Jag vaknar upp som mej:
Öppnar mina svullna, bajsbruna ögon. Torr i munnen. Trassligt hår överallt. Arg på världen. Försöker ta mej upp ur sängen men kroppen skriker nej. Går till toan blundandes. Kissar. Håller på att somna om. Inser att jag fortfarande sitter på toan. Torkar mej. Går till köket. Kaffe. Stirrar ut på ett grått stiltje. Världen utanför ler inte mot mej. Den vill slå mej. Gör gröt. Överdoserar protein i naivt hopp om att jag får en snyggare kropp. Morgon-tv. Dator. All media krigar om min uppmärksamhet men jag kan inte fokusera. Mindgames. Försök att ta mej! Jag lyssnar inte! Jag är för upptagen med min förbittrade själ. Fortfarande torr i munnen. Arg. Kaffet för varmt. Bränner tungan. Påminns om att detta är livet som jag lever precis just nu. Nu. Lever. Att den förra sekunden aldrig kommer igen. Och vad gör jag av mitt liv? Jo, pillar naveln och väntar på läggdags.
Jag vaknar upp som Magnus:
-NÄÄÄÄEEEEE!!!!!!! Är det sant?! Är det en ny, underbar dag som nalkas? Har jag precis vaknat upp efter dennna fantastiska natt för att återigen möta en helt ny möjlighet? Coolt. Ser ett ras ligga bredvid mej men inte ens det drar ner mej. Jag skuttar upp ur sängen. Toa. Kissar visslandes och har en sådär härlig måbra-känsla i kroppen. Ett lyckorus. Som små löv som virvlar runt. Jag tittar ut genom fönstret och ser en värld som ler mot mej. Skiner solen? Nej, men det känns så. En hel dag full av sparring och varje sekund i mitt liv smeker mitt inre. Carpe diem! sjungs det i min öron. Du lever bara en gång och den gången är nu! nynnar jag och bugar inför allt det vackra som hör livet till.
Kontentan: Yin och Yang. Någonstans möts jag och Magnus. Han drar upp mej. Jag ner. Tillsammans skapar vi en dynamisk föreställning som inte gör annat än succé.
Ida