Fem relativt dominanta ronder mot en av världens bästa lätt tungviktare till trots ifrågasätter många om Jon Jones fortfarande är Jon Jones efter återkomsten till UFC. Har vi lite för höga förväntningar på världens bästa fighter någonsin?
Finns det något som heter för höga förväntningar när det kommer till världens pound-for-pound bästa? Jon Jones (22-1) återkomst till UFC gick inte riktigt som planerat, samtidigt som den gjorde just det. Visst besegrade han Ovince St. Preux (19-8) och gjorde så relativt dominant men det räcker inte. Vi vill se Jones mangla sina motståndare, låta deras medvetslösa kroppar brutalt falla till marken som mot Lyoto Machida (22-7) eller se honom visa vilket hjärta han har som mot Alexander Gustafsson (16-4).
Vad vi inte vill se honom göra är att gå ut och ”göra vad som behövs för att vinna” som Jones själv beskrev det. Samtidigt måste man sätta det hela i perspektiv – innan helgens titelmatch mot St. Preux hade 28-åringen inte klivit in i oktagonen på 15 månader. Under den tiden hade han testat positivt för kokain, orsakat och åkt fast för en hit-and-run olycka, sett sitt bälte både vinnas och försvaras av någon annan, varit inblandad i en rad trafikföreteelser, arresterats, häktats och anklagats för drag racing med en poliskamera i ansiktet. Och det är bara sakerna allmänheten är medvetna om, vem vet vad som händer bakom kulisserna i Jon Jones galna liv.
Lägg därpå till en intensiv rivalitet med mannen som håller hans bälte, Daniel Cormier (17-1), som drog sig ur deras tänkta returmatch på tre veckors notis och hans moders amputerade ben veckan innan UFC 197. Med allt detta i bagaget och med vetskapen om att en ”D.C” som besegrat både Anthony Johnson (21-5) och Alexander Gustafsson medan Jones varit borta väntar vid vinst klev den före detta mästaren in i oktagonen i lördags. Han var märkbart nervös och tagen av ögonblicket och lyckades ändå vinna. Pressen Jones var under är otänkbar. Om han förlorade skulle allt vara borta, hans obesegrade facit, statusen som bäst någonsin, titelmatchen mot Daniel Cormier…
Vissa tror att Cormier äntligen skulle få besegra Jones om han var i OSP:s skor i helgens huvudmatch, inklusive mästaren själv. Andra säger att en större utmaning än St. Preux skulle locka fram den där Jon Jones som vi känner och älskar. Vari sanningen än ligger kommer vi aldrig veta men att förvänta sig mer än vad som skedde på UFC 197 är inte rättvist mot Jones, även fast höga förväntningar är förståeliga med tanke på hans förflutna.
Vad vi såg förra helgen var vad den sista halvan av 2015 och 2016 visat oss gång på gång – alla är människor. Oavsett hur stor du blir, hur känd, hur bra och hur dominant du än må vara så är du fortfarande mänsklig, ingen kommer undan det faktumet. Att han är mänsklig utanför MMA är ingen hemlighet men bortsett från UFC 165 var det första gången vi såg Jones gå igenom välbekanta känslor som osäkerhet och tvivel inuti oktagonen. Och det är ok. Vem vet om det här är ”den nya Jon Jones” som Cormier tror, det återstår att se på UFC 200 i sommar. Jon Jones är mänsklig och det gör alla hans bedrifter så mycket mer imponerande. Vissa faller under pressen, andra reser sig.
Bones har gott om möjligheter till trots inte fallerat ännu. Om han vinner över Cormier igen är frågan om han någonsin gör det.
Foto: Mazdak Cavian
