Detta är mitt första av förhoppningsvis många inlägg på MMAnytt. Jag tänkte börja med att skriva lite om varför jag tittar så mycket på MMA.
Min första kontakt med MMA var när jag läste om UFC 1-5 och den oövervinnerlige Royce Gracie i ”Svenska Fighter” i mitten av nittiotalet. Då höll jag själv på med Taekwondo. Det var före Internet, i alla fall för min del, och det dröjde till runt 2003 innan jag faktiskt fick se den tanige Royce submitta tatuerade bjässar som Kimo Leopoldo. Sedan var det ”Tank” Abbots kaxiga och brutala stil som fick mig att fortsätta titta på UFC och på MMA. Då var det stil mot stil och ”allt” var tillåtet. Idag är MMA en seriös sport, men fortfarande finns känslan kvar hos mig: ”Det finns inget som är så underhållande som det här!”
Det som gör MMA överlägset alla andra sporter i mina ögon är att det inte finns några dödlägen. Stående kan en spark, ett knä eller en krok avgöra när som helst. På marken behövs det bara ett litet misstag för att någon ska fastna i ett armlås. Det finns ingenstans att fly och ingenstans att vila, du måste slåss för att vinna. Om nu snart knän mot huvudet på marken tillåts i Unified Rules of Mixed Martial Arts är reglerna i mina ögon i princip perfekta. Alla elitidrottsmän och kvinnor är vältränade, men här handlar det om att vara tränad att göra något med precision samtidigt som någon slår och sparkar dig i huvudet. Detta gör mig imponerad i alla fall.
(Mina favoritfighters är Fedor, Nick Diaz och Wanderlei Silva.)
