UFC återvänder till Japan, landet som skapade showbusiness av fighting och dominerade världen, men som drabbades av hybris och växtvärk och slutligen gick sin undergång till mötes. UFC tog fasta på historiens betydelse och fokuserade UFC on FUEL 8 på fighters som byggde sin popularitet under guldåldern i den uppåtgående solens land. Till och med japanska fighters fick stå i skuggan när röda mattan rullades ut för Pridehjältarnas återkomst.
LTV: Wanderlei Silva (34-12-1) vs. Brian Stann (12-5)
Silva kan vara den största utländska stjärnan som någonsin funnits i japansk proffsfighting. ”The axe murderer” var älskad och fruktad av publiken, och kunde engagera Saitama arena som ingen annan med sin jordnära charm och skräckinjagande aggressivitet. Men livet som ohämmad slugger fick Silva att åldras i förtid. Även om den ärade yxmördaren drivs av samma passion och fighting spirit som han alltid har haft, är den krigsdrabbade kroppen och hjärnan snart inte kapabel att gå fler strider.
Att ställa publikfavoriten mot Stann är ett prov på listig matchmaking som följer ungefär samma filosofi som castingen i filmerna The expendables. Här erbjuds en chans för en gammal actionhjälte att bjuda på nostalgisk underhållning i en anpassad miljö med acceptabla hälsorisker. Stann är en utpräglat stående fighter som varken kan eller vill förvandla Silva till brottarmatta. Den rakryggade marinkårssoldaten är därtill naturlig mellanviktare som själv har passerat 30, vilket jämnar ut den fysiska styrkemätningen.
En mer tacksam motståndare för Silva går inte att finna. Det finns en sportslig chans att åter få dela segerjublet med Saitama arena, förmodligen för sista gången. Men oddsen är trots den genomtänkta matchningen inte optimistiska. 36-åringen från Curitiba har levt under hotet om pension i flera år på grund av sin allt sämre reaktionsförmåga, och Stanns strikta boxning och stryktåliga haka har en klar fördel om Silva kommer rusandes med sin traditionella väderkvarn. Faktum är att en markkamp klart förbättrar oddsen för brasiliansk del. Nog för att Silvas svartbälte i BJJ är något suspekt, men i jämförelse med Stann måste fördel i grappling ges till Silva. Några sådana förnuftigheter är dock inte att räkna med. Gamla krigare brukar föredrar att utkämpa sin sista kamp i upprätt ställning.
TV: Mark Hunt (8-7) vs. Stefan Struve (25-5)
När Hunt 2001 blev den förste K-1-mästaren som inte kom från Europa, var populariteten hos den japanska publiken ett faktum. Förutom att besitta en underhållande fightingstil, hade den muntre samoanen en säljande karisma som sträckte sig utanför ringen. Än idag lever Hunts karriär mycket på sympati från fans och promotors. Ärlighet och integritet har blivit ett signum för thaiboxaren som aldrig beklagar sig eller kommer med ursäkter. Satsningen på MMA gick oväntat bra för Hunt, även om de tekniska luckorna fortsätter vara ett gapande defensivt hål. Trots sina 178 cm och en extremt låg tyngdpunkt för en tungviktare, har Hunt inte lyckats lära sig ett stabilt nedtagningsförsvar. Samtidigt har ”Super samoan” en bra intuition för kamp på alla distanser, och en växande förståelse för markkamp. Sammanfattningsvis finns det en hygglig verktygslåda för att ta sig an den 35 cm längre Stefan Struve.
Den gänglige holländaren har som många andra långsmala fighters ett evigt problem med stående gardering och balans i närkamper. Samtliga förluster i UFC (tre stycken) har skett när hårdslående fighters har kommit innanför Struves räckvidd och avlossat på närdistans. Med andra ord, precis vad den kortväxte men oväntat rörlige Hunt är som bäst på. ”Skyscraper” är förstås medveten om detta och har all anledning att plocka fram sin svårhanterliga jiu jitsu och exponera vad Hunt är som sämst på – att stoppa nedtagningar.
Kombinationen av Struves utsatta hakspets och Hunts oförmåga att kontrollera positioner lutar åt ett snabbt och dramatiskt avslut.
LV: Takanori Gomi (34-8) vs. Diego Sanchez (23-5)
Precis som Silva är Gomi en före detta publikfriande slugger som i fornstora dagar härskade med järnhand på de största japanska arenorna, innan tiden kom ikapp och kapaciteten stupade. Men ”Fireball kid” är till skillnad från yxmördaren inte en sprängskiss över omskakade synapser och kroppsligt slitage. Den 34-årige japanens fall från tronen verkar mer ha haft mentala anledningar. Som ung och taggad brottare som satte skräck i motståndarna med sin ruggiga slagstyrka var livet ett erövringståg. Men den storväxte lättviktaren är inte lika fysiskt imponerande i UFC, konkurrensen har hårdnat och skräcken försvunnit. I takt med utvecklingen tycks Gomi ha blivit allt mer frustrerad och oförmögen att byta riktning. Nonchalant gard, sporadiska utfall med överdrivet laddade slag, avsaknad av strategi. Gomi fightas fortfarande som om det var 2005, med allt sämre resultat.
Även Sanchez har haft en del problem med att växa ur sin gamla roll som otyglad hormonbomb, men har betydligt mer av en grund att stå på än Gomi. Sanchez brottning är fortfarande hyggligt fräsch, markkunskaperna är solida och boxningen har om något blivit bättre. Några fler titelförsök blir det knappast, men den här typen av matcher borde fortfarande vara givna segrar för 31-åringen.
MV: Yushin Okami (28-7) vs. Hector Lombard (32-3-1)
När galans högst rankade deltagare inte dyker upp förrän i fjärde matchen inser man att det finns argument som vägt tyngre än talang. Det kan bli så när man ställer instabila stjärnkvaliteter i samma bur som en man vars förmåga att suga livskraften ur sina motståndare även sprider sig ut på läktarna. Lombard har precis alla ingredienser man vill se i en publikfavorit. Explosiv, oförutsägbar, fysiskt imponerande. Men samtidigt skymtar något opålitligt i hjärnkontoret hos den muskulöse judokan. En nervös sida kanske, eller ett självtvivel, eller bara en rebellisk natur som då och då behöver kika fram som tjurskallig passivitet. Innan UFC vet vad som pågår i skallen hos ”Lightning” lär han inte erbjudas mer rampljus än såhär. Detsamma gäller Okami, även om det knappt finns några frågetecken kring den japanske evighetsmaskinen längre. ”Thunder” mullrar monotont på blygsam ljudvolym, lugnt och fint i sin egen takt, metodiskt och välplanerat. Oftast funkar det, vilket resulterar i övertygande men sällan särskilt sevärda segrar, eller så går det snett och resulterar i en förvånad och golvad japan. Det här mötet kan definitivt bli blixtar och dunder som ringnamnen antyder. Det kan också precis lika gärna bli något totalt obegripligt och sövande tråkigt.
WV: Dong Hyun Kim (16-2-1) vs. Siyar Bahadurzada (24-4-1)
Man hade i stort kunnat upprepa beskrivningen av Lombar och Okami och bara bytt ut namnen för att beskriva det här mötet. Bahadurzada spelar rollen av den otyglade explosionen som kan bli superstjärna men som ännu inte har visat tillräckligt med stabil pålitlighet. Kim är marginellt roligare än Okami, och fightas med ungefär samma kvävande metodiska stil. Kul initiativ att de asiatiska sengångarna ställdes mot sin absoluta motsats i vad som blir två fantasieggande stilkrockar.
FV: Mizuto Hirota (14-5-1) vs. Rani Yahya (17-7)
Typiskt kreativ, varierad och spontan japansk stil ställs mot den renodlade grapplingstrategin som burit Yahya genom elva års proffskarriär. Ett sådant möte ger inte många fördelar till allsidige Hirota, vars förra möte med en BJJ-fantom slutade med en knäckt arm signerad Shinya Aoki. Prognosen pekar mot något liknande, även om man kan hoppas att Hirota inte vägrar klappa den här gången.
MV: Riki Fukuda (19-6) vs. Brad Tavares (9-1)
Två fighters med nästan identisk stil, brottarbas med tillhörande brawl. Hemmahoppet Fukuda har något mer råstyrka och pannben, Tavares är den något mer tekniskt kunnige.
BV: Takeya Mizugaki (16-7-2) vs. Bryan Caraway (17-5)
Mer japansk kampvilja och spontanitet utan mycket till grund att stå på, mot en grapplingstark utlänning. Caraway har kanske inte riktigt kapaciteten att dra ut den hale Mizugaki, men har ödet på sin sida. Med perfekt symmetri har japanen förlorat varannan match sedan han fick anställning av Zuffa och enligt den mallen är det dags igen.
LV: Cristiano Marcello (13-4) vs. Kazuki Tokudome (11-3-1)
Han den där som vann mot Madadi via domslut och fick halva Sverige efter sig, mot en japansk yngling som aldrig varit i närheten av de stora showerna tidigare. Fördel på alla plan för Marcello, med eller utan poängdomare.
BV: Alex Caceres (8-5) vs. Kyung Ho Kang (11-6)
Gimmicken ”Bruce Leeroy” har sakteligen börjat utvecklas till fightern Caceres, och har med hjälp av två viktklassbyten blivit en kraft att räkna med. Debuterande koreanen Kang är ett monster på att dra ut folk, men saknar erfarenhet av matcher på den här nivån.
WV: Marcelo Guimaraes (18-0-1) vs. Hyun Gyu Lim (10-3-1)
Det hade varit festligt om Lim fightades mer som landsmannen Kim, tänk alla Göteborgsvitsar om lim och klister man hade kunnat dra där. Men koreanen är faktiskt ganska sjövild och aggressiv av sig, till skillnad från Guimares som snyggt record till trots är bäst på decisions.
