”Fight of the Night”, ”Performance of the Night” med mera känner vi alla till vid det här laget, men ibland känns det som om dessa utmärkelser är otillräckliga för att uppmärksamma intressanta saker som sker i MMA. I denna artikelserie tar sig undertecknad friheten att uttrycka sina åsikter kring den gångna veckans större MMA-galor och andra händelser i MMA-världen. Denna vecka förekommer det en spoiler från en match på Cage Warriors 73.
I och med att det är åsikter snarare än fakta i artikeln finns inga garantier för att alla håller med mig, lyckligtvis finns då kommentarsfältet för syrliga kommentarer men också för era egna ”Veckans inofficiella priser”.
Veckans ”Meh, really?” delas mellan de fyra personer som testade positivt för otillåtna substanser i samband med Bellator 127. Jag kan inte minnas att det tidigare hänt att fyra personer på en och samma gala åkt dit i en dopingkontroll, det skulle mycket väl kunna vara någon sorts rekord, åtminstone i modern tid. Keith Berry testade positivt för både förhöjda testosteronnivåer och för THC, ett dubbelfel i sammanhanget. Robert Emerson visade sig ha använt Modafinil, som ligger nära amfetamin och dess derivater i effekt, och är ett läkemedel som använts mot narkolepsi och som en allmän hjälp att hålla sig vaken. Nick Moghaddam och Fernando Gonzalez hade båda THC i kroppen. I Kalifornien är marijuana lagligt så länge en har ett recept för detta, bruket av denna drog är väldigt utbrett i delstaten. Det faktum att samtliga tre fighters som åkte fast för THC kommer från Kalifornien kan delvis vara en förklaring till det höga antalet positiva dopingtest. Oavsett om det skulle vara så att dessa fighters inte begått något brott utanför ringen är det deras egna ansvar att hålla sig rena från samtliga förbjudna preparat i samband med tävling, därför tycker jag att samtliga fyra herrar gjort sig förtjänta av veckans ”Meh, really?”.
Veckans seriestripp går till Martin Kellerman för en av många fantastiska Rocky-strippar som han levererat genom åren. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad specifikt som gör att jag gillar denna så mycket, men jag tycker den är så jävla rolig! På något sätt fångar Kellerman något som många, mig själv inkluderat, tänkte för några år sedan: att karate var det enda som skiljde en vanlig person från en mördarmaskin som kunde slå av plankor på mitten och skalla sig igenom en tegelvägg. Med en bakgrund av att ha matats med slagsmål i Bruce Lee-filmer och att det våldsammaste jag sett i sportväg varit thaiboxning tändes det genast en låga av intresse då jag fick reda på att det fanns något som hette ”Ultimate Fighting”. Hela idén med att äntligen få ett svar på vilken stil som skulle finna i en fight ”till döden” var kittlande och svår att inte se en charm i. Med facit i hand var UFC under sina spädbarnsår inte bara en arena för kampsportsmästare, en och annan som mest verkade gilla att slåss utan större fokus på teknik kunde också synas i turneringarna. Dock blev det snabbt tydligt att även om det rörde sig om en rå form av kampsport lockade det hårt arbetande idrottsmän som råkade tycka det var mer intressant att slåss än att ägna sig åt andra sporter, det var inte bara ”legaliserad misshandel”. Vi har på relativt kort tid gått från att fighters får slå varandra i skrevet till en mycket mer sofistikerad sport, det faktum att det ens har blivit lagligt i så många länder världen över är en bedrift med tanke på hur allmänheten verkar ha sett på ”Ultimate Fighting”.
Veckans suck av lättnad går till nyheten om att flerfaldiga världsmästarinnan i grappling Gabi Garcia inte ska möta Megumi Yabushita (19-22) i sin MMA-debut, vilket verkade vara fallet enligt flera MMA-källor. Denna matchning dementerades dock av Garcia själv några dagar senare och det är jag personligen väldigt tacksam för. Jag kände mig inte orolig över att en 41-fighters veteran skulle möta en debutant, Garcia är inte direkt en ”avarage Jane” som vill prova sig på MMA. Det var Yabushita jag kände mig orolig för, med tanke på att hon vanligen tävlar i 61-kilosklassen medan Garcia vanligen knallar runt med en vikt på 100 pannor. Även om matchen skulle äga rum i 93-kilos klassen skulle det gissningsvis vara en skillnad på uppåt 20-25 kilo på matchdagen. Apropå tidigare nämnda spädbarnsår i UFC är jag väldigt glad för att vi kommit en bit bort från matchningar i stil med ”större fighter möter mindre men bättre/mer mångfacetterad fighter”. I fallet Garcia mot Yabushita skulle jag visserligen inte vara så säker att Garcia är en sämre fighter och detta göra matchningen än mer läskig. Garcia föreslår själv Lana Stefanac(6-0) som en tänkbar motståndare, vilket låter mer rimligt med tanke på att Stefanac både har erfarenhet av MMA och liksom Garcia är en storvuxen dam. Jag håller tummarna för att någon av kommande veckors inofficiella priser involverar en bra matchning för Garcia eftersom det vore kul att se om det finns underlag för större viktklasser för damer.
Veckans bästa Halloween-outfit går till Randy Couture för sin Chuck Lidell-imitation. Jag är en person som uppskattar självdistans och ”The Natural” verkar sin legendstatus till trots besitta en god portion av just självdistans vilket jag tycker visar sig genom hans val att klä ut sig till en gammal rival. Han har även tidigare bjudit på sig själv, exempelvis när han gjorde vid 2009 års MMA-awards gjorde ett inslag om ”Randy Couture Divorce Attorney”, i samma veva som han själv tagit ut skilsmässa. Detta inslag var dock inte det enda som indikerade självdistans vid tidigare nämnda gala, galenpannan Junie Browning gjorde också en video som livscoach. Denna kan nog faktiskt vara snäppet roligare än Coutures och visar även den självdistans, men i fallet Browning räcker inte riktigt självdistansen till för att göra honom till någon jag kan uppskatta fullt ut.( 1 2 3)
Veckans armbåge går till Paddy ”The Baddy” Pimblett (7-1) efter att hans armbåge i pannan på motståndaren Stephen Martin (3-3), då herrarna möttes på Cage Warriors 73, öppnat ett jack värdigt en skräckfilm. Den blott 19-årige Pimblett var illa ute tidigare i ronden men lyckades komma tillbaka och skickade med några sekunder kvar på ronden iväg en armbåge som öppnade ett sår stort nog för läkaren att stoppa matchen. Talang och armbåge till trots kan jag inte hålla mig från att kommentera Pimbletts frisyr: Gustav Wasa-frilla, dalapage eller polkafrisyr, kärt barn har många namn, jag är dock övertygad om att det finns bättre frisyrer att gå för!
Vem hade du velat ge en utmärkelse denna vecka?
