Sean Sharaf hade sovit på en matta, lånat pengar av sitt management och förberett sig på ett krig mot en motståndare som nästan ingen trodde att han kunde besegra. Tolv sekunder förändrade allt på UFC 331. Nu, efter knockouten av Gable Stevenson, brottas UFC-tungviktaren med en fråga han aldrig räknade med att behöva ställa: finns det något kvar att jaga?
”Jag trodde att det skulle bli ett krig”
När vänsterkroken landade hann Sharaf knappt förstå vad som hade hänt. Stevenson föll, domaren bröt och en match som på förhand hade framställts som ett nästan hopplöst uppdrag var över innan den hunnit börja.
Sharaf hade föreställt sig något helt annat.
– Jag trodde att det skulle bli ett krig. Hela min gameplan var att även om han tog ner mig skulle jag resa mig och vara i ansiktet på honom igen och igen, berättar han i Joe Rogans podcast.
Inför matchen hade han försökt förbereda sig för just det värsta. Efter två raka UFC-förluster fanns ingen trygghet kvar att luta sig mot, och hans tidigare vana att avsluta matcher tidigt hade börjat kännas avlägsen.
– Mina segrar hade varit knockouter i första ronden. Det gav mig nästan illusionen att jag bara kunde träffa folk och så föll de. När jag kom till UFC och träffade killar som inte föll började jag tvivla på min kraft.
Mot Stevenson behövdes bara en träff.
– När jag satte vänsterkroken och han föll tänkte jag bara: ”Vad fan är det som händer?”
Rogan kallade slaget tekniskt perfekt. Sharaf såg något annat i reprisen: slutpunkten på veckor av ett liv som inte påminde särskilt mycket om tillvaron runt en framtida UFC-stjärna.
Sov på matta – lånade pengar till lägret
Bakom knockouten fanns ett träningsläger präglat av ekonomisk och praktisk osäkerhet. Sharaf berättar att han flyttade mellan fighterboenden, casinon, sin bil och sin mamma. När lägret skulle börja på allvar bad han sitt management om ett förskott.
– De gav mig fyra tusen dollar på min purse. Jag hade i princip fått lösa allting själv.
I bostaden han till slut fick tag på sov han först på en matta. Han hade redan varit i träning inför en planerad match mot Tai Tuivasa, men en bruten näsa tvingade honom bort från den bokningen. När Stevenson blev aktuell fortsatte han nästan utan paus.
Förberedelserna blev kompromisslösa. Sharaf beskriver hur han tränade brottning från dåliga positioner, blev nedtagen och kastad tillbaka mot mattan om och om igen och tvingades använda huvudskydd på grund av den skadade näsan.
– De satte mig i de värsta positionerna varje dag. Jag sa hela tiden till mig själv: ”Du kommer upp. Du kommer upp.”
Stevensons meriter skrämde honom mindre än omgivningen förväntade sig. Sharaf respekterade OS-guldet i brottning men såg också en fighter med begränsad erfarenhet av striking.
– De frågade om jag var imponerad av Gable. Jag sa nej. Visst, han är olympisk guldmedaljör, men det här är fighting. Vi ska slåss.
När Stevenson dessutom bokade in en brottningsmatch under förberedelserna växte Sharafs övertygelse.
– Då tänkte jag: ”Han tar mig inte på allvar.”
Tolv sekunder senare fanns ingen tid kvar att ändra den bedömningen.
”Vad gör jag det här för?”
Segern borde ha gjort nästa steg självklart. För Sharaf skapade den motsatt effekt.
Redan före matchen hade han berättat för människor omkring sig att en seger på det sätt han visualiserade kanske skulle räcka. Inte bara eftersom oddsen och förväntningarna var emot honom, utan eftersom vägen dit hade kostat mer än vad omvärlden kunde se.
– Jag har haft noll sponsorer, noll promotion och nästan inget stöd genom hela processen. Jag fick be om så mycket hjälp.
Efteråt började kroppen också kräva sin del av uppmärksamheten. Sharaf talar om skador, undersökningar och en tilltagande osäkerhet inför vad nästa match egentligen skulle ge honom.
– Jag tänker: ”Vad gör jag det här för?” För mer pengar? För ett bälte? Jag försöker fortfarande hitta svaret.
Rogan uppmanade honom att inte fatta beslut mitt i euforin. Sharaf själv tycks förstå varför. Fem dagar efter segern hade intervjuerna avlöst varandra, människor hade börjat höra av sig och gamla bekanta anklagade honom redan för att ha förändrats.
Han ville mest gå ut med sin hund Apollo.
– Folk säger att jag har blivit Hollywood. Bro, det har gått fem dagar. Jag vill bara gå med min hund.
En seger större än nästa match
Mitt i allt finns också sorgen som följt Sharaf längre än UFC-karriären. Efter knockouten läste han en muslimsk bön för sin pappa, som dog när Sharaf var 15 år.
– Jag navigerade hela den här processen utan en pappa. Marine Corps lärde mig hur man knyter slips, rakar sig, pressar uniformen och till och med hur man uttrycker sig.
Det gör segern svårare att reducera till ett resultat i en oktagon. Sharaf hade varit 0–2 i UFC. Han hade levt utan den trygghet han förknippade med fighters på den största scenen. Han hade sett sig själv som nära att förlora sin plats.
Nu talar människor om en historisk skräll, sponsorer hör av sig och hela karriären har bytt riktning.
Ändå återkommer han till samma fråga.
– Jag chockade världen. Jag gjorde det hemma. Jag gick ut till Nipsey Hussle. Det var min dröm. Vad mer vill jag ha?
Rogan ser en fighter vars väg kanske precis har börjat. Sharaf är inte lika säker.
Vänsterkroken gav honom allt han hade jagat.
Problemet är att han ännu inte vet om den också tog bort behovet av att fortsätta.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
