Patricio Pitbull hade vunnit mästarbälten, slagit rekord och byggt ett arv som en av Bellators största fighters. Ändå försvann någonting på vägen. Efter knockoutsegern mot Doo Ho Choi på UFC 331 berättar brasilianaren om ett mörker som följt honom i ett decennium – och varför känslan efter högerhanden i Los Angeles påminde om att bli världsmästare igen.
”Jag hade ingenting kvar att bevisa”
Högerhanden landade och Doo Ho Choi föll. För publiken i Crypto.com Arena var det ett brutalt avslut. För Patricio Pitbull var ögonblicket betydligt större än så.
Efter tre UFC-framträdanden där den flerfaldige Bellator-mästaren aldrig riktigt hade sett ut som mannen som dominerade en organisation under stora delar av sin karriär kom avslutet han hade väntat på. Själv beskrev han de tidigare matcherna nästan som något han behövde be om ursäkt för.
– Jag kände att det här var min UFC-debut. I de tre senaste matcherna kände jag inte att jag var mig själv till hundra procent. Nu kunde jag bevisa att jag är tillbaka.
Problemet hade inte bara funnits inne i buren.
Pitbull hade redan hunnit bli fjäderviktsmästare i Bellator flera gånger, erövra lättviktsbältet och samla på sig meriter som få fighters utanför UFC kunnat matcha. Framgångarna som en gång drev honom började till slut få motsatt effekt.
– Jag tror att jag hade gjort allt i mitt liv. Alla rekord, alla titlar. Jag kände att jag inte hade någonting kvar att bevisa.
Kvar fanns träningen. Besattheten. Rutinerna.
Men känslorna hade börjat försvinna.
Ett decennium utan glädje
När Pitbull försöker beskriva perioden använder han själv ordet depression. Tränaren Eric Albarracin hjälper honom emellanåt med engelskan, men innebörden behöver knappast någon översättning.
– Jag var lite rädd, för hela mitt liv har jag bara tränat och tittat på matcher. Jag kan ingenting annat. Bara det här.
På frågan om känslan var ny kommer ett svar som förändrar hela bilden av de senaste åren.
– Jag har varit så här i tio år.
Bilar gjorde honom inte lycklig. Inte en båt heller. Saker som hände runt honom passerade utan att riktigt nå fram.
– Jag var aldrig lycklig över någonting. Om jag köpte en bil var det ingenting. Om jag köpte en båt var det ingenting. Jag var liksom ledsen hela tiden.
Ett undantag fanns: barnen.
I övrigt blev arbetet hans sätt att leva med tillståndet.
– Jag tränade bara och var besatt av min träning. Jag jobbade bara med det.
Inför mötet med Choi sökte 39-åringen därför hjälp på ett sätt han tidigare hade avfärdat. Pitbull började arbeta med en person som Albarracin beskriver som idrottspsykolog och sporthypnotisör. Tidigare hade brasilianaren betraktat behovet av sådan hjälp som svaghet.
Nu behövde han den själv.
– Under hela mitt liv trodde jag aldrig på sådant. Jag tänkte att människor som behövde det var svaga. Men nu vet jag att det är nödvändigt.
Rocky-musiken kom tillbaka
Förändringen stannade inte där. Pitbull återförenades också med boxningstränaren Adelson Silva, som hade arbetat med honom under åren då knockoutsegrarna avlöste varandra.
Albarracin märkte skillnaden under träningslägret. Pitbull, som normalt inte tränar till musik, fick höra soundtracket från Rocky-filmerna under passen. Vecka efter vecka.
– Jag kände att det var den bästa versionen av Pitbull, säger Albarracin. – Det var fantastiskt att se den gamle Patricio Pitbull tillbaka, men med ett nytt mindset.
Matchen bar dessutom en press som Pitbull själv hade förstärkt. Han trodde att Choi var den sista motståndaren på UFC-kontraktet. Det visade sig senare vara fel, men inför galan levde han med föreställningen att en förlust kunde innebära slutet.
– Om jag hade förlorat visste jag att det fanns en möjlighet att de skulle släppa mig. Mina tidigare matcher hade inte varit bra.
Den sortens press hade kunnat göra honom försiktig. Utfallet blev det motsatta.
För första gången på fem år vann Pitbull genom avslut i första ronden.
Och känslan efteråt tog honom mer än ett decennium bakåt i tiden.
– Det var väldigt känslosamt. Jag kände mig som världsmästare i det ögonblicket. Som mot Pat Curran i den andra matchen, när jag blev mästare. Samma känsla.
Nu vill han ha Jean Silva
Pitbull beskriver sig ännu inte som helt återställd utanför buren. På frågan om glädjen har kommit tillbaka svarar han ”50/50”.
Inne i buren råder betydligt mindre tvekan.
– Den gamle Pitbull är tillbaka och hungrig.
Nästa namn har han redan valt ut: Jean Silva.
Pitbull ser en matchning där två aggressiva stilar kan skapa precis den typ av våldsam fjäderviktsmatch som skulle kunna föra honom ytterligare ett steg bort från den trevande UFC-starten. Han tror dessutom att Silvas senaste insats lämnade öppningar.
– Han var som frusen i tre minuter och den andre killen var nära att knocka honom. Om det hade varit jag hade han varit färdig. Jag tror att jag kan slå honom. Det är därför jag utmanar honom.
Om Silva accepterar är en annan fråga. Pitbull medger själv att landsmannen befinner sig i en stark position, men efter knockouten mot Choi har han åtminstone fått argumentet han saknade tidigare.
Och han tänker inte vänta.
– Inga skador. Om UFC säger till kan jag gå match nästa vecka.
För några matcher sedan kunde Pitbull sitta inför en UFC-match och känna sig så avstängd att han lika gärna ville ta en tupplur. Nu talar han om nästa motståndare, nästa knockout och nästa jakt.
Orden är större än vad en enda seger kan bevisa. Pitbull vet också att arbetet utanför buren inte är färdigt.
Men när högerhanden träffade Choi kom åtminstone en gammal känsla tillbaka.
– Jag ger er mitt ord: Jag kommer att knocka alla de ställer framför mig.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
