När jag läser att MMA inte är tillräckligt folkligt för att Alexander Gustafsson (15-2) ska bli nominerad till Jerringpriset är min första reaktion att bli förbannad. Mitt sätt att reagera grundas till stora delar i en god förståelse för vad det krävs för att ta sig så långt som vår svenske stjärna har gjort. Gustafsson inledde som tioåring den bana som 16 år senare belönade honom med en titelmatch mot sportens allra bäste. Det är ingen slump att det blev Gustafsson som fick den möjligheten. Det handlar om hårt arbete och talang, och förmodligen mest av det förstnämnda.
Jag förstår även vilken insats han gjorde den där septembernatten när jag, precis som många andra runt om i landet, tillsammans med vänner hade hållit oss uppe för att se Gustafsson göra en strålande insats när natt blev till tidig morgon. Hans motståndare, regerande mästare Jon Jones (19-1), beskrivs som sportens bäste någonsin. Gustafsson fick honom nästan på fall. Hans prestation borde mätas mot det, inte mot hans eller sportens uppfattade folklighet.
Det kanske är så enkelt att jag både vill ha kakan och äta den. För jag hoppas att MMA ska få ett erkännande även från dem som bestämmer vad som är folkligt eller inte. Jag vill inte behöva försvara sporten jag fascineras av och som blivit en stor del av mitt liv. Samtidigt vill jag att MMA ska ha kvar sin fria och vilda sida, att den aldrig ska tämjas och paketeras om för att tilltala den stora massan. Att sporten ska fortsätta att sticka ut hakan och inte vara som alla andra. Att den fortsätter att stödja mig i att behålla ett tydligt avstånd mellan mig och de folkliga mysfascisterna. Det skänker mig tillfredsställelse.
Så behåll er folklighet. Den behöver jag inte. Tack vare sporten, hur jag upplever den och hur andra upplever den, bjuds jag på ett brett spektrum av känslor och erfarenheter som jag aldrig vill vara utan. Dem är jag inte villig att ge upp.
Men med allt det sagt, att Alexander Gustafsson inte åstadkommit en sportslig insats värd en nominering till Jerringpriset är rent jävla nonsens. Både med eller utan er folklighet.
