Året var 2003, Pride drog galor med 70tusen personer närvarande, hade shower med entrances som fick dagens UFC-events att se ut som skräp, och fullspäckade kort med bara världsstjärnor. Ufc på den tiden hade ungefär 4-5 stora namn, det var Randy, Chuck, Tito och Vitor Belfort, som drog folk, Arlovski och Sylvia var relativt stora men absolut inga publikmagneter liksom Hughes och Rich Franklin. Hade Pride på den tiden kört ett event i Usa hade dom totalt kunnat slå ut all konkurrens på den amerikanska marknaden, affärerna i japan gick då bra varför de valde att inte göra så.
Några år senare, efter att Pride visat sig ha inblandningar från maffian och förlorat sin tv-deal började dom kicka över på den amerikanska marknaden. Dock var det redan försent då och snart vart dom uppköpta av sin tidigare så otroligt mycket svagare konkurrent. I detta läge hade UFC nästan totalt monopol i världen, ja i ett och ett halvt år fanns det ingen organisation som ens var i närheten av deras storlek, men vad valde dom att göra? Jo inte expandera i den takt de kunde. Vad vart resultatet? Jo nu börjar fler och fler organisationer komma ikapp dem, Dream i japan, Affliction, EliteXc, WVR mfl. Ufc tjänar fortfarande stora pengar men deras plats på toppen av mma-världen är nu hotat, varför då? Jo därför att dom inte valde att expandera i den takt de kunde.
Det intressanta att se i detta är hur pass viktigt det är i denna bransch att expandera när det finns möjlighet. Jag tror inte Ufc kommer gå under men det är inte helt omöjligt att de om några år inte längre är den mest dominanta organisationen. Senaste siffrorna visar att Afflictions sålde över 100tusen PPV vilket är riktigt bra för en icke-UFC gala, Fedor vs Arlovski verkar bli till och det är inte omöjligt att Randy Vs Fedor – kanske tidernas största mma-fight blir till strax efter det. Intressant att se hur det artar sig, och framförallt hur pass tight det är i den branschen.