Debatt: Mismatches till vilket pris?
Vad har man ens att vinna på att möta en uppenbart mindre meriterad motståndare – och var håller SMMAF hus när man mest behöver dem?
Det finns ett problem inom svensk MMA, då våra proffs har svårt att få matchningar och galorna på svensk mark är relativt få. Efter att både IRFA 10 och Superior Challenge 13 sköts upp från våren till hösten, grundades den nya organisationen Scandinavian Fight Nights som en räddning.
Inför debutgalan, som gick av stapeln i Solnahallen i lördags, beskrevs matchkortet som ett av de bästa i Sveriges historia. Namn som David Bielkheden (22-12), Niklas Bäckström (10-2, 1 NC) och Chris Spång (6-3) var bara ett fåtal av alla lovande svenskar som gick match. Och vilken show vi fick!
Men vad utgör egentligen ett bra matchkort? Räcker det med att man har ett gäng tunga namn som publiken hejar på – även om de möter betydligt sämre motstånd? Var finns spänningen i matcherna när man redan vet vem som kommer att vinna?
Av helgens tolv matcher slutade nio i avslut, varav sju i den första ronden. De enda matcherna som var jämna var i princip de mellan svenska fighters, resten var för det mesta ensidiga uppvisningar. Ingen svensk matchades mot någon med ett bättre – eller ens lika bra – matchfacit, vilket är synd.
I stora drag var Scandinavian Fight Nights enda jämna matcher de mellan svenskar, som exempelvis det underhållande treronderskriget mellan Fernando Flores och Michel Ersoy.
Svenska MMA Förbundet har tidigare gått in och petat i större organisationers matchningar, när de anordnat galor på svensk mark. Samtidigt tilläts här motståndare med 7-4, 7-8 och 3-6 i matchfacit att möta ovannämnda UFC-veteraner.
I de svenska reglerna för professionell MMA, femte paragrafen om matchmaking, står följande:
“5.3 Alla matcher skall vara jämnt matchade med de tävlandes fysiska förutsättningar och tävlingserfarenhet beaktade så att endast jämbördiga motståndare kan mötas. En tävlandes tidigare erfarenhet i andra kampsporter skall beaktas.”
Kan detta verkligen sägas om de matcher vi fick se i helgen?
När alla redan förväntar sig en vinst har man ju bara allt att förlora som fighter. Och när man har byggt upp ett matchfacit med enkla vinster – vad händer när man väl går upp mot eliten?
I huvudmatchen ställdes veteranen David Bielkheden (22-12) mot rumänen Adrian Grec (7-4) – och vann via teknisk knockout i den första ronden för att kamma hem welterviktstiteln. Kan detta verkligen anses vara en “jämn matchning” utifrån rådande kriterier?
Det här debattinlägget syftar absolut inte att trampa någon på tårna, eller förminska någons prestation. All respekt till alla krigare som går upp i buren, vi alla vet att vad som helst kan hända. Men det behövs definitivt en diskussion om ämnet efter helgens gala.
Idag vet vi knappt vilka som är landets bästa fighters. För hur ska man få reda på det om alla möter lika dåligt motstånd – istället för att ställas mot varandra?
Foto: Mazdak Cavian
Loading ...
Det är upp till matchmakern vid professionella matcher. Denna kan sedan granskas efter matchen. Vid internationell Pro MMA så går förbundet in och godkänner matchningarna.
minns vissa av The zone galorna när det ofta va en svensk VS ngn random kille utan muskler från ” the nights of plunge” i estland. blev äcklad av att se dom matcherna. Tänkte inte så mycket på det innan denna gala men visst har du en poäng.
Ja The Zone var fan värst av alla.
Kan köpa den här typen av matchningar någon gång då och då (när nu läget med att få till matchningar över huvud taget ser ut som det gör), men inte om det blir en trend…
Vet någon hur det fungerar med amatör mma/shootfighting matchning? Minns för flera år sen när Simon sköld gick shootfighting match mot en kille som bara tränat i ett par månader.. Sköld hade ju en massa meriter i karate. Det slutade väldigt illa för den andra killen, huvudspark och grov knock..
När de anmäler sig för match måste de lämna ALL information om deras kampsportsbakgrund. Sen försöker de matcha om det finns folk med liknande bakgrund OCH i samma viktklass. Inte alltid det finns så då matchar de mer erfarna med mindre erfarna bara för att båda ska få match.
Kan också vara jobbigt i de större viktklasserna att hitta motståndare. Min klubbkamrat skulle tävla i -91. Fanns två till i den viktklassen och de fick möta varandra. Samtidigt fanns det en enda person i tungvikten som bantat ner sig till 120kg. Min klubbkamrat fick möta tungviktaren.
Är du helt säker på det? Av egen erfarenhet så tror jag inte att det stämmer. Jag gick min första match i shooto mot en kille som hade 5 em guld och 1 vm silver i bjj. Själv hade jag kört mma i drygt 1 år. De va en jämn match och jag förlorade på armbar när de va 5 sekunder kvar av matchen, så de var ingen missmatch i praktiken men om det du säger stämmer så vet jag inte riktigt hur man tänkte..
Jag har själv gått en shootfight match för 5 år sedan. Fick möta en person med typ samma bakgrund.
Du skriver Shooto också vilket är ett annat regelverk än Shootfight.
Mitt inlägg beskriver snarare hur regelverket är tänkt att fungera. Sen i praktiken kan det ju se annorlunda ut.
Han blev diskad den matchen för att han lämnat oriktiga uppgifter. Därför matchade dem
Jag tror inte att det hjälpte killen som blev knockad..
Sadibou lyckades ju ändå förlora mot nån can så det är ju inte alltid helt klart vem som vinner. Hänt flera gånger på polska galor med. Då får den förlorande hemmasonen rematch bokad och vinner den.
Måste hålla med, det är MMA, man kan aldrig veta vad som ska hända. Visst kunde vissa matcher kanske ses över bättre innan. Men något vi även ser i sportens finrum idag i dom senare galorna till och med är det jag menar, det är MMA, och man vet aldrig utkomsten på en match innan den gått av stapeln.
Shootfighting var oftast tillräckligt balanserade matcher. Blev / var man för duktig för det fick man gå amatör-mma.
Som Andreas Waldahl beskriver är det en klar tågordning på detta.
Matchmakern har till uppgift att sätta samman matcher som skall hålla en bra och jämn kvalitet.
Arrangören kan ansöka om sanktion för att köra Unified rules vilket gjordes på denna gala. Sammanlagt två fall på Bäckströms samt Bjelkhedens matcher och där gick idrottskommitté/PRO-kommitté in och granskade matchning i dessa fall och avslog ansökan om unified rules med hänvisning till tveksamma meriter på motståndarna och matchning. Dock så är det matchmaker som lägger matchkort och vi kan enbart i efterhand granska och se över matchning och bedöma ev åtgärd som varningar eller dra in licenser.
Utifrån vår roll som förbund har vi agerat och varit tydliga innan samt efter gala att vi upplever en matchningsproblematik och att vi har ett ärende pågående i sakfrågan. Vi är ytterst oroade och angelägna om att matcher skall präglas av en säkerhetstanke som god matchning ger.
Vi har även identifierat problemen med att profighters har problem med att få matcher och en kontinuitet och möjlighet att matcha lite oftare på hemma plan. Vi har en arbetsgrupp som ser över möjligheten att arrangera 2-3 promatcher per tillfälle inom Svenska MMA-ligan. Kommer handla om arrangörens vilja samt satsning men vi ser framför oss en fixerad något lägre summa i gage men en möjlighet att enkelt få och genomföra promatcher på hemmaplan för att främja utvecklingen på svensk MMA.
Detta givet att svenska fighters törs riskera record för att möta jämnt bra svenskt motstånd och kora de bästa i respektive viktklass med kontinuitet.
Underbart med fler som satsar och arrangerar galor men vi lider med ett kvalitetsproblem som drivs av vikten att ha rena record för att underlätta ev avancemang till UFC och liknande recordstyrda organisationer.
Vi uppmuntrar MMA Nytts vilja till dialog och enbart kritiskt granskande kan vi bli bättre! Jörgen Hamberg/ Sekreterare Svenska MMA-Förbundet
Jag tvivlar inte en sekund på att arrangörerna gjorde sitt yttersta för att få till så bra och lämpliga motståndare för de svenska fighterna som möjligt, det jag däremot tror vi ser är ett fenomen av en ung sport med hård intern konkurrens.
Flera av svenskarna som deltog håller UFC-klass (eller näst intill). Det kan inte vara lätt att attrahera fighters av motsvarande nivå från utlandet till en ny och okänd gala i Sverige. I dessa tider finns det snart ett tvåsiffrigt antal halvstora MMA-organisationer som dammsuger alla intressanta fighters som får lämna UFC, i Europa finns det en etablerad MMA-scen i så väl England, Polen och Ryssland. Vore inte det tufft nog så har det under senaste åren blommat upp ett par orgnaisationer i Asien med stor potential som inte är sena, eller dåliga på, att marknadsföra nyligen sparkade UFC-fighters som världsstjärnor.
Jag tror att lösningen kan ligga i att utövarna måste att undvika att knytas för hårt till en organisation. Tänk vilken fight om Bäckström skulle göra upp med KSW eller Cage Warriors mästare! Det mediala intresset för en sådan fight skulle öka lavinartat och en vinst där skulle betyda ett stort steg mot ufc. Prestationens värde skulle vara odiskutabelt och skulle aldrig, som nu, kunna misskrediteras med att fighten från början var en klassiskt missmatch
Ngt som var vidrigt var announcerns hemmafrieri till publiken.