Jon Jones hade förlorat sin mamma, stängts av från UFC och såg sitt namn förknippas med ännu en dopningsutredning. När även hans två hundar dog nådde sorgen en punkt där han inte längre ville leva. Nu berättar den tidigare UFC-mästaren om vapnet bredvid honom, vännen som ringde i rätt ögonblick och timmarna som förändrade hans sätt att möta andra människor.
Jon Jones har ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att framstå som orubblig. Självförtroendet har varit en del av hans försvar, men också ett vapen: en övertygelse om att han kan hitta en väg ut ur varje position, överleva varje motståndares bästa anfall och vinna även när förberedelserna varit långt ifrån perfekta.
I en längre intervju med ALF Global berättar Jones om en kväll då den övertygelsen nästan inte räckte. Bakom mästartitlarna, skandalerna och den offentliga bilden av en man som alltid tar sig tillbaka fanns en sorg han inte längre kunde kontrollera.
Förlusterna kom ovanpå varandra
Jones mamma Camille avled sommaren 2017 efter en lång tids sjukdom. Hon var 55 år gammal och hade varit den person han vände sig till när resten av tillvaron blev för tung.
Tiden kring hennes död sammanföll med en av de mest turbulenta perioderna i Jones karriär. Han hade fått ett års avstängning efter att ett prov från 2016 innehållit de förbjudna substanserna klomifen och letrozol. Ett nytt prov, taget inför UFC 214 i juli 2017, innehöll en metabolit kopplad till den anabola substansen DHCMT. Segern mot Daniel Cormier ändrades till en no contest och Jones fick senare 15 månaders avstängning. Skiljedomaren slog fast att han inte avsiktligt hade fuskat, men ännu en titel försvann och hans karriär stannade på nytt.
Jones beskriver perioden som ett snabbt och skoningslöst sönderfall.
– Brorsan, jag hade en period i livet när allting var fruktansvärt. Jag blev avstängd från UFC, min mamma dog, jag anklagades för att ha använt steroider och dessutom dog två av mina hundar. Allt det hände under ungefär tre månader. Jag föll hela vägen till botten. Det kändes som att jag inte ville leva längre.
Modern hade varit mer än en förälder. När Jones juridiska problem, karriärkriser och privata misstag drog människor närmare honom för att döma, hade hon erbjudit en plats där han kunde tala utan att försvara sig.
– Min mamma var den person som jag alltid berättade allting för, som jag pratade med om precis allt. Hon brukade alltid säga: ”Allting kommer att bli bra. Du kommer att ta dig igenom det här.”
– När hon dog kände jag under en period att jag var helt ensam på den här planeten, utan det stöd jag behövde. Min pappa har alltid varit en fantastisk pappa och mina bröder har alltid stöttat mig, men mamma tog sig verkligen tid att lyssna på mig som människa och möta mig känslomässigt. Utan henne blev jag bara trött på livet.
”Jag satt bara där och grät”
Jones berättar inte om ett självmordsförsök. Han beskriver en akut kris där ett skjutvapen fanns inom räckhåll medan han satt ensam och grät. Någon dramatisk räddningsinsats kom aldrig. Det som bröt isoleringen var ett videosamtal från en vän som han inte hade talat med på flera år.
– Det kom en dag när jag grät och befann mig i ett väldigt mörkt tillstånd. Ett vapen låg bredvid mig. Det låg bara där intill mig medan jag satt och grät.
Någonstans under sorgen fanns fortfarande motståndet kvar.
– Djupt inom mig visste jag att jag ville vara kvar. Det fanns en röst som sade: ”Du är bättre än det här.” Men smärtan och sorgen som jag kände sköljde bara över mig i det ögonblicket.
Jones blev sittande. Han grät, utan att veta hur länge, innan telefonen ringde.
– Jag satt bara där och grät ett tag. Då ringde en vän. Det var ett videosamtal från en vän som jag inte hade pratat med på väldigt länge. Han frågade direkt vad som hade hänt och började gråta tillsammans med mig över telefonen.
– Vi grät båda två. Jag minns inte ens exakt hur samtalet gick, men några timmar senare vaknade jag och mådde okej. Jag var bara okej igen.
För Jones blev tidpunkten omöjlig att skilja från den tro som följt honom sedan barndomen. Hans pappa och farfar var pastorer, familjens liv kretsade kring kyrkan och Jones har genom hela karriären beskrivit sin tro som en grund för både självbilden och prestationen.
– Jag hade aldrig i mitt liv mått så dåligt som jag gjorde i det ögonblicket. Jag tror verkligen att Gud skickade den vännen till mig, efter flera år utan kontakt, för att ringa mig på FaceTime och rädda mitt liv.
– Allt jag behövde var någon som kunde gråta tillsammans med mig och någon att luta mig mot.
Smärtan förändrade mötet med andra
Jones minns inte hur länge depressionen pågick. Minnet av perioden kommer i bilder: modern som inte längre kunde svara, vapnet på platsen bredvid honom och vännen som dök upp på skärmen när avståndet till andra människor kändes som störst.
– Jag är tacksam över att jag tog mig igenom det, för någonstans inom mig visste jag att jag inte ville göra det. I den kristna tron ser vi det som något mycket allvarligt. Vi kan inte ta våra egna liv. Jag är glad att det inte hände.
Upplevelsen följde med även efter att den omedelbara krisen hade släppt. Jones beskriver hur den förändrade hans blick på människor som till synes fungerar, ler, arbetar och rör sig genom vardagen utan att någon i omgivningen känner till vad som pågår under ytan.
– Det gav mig medkänsla. Jag förstod att man aldrig vet vad andra människor går igenom. Det är en anledning till att jag försöker ge människor tid, se dem i ögonen och fråga: ”Hur mår du? Hur känner du dig? Är du okej?”
– Jag försöker lyssna på människor och förstå dem. Jag försöker att inte vara orsaken till att någon känner en sådan smärta, för man vet aldrig vad en annan människa går igenom.
När frågan kommer om hur länge mörkret varade söker Jones inte efter ett exakt svar.
– Jag minns inte ens hur länge allt pågick. Jag tror att min hjärna inte vill att jag ska gå alltför djupt tillbaka dit.
– Jag är bara glad att jag överlevde det och tog mig igenom det. Mitt budskap till andra människor är att livet är värt att leva. Det är alltid värt att leva. Vi är skyldiga oss själva att hitta ljuset i slutet av tunneln. Ingenting på den här planeten, ingen sjukdom och ingen förlust, är värt att avsluta sitt liv för.
Behöver du hjälp? Vid akut självmordsrisk, ring 112. Minds Självmordslinje nås anonymt och kostnadsfritt på 90 101 och är öppen dygnet runt, alla dagar.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
