Ibland går det undan. En snabb knockout eller submission brukar imponera, men har även spelat andra roller under MMA-historien. Vi tittar tillbaka på några minnesvärt snabba matcher.
Bilden ovan: BJ Penn behövde bara elva sekunder för att platta ut Caol Uno i sin tredje match för UFC. Penn tillhög även de få som även sent i karriären har noterat en del snabba avslut.
Det finns förmodligen inget bättre sätt att göra sig ett namn än att avgöra snabbt och övertygande. Den sortens matcher skapar kometkarriärer och hopp om framtida stjärnor. Men historien har visat att bejublade stjärnsmällar kan säga mer om motståndet än om fightern. Exempelvis bestod Gray Maynards första seger i UFC av en knock efter nio sekunder. Sedan dess har brottaren inte lyckats vinna utan poängdomarnas hjälp. George St Pierre avslutade sju av sina första elva matcher redan i första ronden, men har nu sju raka domslut bakom sig. Jose Aldo behövde bara åtta sekunder och ett flygande för att sänka Cub Swanson i WEC 2009, men om de möttes idag hade de flesta väntat sig en femrondare.
Dessutom har snabba lås och knockar inte alltid genererat de hyllningar man hade kunnat förvänta sig. Ibland har de betraktats som ett antiklimax när publiken hoppades på att få se ett krig i buren. Andra gånger har de agerat som falsk marknadsföring, givit upphov till misstankar om fulspel eller skapat utdragna debatter. Veckans lista blir en titt på hur de kortaste MMA-matcherna har fått olika konsekvenser.
Skrämmande snabbt
På de tidiga UFC-galorna var det inte ovanligt att matcher avgjordes inom en minut, men det bottnade sällan i sevärd teknik. Offren hade hamnat hel fel redan från början, försvarslösa och oförberedda på att hantera våldsamheterna. Utslagna tänder och blodspill saknades inte, men det såg mer ut som slumpartade gatuslagsmål än som kampsport. Den bilden förändrades lite på UFC 8, där publiken fick se hur brutalt effektiv det kunde vara när teknik kombinerades med killer instinct. Mannen i fokus var Gary Goodridge, i den debut som påbörjade en sjutton år lång karriär som fighter. Med en elegant manöver i matchens inledning låstes grapplern Paul Herrera fast i ett krucifix, innan en skur av armbågar mot tinningen släckte ljuset. Allt var över på 13 sekunder, vilket än idag står sig som en av de snabbaste knockarna i UFC. Herrera gick inte match på sju år efter det. Goodridge blev i sin tur stjärna över en natt och byggde det skräckinjagande rykte som ledde till välbetald anställning i Japan. Ironiskt nog skulle ”Big Daddy” senare bli känd som en enkelspårig slugger som tog för många smällar och stannade i sporten för länge, med hjärnskador som resultat. Men allt började med bländande kampsport och vad som i många år var den mest omtalade knocken sporten hade skådat:
Kontroversen om UFC:s främsta knock
Frågan om vilken knock i UFC som varit snabbast, borde vara en enkel fråga. Förutom den officiella tidtagningen kan alla som tittar på galan själva se hur många sekunder som har passerat. Men på grund av en teknisk detalj och en envis idrottskommission blev det kontrovers av enkelheten. Bakgrunden var Duane Ludwigs match mot Jonathan Goulet på UFC Fight Night 3. Alla kunde se hur Goulet omedelbart sprang in i en cross som skickade kanadensaren till canvasen. Att döma av klockan på skärmen tog det bara fyra eller högst fem sekunder. Men officiellt angavs tiden oförklarligt till 11 sekunder, vilket lät andra matcher hålla rekordet för snabbast knock. Detta var inte accepterat hos sportens mest passionerade hardcorefans och MMA-nördar. Kampanjer inleddes, diskussioner blossade upp och Nevadas idrottskommission (NSAC) dränktes i protester. Till slut nådde klagosången fram till Dana White, som personligen utredde vad som verkligen hade hänt. Efter en undersökning visade det sig att Ludwig verkligen höll rekordet, men inte ens UFC-bossen kunde påverka NSAC som hårdnackat vägrar ändra på resultatet. White erbjöd däremot fansen en mycket seriös och vetenskaplig presentation av beviset för att Ludwig verkligen var snabbast. Även White kan vara en passionerad nörd när viktiga frågor avhandlas:
När snabbt inte är bättre
Rappa avslut brukar generera jubel, men ibland går det fortare än vad publiken är beredd att acceptera. Av en händelse är detta särskilt sant i UFC:s tungvikt, där tre titelmatcher av olika skäl ansågs ha avgjorts lite för plötsligt. Först ut var Frank Mir mot Tim Sylvia på UFC 48. Vid den här tiden var Sylvia osannolikt nog en publikfavorit och hyllad stjärna som aldrig hade förlorat en match. Ingen trodde att den grapplande Mir skulle ha en chans. När Sylvia tidigt hamnade i en armbar förväntades ingen att låset faktiskt skulle sitta. Sylvia var också på väg att dra ut armen, när domare Herb Dean rusade in och förklarade matchen avslutad på submission efter bara 50 sekunder. Publiken buade och Dana White skakade på huvudet och förberedde ännu en domarsågning på den stundande presskonferensen. Men repriserna gav Dean rätt, eftersom Sylvias arm redan var bruten. På två ställen till och med. Ändå tvingades Mir motta sin nya titel till ett larm av busvisslingar och burop.
Mir knäcker två underarmsben inom en halvminut men får ändå inga applåder
Några galor senare drabbades Andrei Arlovski av något liknande mot Paul Buentello på UFC 55. I första slagväxlingen smet en vitrysk cross in under Buentellos gard och säkrade en KO på bara 15 sekunder. Men ingen kunde se slaget och jublet uteblev. Detta var under en tid när konspirationsteorier om uppgjorda matcher var vardag, och Arlovskis seger fick sin beskärda del av misstankarna när Buentello dök i mattan till synes utan förklaring. Vid det här laget har det slutat pratas om ”fantomslag” och matchen anses fullt legitim, men det hjälpte inte Arlovski när han stod i buren och fick sitt bälte till halvhjärtade applåder.
Arlovski vinner via jedi mind tricks, dim mak eller helt enkelt en väl maskerad cross
Slutligen gick det lite för kvickt även när Junior Dos Santos stod på toppen av sin karriär efter att ha knockat Cain Velasquez på 66 sekunder. Anledning var inte misstankar utan mer en fråga om ekonomi och PR. Matchen hölls nämligen på den historiska dagen när nätverket FOX för första gången visade UFC, och tungviktsmötet var det dragplåster som skulle få amerikanerna att falla för MMA. När allt var över så snabbt, knorrades det både från Dana White och amerikanska journalister, som hade hoppats på att tittarna skulle få lite mer underhållning än så. Avslutet betraktades mer som ett turslag som dödade förväntningarna på att få se några ronder av tung action. Orättvist mot Dos Santos kan tyckas, även om de efterföljande titelmatcherna snart visade att den teorin antagligen stämde rätt bra.
Taktarov står redo att sätta UFC:s sämsta rekord
Roten till allt ont
Att snabba matcher har misstänkts för att vara fejk har sin förklaring. Den snabbaste submission som skådats i UFC är nämligen inget muntert ämne, även om den är historisk av alla dåliga anledningar som finns. På UFC 6 deltog Anthony Macias och Oleg Taktarov, två fighters som av en händelse hamnade i samma semifinal och dessutom hade samma manager. Denne manager ansåg att det vore bäst för alla inblandade om Taktarov fick gå till final så fräsch som möjligt. Efter att Macias hotades med att aldrig få gå match i UFC igen om han inte lydde, kapitulerade ”Mad dog” och lät Taktarov strypa ut honom efter nio sekunder. Planen fungerade, delvis. Taktarov vann turneringen och fick en hygglig UFC-karriär efter det. Macias fick däremot aldrig några fler chanser i oktagonen, efter vad som än idag betraktas som den enda match i UFC som garanterat var uppgjord.
Mannen, myten, legenden
En submission som var snabbare än Macias läggmatch och dessutom slapp misstankar om fulspel, skulle lägga grunden för den legend som heter Rumina Sato. För dagens fans är japanen inte särskilt känd, inte minst eftersom ”Moon wolf” inte ville fightas utanför Shooto i sitt hemland. Men runt sekelskiftet fans det ingen större kultfighter hos hardcorefans. Till och med i avlägsna Sverige rusade instruktörer till träningslokalen med nya idéer och entusiastiska referenser till den japanska förebilden. Den tekniskt avancerade Sato bjöd alltid på sevärda matcher och vågade experimentera som ingen annan, vilket framför allt syntes mot Charles Diaz 1999. Även om flygande lås och snabba submissions är något mindre uppseendeväckande idag, har ingen lyckats klå rekordet på femton år. Sex sekunder tog det att skriva historia:
Snabbast av dem alla
Tidigare i år sattes nytt världsrekord i kortast MMA-match, vilket rätt många har sett vid det här laget. Youtubevideon har redan drygt tre miljoner visningar. Frågan är dock om det kan anses som en officiell bedrift. Det var på WCMMA i London 14 mars som den rekordsnabba knocken utdelades i en semiprofessionell match mellan de okända debutanterna Mike Garrot och Sam Herron. Fighten bestod av en spark i huvudet, sedan var det över. Matchklockan stannade på 1,1 sekund. Det har påpekats att det rådde rätt stor viktskillnad och att matchen inte var en officiell proffsmatch, men vikten var en överenskommelse och tävlingen fullt legitim. En imponerande detalj är att den stolte innehavaren av rekordet endast hade åtta månaders träning bakom sig.
Men snabbare ändå
Den ovanstående matchen borde varit den snabbaste, men tekniskt sett har matcher avgjorts redan innan de började. Huruvida man kan betrakta dem som hastighetsrekord eller en variant på no contest är en annan fråga. I det gänget hittar vi en man vid namn Mike Paduano, som 2002 bestämde sig för att gå i pension. I buren. Inför synen av motståndaren Wes Sims upplyste Paduano domaren om att han inte ville vara med längre. För formens skull skrevs resultatet som TKO (opponent refused to fight) efter en sekund. Vi hittar även den anonyme stackaren Adam Armstrong som 2007 förlorade på TKO efter noll sekunder, då han halkade i buren och slog sig själv medvetslös innan fighten började. Kändast av alla är förstås homofoben Heath Herring, som efter en puss från Yoshihiro Nakao på K-1 Dynamite besvarade gesten med att knocka mannen som sedan dess kallas ”Kiss”. På grund av ett kryphål i reglerna blev inte Herring diskad, eftersom han tekniskt sett inte brutit mot reglerna under pågående match. Istället skrevs resultatet officiellt till ”no contest – Nakao KO’d before start of bout”.
Hedersomnämnande: Dexter Dyall proffsdebuterade på Superior Challenge 9 med en 13-sekundersknock. Snabbast av svenskarna? Undertecknad vet faktiskt inte. Känner ni till någon snabbare svensk?