Medan onsdagens schema var fyllt till bredd och höjd så var gårdagen helt fri. Vi hade dock missat att intervjua Renan Barao efter onsdagens presskonferens och fick därför erbjudande att prata med honom nästföljande dag runt sex. Samtidigt fick vi höra att Ross Pearson var tillgänglig tidig förmiddag om vi var intresserade? In genom snurrdörrarna lite innan tio och tillbaka upp till Hiltons media/fighter-våning.
Alla hjärtansdag och Ross Pearson pryds av en vacker blåklocka dagen till ära. Intervjun känns märklig. Jag upplever honom som nervös och smått obekväm vilket är förvånande då han måste gjort tusentals intervjuer och spelat in två säsonger av The Ultimate Fighter. Ross Pearson avklarad, minneskort från kamera till dator för att klippas. Därefter återstår det enbart att ladda upp till Studio MMA´s youtubekanal där den därpå släpps och distribueras vidare till hemsidan vid lämpligt tillfälle. Lagom segt internet frigör tid för lite slösurfning i väntan på att förmiddagens arbete ska vara slutfört. Dagen är sedan ledig till att fyllas med Big Ben och ett tiotal skoaffärer framtill avtalad tid med Barao. Eller inte…
”Are you guys coming to the Pub?” svaras med ”of course” och ett par ”yes”. En salig blandning av UFC-personal och journalister ska avsluta dagen med ett par välförtjänta öl och sakta töms mediarummet till det att konstellationen av arbetande människor är densamma som kvällen innan, MMAnytt och en brasiliansk tidningsreporter. Roomservice levererar vars en öl och på ett närliggande kycklinghak hämtar vi upp något friterat inslaget i tortillabröd. Väntar på att intervjuerna ska laddas färdigt, tiden går sakta samtidigt som den springer iväg. När den sista intervjun har laddats klart packas utrustningen ner i sina väskor, in i hissen, snabba ölsugna steg tar oss genom lobby och receptionisten pekar vägvisande mot puben. Ut genom snurrdörrarna… ”Hi guys!” Min hjärna hinner tänka ett par dryga och fördomsfulla tankar om den lilla killen med dunjacka och uppdragen luva innan jag kopplar att det är en uttråkad Andy Ogle. Han berättar att han har utvecklat den perfekta formeln för att gå ner i vikt, att han redan ligger väldigt bra viktmässigt men att han fattas en detalj för att göra sin formel fulländad, sömn. Ogle berättar med både röst och gestikulerande kropp att han inte kan slappna av, att hans tankar omöjliggör sömn. Vi bjuder med honom till puben men han väljer ensamhet och promenad framför tre smått svettluktande MMA-reportrars sällskap.
Vi skyndar vidare nerför gatan. Kollar klockan, 00.57. ”När stänger puben” frågar jag med en viss rädsla i rösten, ”Ett”. Jag konstaterar att vi lika bra kan dra tillbaka till hotellet då puben stänger om tre minuter. ”Hela ens liv kan förändras på tre minuter!!!”. Vad jag tar för givet är ett skämt från Mazdak är tydligen högst allvarligt menat då vi plötsligt går i motsatt riktning till den logiska vägen hem. Efter tio minuters promenad inser vi dock att vi i vår stress till ölkranen inte riktigt lyssnat på receptionisten vägbeskrivning. Tillbaka till hotellrum, tandborstning och whisky.
Idag väntar invägning vid fyra och därefter Michael Bisping. Fram till dess är vi lediga. Kanske.
