Jon Jones har skitit i det blå skåpet, igen.
”Got a lot of soul searching to do”, lät han hälsa på Twitter och försvann.
Sayonara.
Kvar stod alla andra och pekade finger.
Men är Jones ett enskilt rötägg, eller bara ett offer för yttre omständigheter?
I och med den senaste avåkningen cementerade Jon Jones sin plats i en exklusiv skara: gudabenådade talanger med struliga privatliv. George Best, Maradona, Adriano, Mike Tyson, för att nämna några som varit bättre på att hantera problem på planen än utanför. Alla tvingades de avsluta sina karriärer i förtid.
Hur kommer det sig att priviligierade personer, som begåvats med så många vinnande egenskaper, gör bort sig gång på gång? Kanske just därför.
Jon Jones har mycket på sitt pluskonto. Ung. Rik. Legendstatus i oktagonen och en kropp som tycks vara formgjuten för MMA. Lägg till det ett oförtrutet självförtroende, en rejäl dos inövad ödmjukhet, toppat med lite kokain, och vips så har du grundreceptet för hybris. Inte konstigt att det enda som kunde stoppa Jon Jones skulle visa sig vara Jones själv.
Men det finns ytterligare en dimension.
Idrotten framhålls ofta som karaktärsdanande. Att det eviga tragglandet i svettiga träningslokaler och på tävlingsarenor, där framgångar varvas med nederlag, skulle vara en sorts inkubator för förtjänstfulla personlighetsdrag som blir till nytta även utanför idrottens värld. Sätta upp mål, kämpa hårt, vända nederlag till seger. Och så vidare. Problemet är bara att det lika gärna kan fungera precis tvärtom.
Natalie Barker, docent i idrottsvetenskap, menar att toppidrottare riskerar att få problem efter karriären, eftersom många tränar och tävlar i en miljö ”där de utvecklar – eller tvingats utveckla – en stark egoism och ett ständigt behov av att konkurrera”. De riskerar också att bli väldigt självupptagna, eftersom de är vana vid att ständigt omge sig med folk som ger dem råd och omedelbar feedback, och hela tiden säger åt dem vad de ska göra. När dessa hjälpredor så småningom släpper taget kan det bli en alltför tuff omställning för adepterna att helt plötsligt tvingas ta mogna och självständiga beslut.
Att idrottsvärlden skulle vara ett alldeles eget universum med separat värdesystem är egentligen inte särskilt konstigt. Det skulle dessutom förklara vissa idrottsmäns exceptionella oförmåga att handskas med pengar.
Enligt Sports Illustrated är nämligen hela 78% av NFL-spelarna och 60% av NBA-spelarna antingen bankrutta eller i ekonomiskt trångmål redan två respektive fem år efter pensionering. Och det handlar inte om att NFL-spelare skulle vara mer korkade än andra, de presterar nämligen genomsnittligt på IQ-tester. Finansplaneraren Robert Pagliarini har specialiserat sig på att hjälpa just nyrika personer. I en kommentar till Sports Illustrateds siffror framhåller han samma problematik som Natalie Barker: idrottsvärldens annorlunda värdesystem. Att de karaktärsdrag som hjälpt atleterna till idrottslig framgång blir till belastningar i vardagslivet. Kicksökandet, idag-fokuset, tävlingsinstinkten och det lite för stora egot är möjligtvis förtjänstfulla sidor på idrottsarenan, men de funkar sämre när man ska placera sina pengar.
Att Jon Jones underkastar sig rigorösa träningsläger, där han omger sig med personal som instruerar honom hur viktigt det är att vinna, vad han får äta och hur han ska höja armbågen två centimeter åt den ena eller det andra hållet, gör honom säkerligen till en bättre idrottsman. Det bidrar möjligtvis också till att förvränga hans verklighetsuppfattning en smula så att han blir sämre rustad för ett liv utanför idrotten.
Så även om vetskapen om skiljelinjen mellan vardag och idrott självklart inte fråntar Jones det personliga ansvaret, skvallrar det kanske en del om att idrottsvärlden i stort har ”some soul searching to do”.
Foto: Micha Forssberg
