Dana White hade inte svarat på sin mammas mejl. Han befann sig i London med Lorenzo Fertitta och såg dem först när han kom hem – med krav på pengar som enligt UFC-chefen blev allt aggressivare. Där började en familjekonflikt som senare skulle explodera offentligt genom en bok White beskriver som ”vidrig”. Ändå är det inte bitterheten han väljer att avsluta berättelsen med.
Mejlen som blev början på slutet
Dana White har byggt stora delar av sin offentliga personlighet kring en enkel princip: det som redan har hänt är ointressant. Blicken ska framåt. Nästa gala, nästa affär, nästa problem som måste lösas.
När samtalet i The Diary of a CEO når hans relation till mamman June White blir den principen betydligt svårare att upprätthålla.
White befann sig i London tillsammans med Lorenzo Fertitta, hans mångårige affärspartner och en av männen bakom UFC expansion. Resan varade omkring två veckor. Under tiden hade hans mamma försökt få tag på honom.
När White kom hem väntade en rad mejl.
– Jag hade en massa mejl från henne där hon hotade mig. ”Du ska skicka så här mycket pengar till mig. Du har två alternativ. Antingen ger du mig allt direkt eller så betalar du av det”, berättar White.
Enligt White ville hon köpa en bar. Problemet var att hon inte fick något svar. Han var bortrest och hade inte sett meddelandena.
– Mejlen blev elakare och elakare och elakare mot slutet. Jag bara exploderade. Det var början på slutet mellan mig och henne.
Konflikten handlade för White om pengar. Hans syster Kelly hade andra problem med deras mamma. Resultatet blev desto mer definitivt: under de sista åren hade varken White eller hans syster någon kontakt med sina föräldrar.
– Min mamma dog utan att jag eller min syster pratade med henne.
Orden kommer utan någon sentimental inramning. White gör tvärtom motstånd när samtalet rör sig mot sorg, barndom och familjesår. Han återkommer till att människor formas både av det goda och det dåliga de växer upp med, och att han själv vägrar låta det förflutna bli en förklaring till resten av livet.
Familjekonflikten skulle ändå följa honom långt utanför hemmet.
Boken han aldrig ville läsa
År 2011 publicerade June White boken Dana White, King of MMA, en inofficiell biografi om sonen som innehöll hårda personliga anklagelser mot UFC-chefen.
White säger att han aldrig har läst den.
Advokater fick i stället berätta för honom vad som stod där.
– Jag går inte ut i program för att prata illa om min mamma. Jag skulle inte ändra någonting. Folk frågar: ”Tror du att du är den du är i dag på grund av dina föräldrar?” Absolut. Hundra procent. Bra, dåligt, hur man än vill se på det.
När han närmar sig själva boken försvinner ändå distansen.
– Det är en av de vidrigaste, mest motbjudande sakerna man inte ens kan föreställa sig är möjliga förrän det händer en själv.
White hävdar att flera uppgifter i boken inte stämde och att människor som inte hade någon egen konflikt med hans mamma drogs in. Mest reagerar han på att privat material blev offentligt.
– Det dåliga med vad hon gjorde är att jag tror att hon sårade många andra människor i den boken. Hon sårade inte mig, men andra människor. Det finns mycket där som inte är sant och människor som inte hade gjort henne någonting.
Han nämner även privata bilder som publicerades.
– Personliga, privata bilder som hon bara kastade ut där och som hon egentligen inte hade rätt att använda.
För White passar erfarenheten in i en större berättelse om framgångens baksida. När pengar, makt och berömmelse växer förändras även relationerna runt omkring en, menar han. Angrepp från främlingar är en sak. Konflikter med människor som har känt en långt innan framgången är någonting annat.
– Ibland är familjen värst. Saker som skrivs i tidningar bleknar i jämförelse med vad man kan få från vissa familjemedlemmar.
Ändå svarar han ja när han får den direkta frågan om han har förlåtit sin mamma.
Det svaret hade kunnat avsluta historien. White går längre.
Respekten överlevde åren av tystnad
Långt före boken, pengarna och UFC globala expansion fanns en ensamstående mamma som arbetade, utbildade sig och försörjde två barn. Whites pappa var till stor del frånvarande, och när White beskriver sin barndom återkommer han till hur mycket ansvar June bar själv.
Han och systern Kelly pratar fortfarande om det.
– Vi säger: ”Hur fan klarade hon det?” Hon var ensamstående mamma. Min pappa var som han var. Hon jobbade arslet av sig och gjorde allt det där. Hon gjorde det. Hon uppfostrade två barn.
Barnen var ofta hemma medan mamman arbetade eller gick i skolan. White minns gräsmattor som skulle klippas, pooler som skulle rengöras och buskar som skulle trimmas. Arbetsmoralen som senare blev en del av hans identitet hade en tidig förebild, även om relationen till den förebilden skulle gå sönder.
Familjen flyttade dessutom tvärs över USA, från Boston till Las Vegas.
– Två barn, en hund och en bil. Vi körde genom hela landet.
Ett av minnena har stannat kvar: familjen färdas genom Mellanvästern medan tornador närmar sig. June White sitter bakom ratten och fortsätter.
– Allt vi gjorde, allt vi gick igenom – hon gjorde det. Hon gjorde det själv.
Det finns ingen omskrivning av konflikten i den beskrivningen. White tar inte tillbaka vad han sagt om mejlen eller boken, och han försöker inte förvandla de sista åren till någon försoningshistoria som aldrig inträffade. Kontakten var bruten när hans mamma dog.
Respekten finns ändå kvar.
– Oavsett allt dåligt som hände, boken och allt det där, uppfostrade hon två barn själv. Min syster och jag pratade inte med henne på flera år i slutet av hennes liv, men vi ger henne erkännande för det och respekterar vad hon gjorde.
För mannen som gång på gång säger att backspegeln inte betyder någonting finns det alltså ett minne han fortfarande återvänder till.
Inte boken.
Inte pengarna.
En ensamstående mamma, två barn, en hund och en bil på väg västerut genom USA.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
