Conor McGregors mini-revolution om orättvisa mediabördor för fighters har gått från hyllad till uttjatad. Återigen har MMA-världen gått från att stötta krigaren som försöker stå upp för sig själv till att hålla med miljardärerna som driver företaget, ett praktexempel på vad som är fel med sporten.
När situationen kring Conor McGregors (19-3) vara eller icke vara på UFC 200 först uppstod var åsikter självklart delade om vem som hade rätt, fjäderviktsmästaren eller UFC. En övervägande majoritet av journalister, fighters och podcastare uppgav stolt att de stod bakom McGregor i vad som till en början sågs som ett efterlängtad slag mot alla de orättvisor det stora, stygga företaget gång på gång utsatte sina fighters för – äntligen stod någon upp för sig själv och sina kollegor, äntligen vågade någon säga emot!
En vecka senare låter det väldigt annorlunda. Historien är uttjatad, McGregor är desperat och för UFC är det ”business as usual.” Enligt vissa tjänar man till och med på den tilltrasslade situationen då man kan kamma hem storkovan för både UFC 200 och irländarens nästa match som spås landa på 201 eller 202.
Det är McGregors sporadiska utspel på Twitter som anses vara tecken på desperation. Personligen lyssnar jag regelbundet på de flesta framstående MMA-podcasts därute vilket gör det enkelt att hänga med i svängarna, i synnerhet när en situation som denna uppstår. Till en början var i stort sätt alla på Conors sida, ”det här är vad vi har väntat på,” typ. McGregor höjdes av vissa upp som en hjälte och någon som äntligen skulle påbörja efterlängtad förändring inom sporten.
Nu när det gått ett par dagar och det av allt att döma ser ut som om returmatchen mot Nate Diaz (19-10) inte blir av på UFC 200 låter det väldigt annorlunda. Nästan alla har bytt sida och tycker nu att McGregor är desperat och att han inte hanterat situationen väl. Man vill inte ens se mötet med Diaz längre, nu vill alla se honom flytta tillbaka ner till fjädervikt och ge Jose Aldo (25-2) eller Frankie Edgar (20-4) deras ”välförtjänta” red pantie nights. Nu kritiseras han för att hålla fjäderviktsklassen gisslan. Nu är matchen mot Nate Diaz idiotisk. Plötsligt håller alla med UFC och Dana White.
Folk klagar på att saker aldrig förändras inom MMA men stöttar inte någon när de försöker förändra. Hur ska ett fackförbund för fighters överhuvudtaget bli aktuellt när alla i slutändan alltid älskar allt UFC gör. Conor McGregors krav var inte oresonliga och ändå krävdes det inte mer än att Dana White gick ut och gjorde ett par intervjuer för att få det att se ut så.
Självklart måste man resa i ett halvt dygn och delta i en föråldrad tillställning för att marknadsföra en match och en gala som redan var såld omedelbart efter UFC 196. Miesha Tate (18-5) har rätt att bli arg över att Conor McGregor inte känner för att resa i 14 timmar mitt i träningen för sitt livs tuffaste match medan hon inte ens behöver lämna sin hemstad för att delta i presskonferensen. Han tjänar ju så mycket pengar, självklart måste han släppa allt och dansa efter UFC:s pipa så fort den ljuder!
En av de tråkiga sakerna med MMA är den obefintliga sammanhållningen fighters, journalister och fans emellan. Ingen bryr sig. Så fort någon försöker göra sin egen grej och på vägen faktiskt orsaka lite välbehövlig förändring hoppar alla plötsligt på UFC-tåget. Det är alltid populärt att kritisera UFC för deras undermåliga löner, orättvisa villkor och ifrågasatta monopolisering av sporten och ändå har de i slutändan nästan alltid majoritetens stöd.
Hur ska förändring hända om ingen vill se förändring? Varför hålla med miljardärerna som driver företaget istället för krigaren som åtminstone försöker stå upp för sig själv? Conor McGregor må ha tappat fotfästet men det är till stor del inte ens hans eget fel, det är vårt fel. För att låna Brendan Schaubs uttryck är Conor McGregor vår rosa elefant, varför vill vi att han ska bli grå som alla andra?