Zabit Magomedsharipov hade inga planer på att återvända. Han hade fått stora erbjudanden, tackat nej och lämnat UFC-karriären utan den mästartitel som en gång varit slutmålet. Men efter flera år utanför tävlandet började en annan sak göra sig påmind. Nu berättar den tidigare UFC-stjärnan om saknaden bakom comebacken – och varför publiken, enligt honom själv, bara fick se en bråkdel av vad han verkligen kunde göra.
Det var inte pengarna som fick Zabit Magomedsharipov att ändra sig. De hade redan funnits där.
Under åren efter att hans UFC-karriär rann ut i sanden kom förfrågningarna om en återkomst. Erbjudanden om att tävla, brottas och slåss. Enligt Magomedsharipov handlade det i vissa fall om stora summor. Svaret hade ändå varit detsamma.
Nej.
När han nu återigen har byggt vardagen kring träningen beskriver han beslutet nästan som något som överraskade honom själv. Någon länge planerad comeback fanns inte. Inte heller någon uttalad vilja att återuppta jakten på det som aldrig hann bli färdigt i UFC.
– Om jag ska vara ärlig hade jag inte tänkt återvända. Jag vet inte, det bara blev så.
Under tiden borta från tävlingsidrotten hade han aldrig blivit stillasittande. Fotboll, gymträning och kontakten med sporten genom hans yngre bröder gjorde att han fortsatte röra sig i samma miljöer. Han höll sig i form när möjligheten fanns, utan att längre leva efter det schema som en professionell elitkarriär kräver.
Till slut var det just det livet han började sakna.
Inte strålkastarna. Inte uppmärksamheten kring ett stort UFC-kort. Inte spekulationerna som i flera år följt hans namn.
Rutinen.
Kosten, träningspassen, återhämtningen och känslan av att nästa dag redan har ett tydligt syfte. Magomedsharipov beskriver en vardag som under många år varit så självklar att han först efter karriären upptäckte vad som försvunnit med den.
– Jag saknade verkligen den här regimen. Dieten, schemat, gymmet, komma hem och vila. Jag saknade verkligen den processen.
För en fighter vars karriär utifrån ofta beskrivits genom allt som aldrig hände är det en oväntad utgångspunkt. Magomedsharipov lämnade sporten obesegrad i UFC, med sex raka segrar i organisationen och ett rykte som en av sin generations mest säregna talanger. Åren efteråt har frågan nästan alltid varit densamma: hur långt hade han kunnat gå?
Själv återvände han inte till träningen för att försöka besvara den.
Han ville känna processen igen.
Kroppen påminde honom om åren borta
Vägen tillbaka blev också en påminnelse om skillnaden mellan att vara vältränad och att förbereda kroppen för tävling.
När Magomedsharipov började höja belastningen kom småskadorna. Kroppen saknade den kontinuerliga tonus som följer av ett riktigt träningsläger och nya problem dök upp när andra försvann. Med tiden började musklerna svara annorlunda och belastningen blev lättare att hantera.
Någon långsiktig plan har han ännu inte presenterat. Upplägget är, åtminstone i nuläget, en engångssatsning. Först vill han ta reda på hur det känns när träningen lämnar gymmet och åter blir tävling.
– Vi får se hur det går, hur det fungerar. Jag tycker att det är värt att prova.
Det finns också en person bakom beslutet. Magomedsharipov lyfter fram relationen till Zarbek, en vän som under lång tid försökt övertyga honom om att återvända. Ett besök vid en tävling i Qatar gjorde intryck. Det var sättet evenemanget genomfördes på som tilltalade honom: mindre av det han beskriver som spel och oväsen mellan utövare, mer fokus på själva sporten.
För en av UFC mest lågmälda profiler är det inte svårt att se lockelsen. Magomedsharipovs popularitet byggdes aldrig kring förolämpningar eller konflikter framför kamerorna. Hans språk var det som hände när burdörren stängdes.
Och där upplever han fortfarande att mycket blev osagt.
”Jag hann inte visa allt”
Zabit Magomedsharipovs UFC-karriär innehöll redan fler tekniska ögonblick än många fighters hinner samla under betydligt längre tid. Oortodoxa sparkar blandades med brottning, kast och submissions. Positioner som för andra kunde vara en övergång blev för honom en möjlighet att attackera.
Ändå är hans egen bedömning när han ser tillbaka anmärkningsvärd.
Det publiken fick se var enligt Magomedsharipov bara en mindre del av den arsenal han använde på träning.
– Av det jag gjorde i gymmet använde jag kanske 20–30 procent i matcherna. Jag hade velat visa allt, men hann inte.
Ett av de mest berömda undantagen kom mot Brandon Davis.
När Davis gav upp ryggen fångade Magomedsharipov honom i en Suloev stretch, ett avslut som blev ett av de mest spridda klippen från hans UFC-år. För åskådaren kunde sekvensen se ut som ännu ett exempel på den improvisationsförmåga som gjorde honom så svår att läsa.
Bakom ögonblicket fanns en plan.
Magomedsharipov hade studerat Davis matcher och lagt märke till hur amerikanen gav upp ryggen. Möjligheten till just det avslutet hade därför tränats inför matchen. När positionen uppstod behövde han inte uppfinna lösningen i stunden.
Han hade redan sett den framför sig på träningen.
Det är en intressant detalj i en karriär som ofta reduceras till highlights. Det spektakulära var inte nödvändigtvis ett resultat av spontanitet. Många av de märkliga positionerna hade byggts under timmar i gymmet, i träningsmiljöer där Magomedsharipov själv beskriver intensiteten som långt hårdare än vad alla uppskattade.
Han berättar om brutala sparringar även mellan nära vänner och träningskamrater, och om hur den kulturen följde med när han senare tränade i USA. Där var responsen inte alltid lika positiv. Vissa ville inte arbeta lika hårt under sparringen.
I intervjun kommer också den gamla historien om Aljamain Sterling upp. Magomedsharipov bekräftar att en uppmärksammad händelse under ett sparringpass faktiskt inträffade och att en inspelning finns kvar i hans privata arkiv. Någon offentlig video tänker han däremot inte släppa.
Anekdoten passar in i den större bilden. Det fanns en träningsversion av Zabit Magomedsharipov som publiken aldrig fick full tillgång till.
Han själv verkar fortfarande tänka på den.
UFC-titeln skulle ha blivit slutpunkten
Det hade varit enkelt att tolka kommentarerna om de uteblivna 70–80 procenten som bitterhet. Som om comebacken drevs av ett behov av att återta åren som försvann.
När samtalet når frågan om vad han egentligen hade velat göra i UFC öppnar sig en annan bild.
Magomedsharipovs ambition var att bli mästare. Men titeln skulle inte ha varit början på en lång regeringstid. Den skulle ha varit slutet.
På frågan om när han hade kunnat lämna karriären med full tillfredsställelse är svaret omedelbart: när han blivit UFC-mästare. Flera titelförsvar lockade inte.
– Kanske hade jag gjort ett försvar. Planen var ungefär att vinna titeln, kanske försvara en gång och sedan avsluta.
Karriären hade fram till dess fungerat som en serie mål som hela tiden flyttade sig när det föregående uppnåddes. Först handlade det om att bli professionell. Sedan om att vinna på nästa nivå. Amerika blev ett mål. UFC-kontraktet ett annat. När kontraktet väl var på plats och segrarna fortsatte växte ambitionen till ett mästarbälte.
Men titelmatchen kom aldrig.
För en omvärld som fortfarande kan fastna i frågan om vad Zabit Magomedsharipov hade kunnat bli borde det vara den naturliga källan till frustration. Själv beskriver han det inte så.
Han säger att han inte ångrar att karriären fick det slut den fick. Livet hemma förändrades inte för att UFC-bältet saknades och han bär inte på någon uttalad känsla av att någonting måste återställas.
Han ville bli mästare. Han fick aldrig möjligheten att fullfölja den planen. Till slut accepterade han att vägen kanske inte var hans.
Det är mot den bakgrunden hans återkomst blir mer intressant.
För Zabit Magomedsharipov behöver inte tävla igen för att försöka reparera sitt eftermäle. Han behöver inte heller övertyga en MMA-publik som redan har ägnat år åt att föreställa sig den karriär som aldrig blev färdig.
Han vet att det fanns mer. Han uppskattar själv att UFC-publiken fick se högst 20–30 procent av det han kunde göra i gymmet. Han vet också vilket mål som en gång väntade längst fram på vägen.
Ändå var det inte mästarbältet han började sakna när åren gick.
Det var vägen dit.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
