Skruva tillbaka tiden ungefär 2-3 år. Ryssen Fedor Emelianenko låg då högst upp på samtliga topplistor, och ansågs vara den mest dominanta MMA-fightern någonsin. Men om man kliver tillbaka till nutid så sitter Fedor inne med sin första riktiga förlust mot Fabricio Werdum och ett MMA-rekord på 32–2 (1). Ett rekord som fortfarande är en av de bästa MMA-rekorden.
Men efter denna förlust har Emelianenko tappat mycket av sin mystik. Han har tappat otaliga mängder fans, efter bara en förlust. Vi kan jämföra det här med andra högt uppstående fighters. Anderson Silva – 28–4, Georges St-Pierre – 21-2, Alistair Overeem – 34-11, BJ Penn – 16-7-1, Mauricio ”Shogun” Rua – 19-4. Ta nu ett steg tillbaka och tänk efter vilka jag precis jämförde med.
Samtliga killar, utom en, har ett bälte för tillfället och samtliga är högt aktade MMA-fighters. Alla har även förluster som befläckar sitt MMA-rekord. I princip alla MMA-fighters har en eller annan förlust, och att ha ett en karriär med över 15 till 20 vinster utan en enda förlust är extremt ovanligt. Det är så otroligt mycket som spelar in i en match – hur man känner sig, hur motståndaren känner sig, hur man tar ett slag, om man lärt sig försvaret mot ett spciellt grepp, om man missar en jabb, och så vidare. Listan kan göras väldigt lång.
Men MMA-rekord går även att krydda. Säg att en organisation stoppar en totalt värdelös kille framför dig och du besegrar honom genom att köra lite legkicks. Ska den vinsten verkligen räknas på ditt MMA-rekord?
Då dyker nästa fråga förstås upp. Hur bestämmer man vem som är värdelös? Ett negativt MMA-rekord kan förstås vara en hint, men då måste man också minnas att utan personer med negativa MMA-rekord så skulle det inte finnas fighters med extremt positiva MMA-rekord på grund av inflation i systemet. Men hur kommer man i så fall fram till vilka vinster som ska räknas, och vilka vinster som inte ska räknas? Bara för en fighter möter ett känt namn behöver det inte betyda att personen i fråga är bra.
MMA lider av hur enkelt det är för enkelt att påverka människor. Ett exempel på detta är att kolla på MMAnytts pick’em-utmaning. När en känd fighter möter en okänd fighter så får den kända fightern alltid mycket mer antalet röster, endast på grund av sitt namn. Oavsett vad personen åstadkommit innan. Men vad stoppar den okända fightern att bli nya Muhammed Ali någon gång i framtiden? Jag vill påstå att UFC är bäst av de olika MMA-organisationerna (eller ska man säga MMA-företagen?) på att påverka människor. De är helt enkelt bäst på PR och bäst på att hypa. Och massan sväljer det.
”Är du inte med i UFC är du inte bäst”. Så låter det bland väldigt många. Men stämmer det verkligen?
UFC har sparkat mängder med fighters genom sina dagar. Och en sparkad UFC-fighter anses många gånger av allmänheten som ”förbrukad” och/eller ”dålig”. För ibland så lite som en eller kanske två förluster, och oavsett hur personen förlorat. Det måste betyda att mängder av fighters som slagits för UFC inte är de bästa. Så hur kan då UFC påstå att de bara har de bästa? Ska en fighter som blivit sparkad ur UFC i så fall räknas på hans motståndares MMA-rekord som han mött i UFC?
Ett tag efter att Strikeforce gått ut med att de ska hålla en tungviktsturnering så sa UFCs VD Dana White att denna turnering endast är till för att få någon att framstå som den bästa tungviktaren i världen. Han vill då förstås få fram att det egentligen är UFC som har de främsta tungviktarna i världen. Något som ingen egentligen kan bevisa, eller motbevisa för den delen. Det är rena spekulationer att alla de främsta är med i UFC, och något som ändå porträtteras hårt i marknadsföringskampanjer. Att lägga till ”champion of the world!” efter man ropat ut en titel är ett utmärkt exempel på hypen.
Den enda riktiga lösningen på det här problemet är turneringar. Turneringar där alla har möjligheten att deltaga, och en ekonomiskt oberoende organisation har hand om. Men det är i dagsläget i princip omöjligt. Ett världsmästerskap i turneringsform skulle eventuellt kunna fungera. Och den närmaste organisationen som har någon typ av detta är förstås Bellator.
Det jag vill komma fram till är att en förlust egentligen inte behöver betyda någonting. Börjar det komma in på sin fjärde eller femte förlust på raken däremot, kan man börja fundera. Personligen ser jag inte till exempel Fedor Emelianenkos arv som förstört efter en förlust, och inte heller efter två förluster. Han har åstadkommit väldigt mycket i sin karriär. Och om det nu börjar lida mot sitt slut, om han börjar bli en Ken Shamrock, så hoppas jag att han lägger handskarna på hyllan. En förlust till förändrar ingenting, och antagligen inte tre eller fyra förluster till heller. Det säger oss bara att han inte har vad som krävs för att ligga uppe i toppen längre.
Hype inom MMA är något som ökar intresset för MMA och troligen något nödvändigt. Men i längden kan det komma att stjälpa sporten som vi alla håller så kärt om man hypar för mycket. Vad sägs om att försöka se sporten lite mer nyktert och realistiskt istället för att svälja olika företags hype rakt upp och ner i framtiden? Det skulle bli mycket mer sansade diskussioner.
Jag ser turneringar inom MMA som framtiden om detta ska fortsätta ses som en legitim sport. Men då ska matcherna lottas ut, och de ska bevakas av någon oberoende organisation. När jag tänker efter så luktar det olympiska spelen lång väg här. Inte sant?
