The Rumble in the Jungle: En tillbakablick och teknisk analys av matchen som gjorde mig kampsportsintresserad

Han ville sätta punkt för sin karriär på samma sätt som den rivstartades. Genom att motbevisa oddsen och segra mot en hårtslående, på förhand ostoppbar mästare. Motståndaren var i sin karriärs toppform, han själv långt bortom. Bland åsikterna som räknades var det få, om någon, förutom Muhammad Ali själv som trodde på sin förmåga att återupprepa det omöjliga när han för 40 år sedan ställdes mot George Foreman i Kinshasa Zaire i matchen som kom att dubbas: ”The Rumble in the Jungle”, decenniets främsta och kanske mest inspirerande boxningsmatch.

Jag var 8 år när jag för första gången läste om matchen som kom att forma mitt kampsportsintresse i en tidningsspecial som kronologiskt redovisade Muhammad Alis åstadkommanden. Jag var för evigt förändrad, mer än något av uppslaget om The Rumble in the Jungle, en match som jag länge beundrade av samma meriter som när Sylvester Stallone och Dolph Lundgren utväxlade knogmackor med varandra i Rocky IV. Jag uppfattade matchen som en bitvis ensidig förstörelse av idolen jag såg upp till där mod, tuffhet och hjärta i slutändan segrade.

Idag, med större förståelse och teknisk insikt i sporten jag älskar har jag dock börjat förstå att den dominering jag till en början såg helt och hållet skiftat hörna. Ingenting hände av en slump, och där jag förr hyllade Muhammad Ali för hans mod, karisma, stolthet, hjärta, snabbhet, rappa käft och orubbade självförtroende så insåg jag på senare tid att jag helt utelämnat hans kanske starkaste merit. Hans smarthet, IQ inne i ringen. Hans förmåga till anpassning mellan ronderna. Från och med klockans invigande ringning så var det Ali, inte George Foreman som hade övertaget.

George Foreman övertog tungviktstiteln när han trotsade oddsen och förgjorde Muhammad Alis kanske främsta rival Joe Frazier i en match där Frazier under loppet av 2 ronder golvades 6 gånger. 2 titelförsvar i nästintill identiskt stuk följde, varav det sista var en förgörelse av Ken Norton där domaren inte vill se mer efter att Norton blivit brutalt omkullslagen 3 gånger i den andra ronden. Inför mötet med Muhammad Ali var George Foreman obesegrad, i 40 matcher, och han hade förnedrat de enda som, tills dess, hade besegrat Muhammad Ali.

Muhammad Ali blev världsmästare i tungvikt när han som 21-åring besegrade Sonny Liston. En titel som kom att förloras i en annan kamp än den i ringen då Muhammad Ali vägrade tjänstgöring i Vietnamkriget av religiösa och politiska skäl. Muhammad Ali fick sin licens indragen under 3½ år och bötfälldes med miljonbelopp som följd. Ali kom tillbaka stark, men mycket hade gått förlorat under hans uppbrott från sporten. Hans kanske bästa år. Muhammad Ali arbetade sig tillbaka till en chans om bältet som han förlorade i sin politiska kamp men besegrades för första gången i en jämn match mot boxaren som övertagit hans tron under tiden som han varit borta från sporten. Joe Frazier. Det tog mer än 3 år ytterligare innan chansen om titeln presenterade sig igen. Det här skulle bli Muhammad Alis sista match, och han ville sätta punkt för sin karriär på samma sätt som den rivstartades. Genom att motbevisa oddsen och segra mot en hårtslående, på förhand ostoppbar mästare i George Foreman.

George Foreman var favorittippad i matchen, 7-1. Muhammad Ali hade sett väldigt medioker ut under förberedelserna som ägde rum inför media. Han försatte sig i konstiga situationer, nästintill lät sig själv bli slagen där istället George Foreman aktivt, mot skickligt motstånd, visade att han kunde kapa av ringen och slå slagsäckar C-formade på begäran.

Matchen närmade sig. Muhammad Ali hade vunnit det afrikanska folkets hjärtan, främst genom det religiösa och politiska ställningstagandet som förlorade honom titeln 6 år tidigare. Ali kom till Zaire tidigt för att vänja sig vid klimatet och gav alltid folket tid och engagemang. Han älskade Afrika och blev älskad tillbaka för det. George Foreman ogillade i många avseenden Afrika och blev ogillad tillbaka för det. George gjorde misstaget att ta med en German Shepherd till sin resa i Afrika. En form av polishund som tidigare använts av belgarna för att kontrollera mörkhyade. Folket tog även illa vid sig av faktumet att George Foreman vägrade att äta eller dricka av deras vatten, något som summa summarum gjorde Muhammad Ali till folkets kämpe där Ali ofta välkomnades med en hejaramsa som löd ”Ali Bomaye”, eller på svenska: Ali döda honom.

Det var dags för match. Muhammad Ali var i omklädningsrummet och stämningen var dov bland hans lagkamrater. De var oroliga för att Ali skulle bli träffad, illa, och att hans stolthet skulle neka honom från att falla. Ali lättade upp stämningen genom att upprepat och självsäkert yttra: ”Jag kommer dansa ikväll”. De begav sig mot ringen och arenan ekade i ett förenat ”Ali Bomaye”.

De står öga vid öga, George Foreman och Muhammad Ali. Domarens instruktioner överröstas av en Ali mer intresserad av att smutskasta George Foreman. Ali ber i sin hörna, han börjar dansa. Klockan ringer och Ali skyndar sig mot George Foremans hörna. Han tänker inte hålla sig undan, han vill sätta respekt i Foreman. En smula nervös energi uppenbarar sig, men Ali använder sin superba rörelseförmåga för att hålla sig på sitt önskade avstånd. Han avfyrar en rak höger, igen och igen. George Foreman blir förvirrad.

George Foreman var en mästare på att sätta sina motståndare ur balans och specialiserade sig i huvudsak på kraftfulla krokar och vida uppercuts. Ett av hans bästa slag var vänsterkroken, ett slag perfekt att kontra raka högerslag med. Faktumet att Muhammad Ali inte använde sig av den traditionella jabben innan den raka högern gjorde det ännu mer riskfyllt. Detta då den raka högern måste röra sig förhållandevis långt, är långt mer synlig än en jabb och blir markant mycket lättare att kontra än om jabben hade startat kombinationen. Muhammad Ali utmanade medvetet George Foremans styrkor. Något som fick George Foreman att överge delar av sin ursprungliga plan och istället förlita sig på sin råa styrka och brutalitet. Ali använde sina raka slag och styrde sig efter mot säkerhet genom att kontrollera Foremans huvud. Idén var att Muhammad Ali ville tvinga George Foreman att jobba dubbelt så mycket som honom. På varje steg han tog skulle Foreman ta två och Muhammad Ali var övertygad om att bara matchen tog sig förbi de tidigare ronderna så skulle George Foreman trötta ut sig själv.

Den första ronden var över. Muhammad Ali var inte säker på att den första rondens taktik var den säkraste vägen till vinst. Han såg något i clinch-momenten med Foreman under den första ronden. Han chansade, gjorde en anpassning mellan ronderna och uppfann vad som idag är känt som Rope-A-Dope metoden. En metod där boxaren medvetet placerar sig i, vad som kan anses vara, en ofördelaktig position mot repen i hopp om att lura in motståndaren till att ladda ur sig där den största delen av slagkraften kommer att fördelas ut i ringens rep, inte på måltavlans kropp. Muhammad Ali kände sig säker på sin sak och tillämpar metoden redan vid början av rond 2. Alis ringhörna blev skräckslagna av synen och vädjade till honom att sluta. De var rädda att Muhammad Ali skulle bli slagen ur ringen, i värsta fall dödad.

Ali visste dock att det här var rätt taktik att följa, även om ingen annan till en början såg det. Han hade listat ut att George Foreman var som farligast i medeldistans. Att Foreman behövde yta för att generera sina bästa slag. Muhammad Ali förlitade sig nästan exklusivt till raka slag, och genom att kontrollera Foreman på insidan när han tog ikapp distansen så tog han också bort Foremans farligaste vapen. Muhammad Ali blockerade majoriteten av slagen som kom mot kroppen med underarmarna och armbågarna, lutade sig bakåt mot repen och när slagen kom högt så rullade Ali med de flesta knogmackorna, tog Foreman till sig och tvingade honom att bära hans vikt samtidigt som Ali provocerade Foreman genom att i omgångar skaka på huvudet mot publiken och ropa ut förolämpningar som ”Är det allt du har? Jag trodde du kunde slå George”. Foreman som saknade svar på Muhammad Alis energikvävande taktik spelade rakt in i Alis plan. Han blev provocerad och gav ännu mer. Slog ännu hårdare.

Taktiken fortlöpte, rond för rond. Periodvis så kunde Muhammad Ali synas dra George Foreman till sig mot repen. Foreman var i ständig obalans och fann få chanser att kontra Muhammad Ali då Ali genom sina välplacerade handskar och sin genomtänkta defensiv neutraliserade stora delar av Foremans offensiv. I rond 3 kunde en lätt svullnad anas vid Foremans ena öga, och vid den fjärde så började tydliga signaler uppenbara sig av att Foreman energinivåer började sjunka. I den femte ronden började Alis taktik bära frukt. Det var matchens vildaste rond, där det dock obestridligt var Ali som kom undan med de bättre träffarna.

I rond 8 började George Foreman se förbrukad ut. Utmattad nästintill går Foreman in i Muhammad Alis raka slag, och när bara 10 sekunder kvarstår av ronden så åker Foreman i golvet efter en lång kombination av raka slag. Goda chanser till en förlängd kombination uppenbarade sig, men Muhammad Ali anade att det han gjort var tillräckligt. Arenan exploderade i extas. Domaren räknar till 9, varpå Foreman kommer upp, men han har sett nog. Muhammad Ali hade lyckats återta mästarbältet han en gång förlorade av sina religiösa och politiska skäl. Han hade gjort det omöjliga, igen. Han hade sagt att han var den bästa genom tiderna långt innan någon annan än han själv trodde på det, nu blev det svårt att säga emot.

Vad som följde efter matchen i Zaire var en deprimerad George Foreman som tog avstånd från sporten under de nästkommande 2 åren. Han bad vid upprepade tillfällen om en returmatch mot Muhammad Ali som dock aldrig uppenbarade sig. Efter några år av ångest och depression kunde George Foreman framgångsfullt lägga matchen bakom sig. Han blev mästare åter 20 år efter mötet med Ali och fortsatte med boxningen till 1997 där han efter en förlust mot Shannon Briggs valde att hänga handskarna på hyllan.

I fallet Muhammad Ali så blev matchen mot George Foreman inte hans sista. Han fortsatte med boxningen under ytterligare 7 år där han vid senare tillfälle återtog mästarbältet för en tredje gång i en returmatch mot Leon Spinks. Alis sista stund av triumf i boxningsringen. Vad som följde var 2 raka förluster. En mot Larry Holms som dominerade Muhammad Ali i en uppvisning mer av Alis sjukdomstecken än något annat och en sista match mot Trevor Berbick som trots en jämnare kamp resulterade i en tydlig förlust för Ali som därefter insjuknade i det tillstånd som idag, sorgligt nog, är honom synonymt. Parkinson syndrom.

Några år efter mötet mellan Muhammad Ali och George Foreman i Zaire så blev de båda nära vänner. Tydligare än någonsin blev detta när matchen i Zaire gjordes till en oscarsvinnande dokumentärfilm där George Foreman vid vinstens utannonsering hjälpte Muhammad Ali till podiet för att motta guldgossen 1996. Filmen kallas för “When We Were Kings” och hjälpte till att forma en stor del av denna krönika där vi blickat tillbaka till matchen som kom att definiera en hel kampsportsgeneration. En uppvisning om att det omöjliga kan göras möjligt, där Muhammad Ali är det levande beviset.

Kategorier
KrönikaÖvrig Kampsport
2 Kommentarer
  • Nicke
    14 March 2015 at 03:17

    Bra skrivet!

  • aosifhb
    15 March 2015 at 12:05

    Underhållande läsning!

  • Svara