Jag har aldrig varit på en The Zone FC-gala, men jag har som jag skrev i inför-artikeln ändå hört en hel del om det. Att det ska vara en otrolig stämning, att allt är väldigt professionellt arrangerat, men att matchkortet oftast inte är den bästa man kan få i Sverige. Jag och Mazdak landade på Landvetters flygplats i fredags kväll för att ta reda på om allt det vi hört stämmer.
På väg från flygplatsen till hotellet fick vi taxichaffören att bryta och annan trafikregel för att vi skulle hinna se på Superior Challenge 7 på TV tillsammans med Reza Madadi. Vi hann, men blev väldigt besvikna när det visade sig att det mest var ett ihopklipp av matcher. Som tur var så visade dom hela Rezas match som vi alla tillsammans tittade på.
Efter programmet var över så blev vi välkomnade till Göteborg av Sirwan Kakai som skulle guida oss i stan och visa oss vilket håll man helst går på Avenyn. I vår vandring runt stan så träffade bland annat Assan Njie i dörren på en klubb. Han jobbade dessvärre så vi fick inte med honom i vår vidare vandring runt stan.
På lördagmorgonen vaknade vi till ett väldigt soligt Göteborg, och det kändes att det nästan var sommar i luften. Vi började förbereda oss för en gala-dag, och gick för att äta lite lunch. Vi mötte upp Manos Terzitane, hans fru och bland annat Papy Abedi som skulle coacha Martin Fouda, samtidigt som Reza dök upp lite senare. Vi avnjöt en mycket trevlig lunch i solen och hade även tid att åka runt i stan en stund innan det var dags för galastart.
Vi anlände till Lisebergshallen runt 18-tiden och kom snart efter det in på arenan. Mitt första intryck av arenan var att den kändes ganska stor, trots att det ändå är ett relativt litet event. Jag fick sedan syn på en nedräkning på jumbotronen som hängde över buren som var placerad i mitten av rummet. Man visste exakt när galan skulle börja, och det kändes bra att veta det också, något som Superior gärna skulle få ta efter.
Arenan fylldes sakta men säkert upp, och vi intog våra platser på press-läktaren i väntan på att galan skulle köras igång. Brevid mig satte sig en väldigt trevlig tjej, som jag dessvärre inte minns namnet på, men hon berättade att hon höll på att skriva en stor artikel om Eddy Bengtsson och hans liv. Hon var givetvis här för att se på hans stora comeback, och fick som bonus en möjlighet att se alla andra matcher också. Framför mig fanns Ryan O’Leary från MMAViking och Joakim Borgudd från MMAbloggen som båda arbetade flitigt för att täcka varje centimeter av galan.
Men nu hade nedräkningen på jumbotronen gått till noll, så sagt och gjort drar The Zone FC: Unbreakable igång, och speakern höll sitt öppningstal för publiken. Vi gick efter det fort vidare till kvällens första match – Marcus Carnefjord vs Max Hederström. Det var kul att se de bådas andra MMA-match, men det gick fort. Hederström gick ut som vinnare efter att han satte en kimura bara 1:58 in i första ronden. Det här satte standarden för kvällen.
Matcherna fortsatte i rask takt, och de flesta avslutades redan i första ronden. Men en av de mer intressanta matcherna ur egen synpunkt var Hanna Sillén vs Kate Jackson. Den största anledningen till mitt höjda intresse var på grund av Silléns brutala knockout hon åkte efter bara 8 sekunder på senaste The Zone FC: Inferno i februari. Jag var väldigt nyfiken på hur hon skulle repa sig efter det här, men efter tre ronder blandat med dominans på backen och ett par fina spinning round kicks så blev hon tilldelad ett enhälligt domslut av domarna. Det var förstås ingen större fråga om vem som skulle vinna heller, och det syntes att knocken inte hade påverkat henne nämnvärt.
En annan match som gick mer än 1 rond var också den andra dam-matchen mellan Elina Nilsson och världens tuffaste morsa Danielle West. Elina som kan det här med thai-boxning rätt så bra så hon körde igång direkt med var hon kunde, och det var höger-vänsterkombon som landade säkert 300 gånger under två ronder. West åkte på så mycket slag att till och med Chris Leben skulle vara nöjd över hennes hjärta.
Hon sjönk dock till slut till backen vid 3:45 in i rond 2, och till allas lättnad så stoppade då domaren det. West förlorade förvisso, men det är svårt att sätta ord i hur mycket hjärta som hon visade. När jag senare mötte Elina på efterfesten så hade hon en pytteliten skada under ögat som antagligen har läkt när jag sitter och skriver det här. Men jag är väldigt nyfiken på hur Wests ansikte ser ut idag.
Snart efter det var det dags för kvällens bokstavligen tyngsta match. En match i supertungtviktsmatchen, och Eddy Bengtssons återkomst mot Istvan Kalmar, till min mysteriska bordskamrats stora förtjusning. Hon berättade att hon var väldigt nervös när Bengtsson till slut gick in mot buren till IFK Göteborgs låt som dundrade i högtalarsystemet. Jag var rädd att Eddy skulle få mottaga burop från publiken, men jag blev glad över att inget sådant förekom.
Bengtsson fick inte spendera väldigt mycket tid i buren, för redan efter 50 sekunder avslutade han sin motståndare efter en enorm slam, och ett arbetande sig till ett axellås som tvingade Kalmar att klappa ut till publikens enorma jubel.
Så efter den urladdningen var det dags för kvällens första titelmatch mellan Paul Reed och Martin Svensson. Det märks att skotten Paul Reed varit på plats i Göteborg på The Zone innan, för när hans namn ropades upp så stämde publiken ut i jubel. Och lika mycket så när Martin Svensson från Malmö klev ut till buren.
Matchen var ett riktigt krig, och jag sa till min mystiska bordskamrat att jag är glad över att jag inte är en domare i den här matchen. Matchen slutade med ett delat domslut, där en domare dessutom poängsatte matchen 29-29, men det var Martin Svensson som tog hem vinsten till slut och fick ett bälte runt midjan för vad han åstadkommit.
Nu var det bara två matcher kvar av kvällen, och klockan var strax innan 22 på kvällen. Det hade gått snabbt det här, och antagligen var det på grund av alla snabba matcher. De två sista matcherna var båda två titelmatcher där fransmän stod som motståndare till svenskarna som skulle kliva in i buren. Först ut var Jason Ponet som skulle möta den obesegrade Besam Yousef. Och Yousef visade var skåpet skulle stå. Han tog hem en snabb vinst via en giljotin redan efter 1:24 in i första ronden och fick behålla sitt titelbälte till publikens vilda jubel.
Sist ut skulle Victor Cheng gå en titelmatch mot fransmannen Eric Cebarec. Victor gifte sig i fredags med Viznia Cheng som så klart var på plats på galan. Vissa frågade sig förvisso om man kan behålla sitt fokus om man gifter sig dagen innan en titelmatch, men det gick alldeles utmärkt för Cheng som förvisso råkade få in ett riktigt hårt knä mot Erics skrev som bokstavligen sänkte honom. Matchen stoppades och Eric låg på backen med väldiga smärtor. Han reste sig dock sakta men säkert, och publiken jublade för varje steg till återhämtning han tog. Efter ett par minuter var han redo igen, och matchen startades igen. Men det höll inte länge, för vid 2:31 stoppade domaren matchen efter att Cheng regnat slag mot Eric som föll ihop och en TKO-seger var ett faktum.
För besväret så fick han ett helt nytt bälte för att matcha den nya vigselringen som prydde hans ringfinger.
Överlag var det en väldigt trevlig helg, och vi träffade och pratade med många profiler inom Svensk MMA. Vi hade en galen Reza Madadi som stod för underhållningen under stora delar av resan och för att lägga pricken över i:et så var det ett fantastiskt väder igenom hela helgen.
Galan i sig var proffsigt arrangerat, de satte igång i tid och dom hade stenkoll på när fighters skulle gå ut till scenen. Det märktes att de har gjort det här förut, och har börjat få bra rutin på det. Det jag är lite orolig för är att jag fick en känsla av att det var en del missmatcher på galan. Jag vet förvisso inte om det här stämmer, för man ska ändå minnas att The Zone bland annat varit med och fött upp Alexander Gustafsson, Sirwan Kakai, Hamid ”Akira” Corrassani med flera. Så det kan också hända att det helt enkelt är så att de som tävlar är så pass bra.
Vi i Sverige har ofta en tendens att se ner på våra fighters och anser att de som tränar bara i Sverige inte får den träningen som krävs för att lyckas internationellt. Jag tror personlingen inte på den tesen då vi ändå har visat att internationellt är Sverige en styrka att räkna med. Bara för vi har dåligt självförtroende så har fighters i Sverige tränat extra hårt.
Jag har nu varit på min första The Zone-gala och jag måste säga som alla andra: Det är en fantastisk stämning där. Mitt dröm-scenario är att Superior Challenge med deras stora visioner och The Zone med den tighta kontakten med fans ingår ett samarbete och sätter ihop en gala som skulle kunna konkurrera med de största inom MMA-världen. Är det verkligen något som är så långt ifrån verkligheten?
Resultat
- Victor Cheng besegrade Eric Cebarec via KO (slag), 2.33 i rond 1
- Besam Yousef besegrade Jason Ponet via submission (giljotin), 1.24 i rond 1
- Martin Svensson besegrade Paul Reed via delat domslut (29-28, 29-29, 28-29)
- Eddy Bengtsson besegrade Istan Kalmar på submission (kimura), 0.50 i rond 1
- Alan Carlos besegrade Alexander Prodér via submission (kimura), 3.11 i rond 1
- Elina Nilsson besegrade Danielle West via TKO (slag), 3.45 i rond 2
- Tommy Blom besegrade Petras Dirgelas via KO (huvudspark), 4.19 rond 1
- Hanna Sillén besegrade Kate Jackson via enhälligt domslut (30-28, 30-27, 30-27)
- Kevin Donnely besegrade Christopher Wassberg via muntlig submisson (vänsteraxeln gick ur led), 4.36 i rond 1
- Botan Tokay besegrade Martin Fouda via submission (triangel), 2.54 i rond 1
- Max Hederström besegrade Marcus Carnefjord via submission (kimura) efter 1.58 i rond 1