22 matcher i rad innan hennes första förlust som kom 2010 på delat domslut.

I USA fanns det en del mindre organisationer som lät kvinnor slåss under deras banner, men uppmärksamheten kom först på mitten av 2000-talet då större organisationer som Strikeforce, EliteXC och Bellator Fighting Championships öppnade dörrarna för tjejer. Gina Carano blev snabbt ett ansikte utåt för kvinnlig MMA. Efter att ha slagits i ett antal EliteXC-events och även medverkat i programmet American Gladiators 2008 för att senare starta en skådespelarkarriär. Gina Carano blev också en del av den kvinnliga MMA-historien när hon mötte Cristiane “Cyborg” Santos på Strikeforce den femtonde augusti 2009 i vad som blev det första kvinnliga huvudeventet hos en stor organisation. Carano förlorade matchen som sågs av 856.000 tittare, vilket resulterade i att Santos blev den första kvinnliga Strikeforcemästaren i 145 lbs-klassen.

Reglerna i MMA har ofta modifierats för kvinnor för att för förhindra skador. På ReMix i Japan förbjöds ground-and-pound och all form av fighting på marken var limiterad till att max få pågå under 20 sekunder. I USA hade EliteXC tre minuters ronder för kvinnor och Strikeforce var enda nere på två minuter, vilket senare ändrades till de numera använda fem minuters ronderna.

I november 2012 meddelade UFC att Ronda Rousey hade blivit den första kvinnliga MMA fightern i organisationen och blev med det korad den första bantamviktsmästarinnan i UFC.
Dana White hade tidigare sagt att det inte fanns tillräckligt många bra kvinnliga fighters för en kvinnlig division i UFC, men Rousey fick honom på andra tankar.

“I wouldn’t have done it without Ronda. You could line up all the greatest girls on Earth from here to (expletive) Pluto, and she’s the one that when I met her I said, this chick is insanely competitive and just a different animal. And she’s what it took to get women in the UFC”

Detta var vad White hade att säga strax efter att ha offentliggjort beslutet, bara två år efter att ha lovat att kvinnor aldrig skulle slåss i UFC.

Rousey fick för första gången försvara sitt bälte den 23:e februari 2013 på UFC 157 mot Liz Carmouche. En fight som Rousey avslutade som vinnare i första ronden via armlås. Rousey har i skrivande stund försvarat sitt bälte fyra gånger och är bokad för den femte den tredje januari 2015 mot Cat Zingano.

En annan tidig pionjär i kvinnlig MMA, Julie Kedzie, blev rörd till tårar när hon såg Rousey och Carmouche på UFC-eventet och skrev ett blogginlägg på Fightland om hur det var att vara del av de tidiga stadierna av kvinnlig MMA.

”But I will say that some of the other shows that I fought weren’t so good. I’ve had people pinch my ass on the way to the cage. Sometimes the male fighters were really supportive and sometimes they were horrible. I had one guy say, “I’m going to **** you in your mouth.” Just horrible, horrible things said to me. People not paying you much, people disrespecting you, being moved in a card over and over again so that you’re the last fight of the night and no one is there to watch. All sorts of things have happened like that to me, but I think that the struggle has helped me appreciate what I’m doing more. ”

The Ultimate Fighter som hjälpte MMA bli allmänt känt samt accepterat hade sin första säsong med kvinnliga coacher säsong 18, då i form av Ronda Rousey och Miesha Tate. I december 2013 tillkom en ny division i UFC’s kvinnosektion då 11 stråviktsfighters signades och just nu kan följas under säsong 20 av The Ultimate Fighter där UFCs första stråvikts-champ ska koras. Bland deltagarna kan man bland andra finna Carla Esparza, den första stråviktsmästarinnan på Invicta FC.

Kvinnlig idrott i allmänhet har alltid haft en lägre publiksiffra än manlig och att ha ett mål om att gå förbi eller ens hamna på samma nivå skulle vara orealistiskt. Det som dock är tydligt är att glappet vad det gäller intresse mellan kvinnlig och manlig MMA minskar för varje dag. Att ha nått stadiet att vara respekterade atleter, ha samma regler som männen och ha flera divisioner i MMA-världens största organisation kanske för några låter mer som en självklarhet än vinst men är i jämförelse med hur det brukade vara så är det enormt. Men med karaktärer som Rousey i täten så kommer nog inte en enda kvinnlig fighter sluta kämpa innan de får den uppmärksamhet och respekt de känner att de förtjänar.

Spänningen i damdivisionen sprider sig från att se hur länge Rousey kommer kunna hålla sig överlägsen i bantamviktsdivisionen till vem av tjejerna i TUF 20 som tar hem bältet, för att inte nämna om Carano någonsin kommer dyka upp i UFC. Mitt intresse för kvinnlig MMA startade med Rouseys ankomst till UFC. Men med alla nya talanger, den ökande populariteten samt växande publiken så vet jag att det inte kommer sluta där.

Foto: Mattias Persson

Kategorier
KrönikaNyheter
4 Kommentarer
  • Kenny Starfighter
    22 October 2014 at 08:51

    Att Megumi “Mega Megu” Fujii inte nämns i denna artikel is a shame! hon om något är en milstolpe inom MMA överhuvud taget. Hon gick 22-0 innan sin första förlust vilket är stort inom alla viktklasser. antar att hon kommer senare i artikelserien, men som milstolpe måste hon definitivt räknas in i mitt tycke. bra skrivet annars! ska bli kul att läsa!

    • Anaïs Isabelle
      22 October 2014 at 09:13

      Tack! Och helt rätt, hon borde absolut finnas med här. Slängde in henne lite kort, men precis som du anade kommer hon dyka upp senare. / Anais

  • Helgon3t
    23 October 2014 at 09:39

    Trevlig läsning!

  • Kiltcalle
    23 October 2014 at 10:57

    Sådana här krönikor är det bästa med mmanytt. När ni gräver mera och går in på djupet när det gäller både historia och nya talanger. Uppskattar läsningen!

    Jag tror att den första kvinnliga mma-matchen jag såg var Gina Carano vs Julie Kedzie. Det slog mig när jag kollade upp det att EliteXC hade ett bättre matchkort då än vad många ufc-fight night galor har idag. http://www.sherdog.com/events/EliteXC-Destiny-4544

  • Svara