Foto: Mattias Persson
Servitörens ögon glimrar förtjust, bröstkorgen är uppblåst av förträfflighet och rösten stolt. Min blick vandrar i panik, jag försöker vila på både servitör och flickvän men det är en omöjlighet att sluta stirra. Framför oss ligger en morot som badar i någon form av sky, servitören fortsätter att beskriva rotfruktens förträfflighet. Det är alla hjärtansdag för rätt exakt tio år sedan, gästgivargård, trerätters och ungdomlig nyförälskelse. Fyllda av en eller två flaskor vin för mycket blir vi presenterade för denna morot som ska vara något utöver det vanliga. Två tuggor och en utebliven smaksensation senare väntar hjärna på huvudrätt medan mage nöjer sig med att drömma om mat, riktig mat.
Publiken buar, Demian Maia kramas och Marcus Kowal som är på plats i Vegas twittrar upprört att fansen borde utbilda sig. Själv sitter jag i soffan och tittar på ännu en morot. I tre ronder domineras John Fitch och lämnar varken mig eller de ölstinna amerikanarna med någon form av mättnads känsla. Men natten är ung… Huvudrätten kommer och vägen dit kommer bli smakfylld.
Alistair Overeem tar sig självsäkert igenom publikhavet. Han har redan vunnit. Chansen att en storfot ska sätta fälleben för den framtida titelutmanaren är högst marginell även om tillförseln på hästkött förmodligen är strypt. Två ronder senare befinner jag mig i någon form av gränsland mellan total apati och ett högst frustrerande psykbryt. Tredje ronden hinner knappt börja innan Overeem käkar uppercuts och välriktade slag som äntligen befriar mig från den trögflytande misären.
Jose Aldo, Frankie Edgar och den där huvudrätten för tio år sedan hade sina stunder. Sinnen kittlades, vackert upplägg och en viss form av mättnad. Dock lämnade båda kvar en längtan av mer. En tomhet som behöver fyllas. I ungdomens år var det lätt, hotellrum och mer vin. Att fylla längtan efter fler legkicks och ett dominant avslut av Aldo är tuffare att komma över. Joe Rogan kryddar det hela med att insinuera att en sönderslagen Frankie faktiskt kanske till och med vann?
UFC i London, utan numrering och förväntan. Inte en sekunds tanke har ägnats galan innan jag får följande meddelande ”vi behöver någon som filmar, kan du följa med?”. Plötsligt är den onumrerade galan en dröm som går i uppfyllelse, åka till London och arbeta på en UFC-gala. Tackar ja och klickar mig samtidigt in på ett matchkort som för mig snarast kan liknas med en lasagne från Findus. Känner igen paketeringen och ett par namn men i det stora hela har jag ingen aning om vem som är vem och vilka som är vad.
En timme kvar till den öppna träningen på Shoot Fighters Gym i London. Nervositeten och förväntan väckte mig allt för tidigt. En förrätt som förhoppningsvis blir allt annat än ugnsbakad mini-morot…
