”Fight of the Night”, ”Performance of the Night” med mera känner vi alla till vid det här laget, men ibland känns det som om dessa utmärkelser är otillräckliga för att uppmärksamma intressanta saker som sker i MMA. I denna artikelserie tar sig undertecknad friheten att uttrycka sina åsikter kring den gångna veckans större MMA-galor och andra händelser i MMA-världen. Denna vecka förekommer spoilers från UFC Fight Night 55 och UFC Fight Night 56.
I och med att det är åsikter snarare än fakta i artikeln finns inga garantier för att alla håller med mig, lyckligtvis finns då kommentarsfältet för syrliga kommentarer men också för era egna ”Veckans inofficiella priser”.
Veckans evenemang går till UFC Fight Night 55 som bjöd på ett flertal underhållande matcher och flashiga avslut. Jag är väl medveten om att stora namn inte garanterar en bra gala och att mindre kända fighters absolut kan bjuda på förstklassig underhållning, därför kanske jag inte borde ha blivit så förvånad som jag faktiskt blev efter att match på match levererat. Under det senaste året har jag dock känt att det varit svårt att uppbåda samma pepp inför stundande galor som jag gjorde då det var glesare mellan dem och större namn som slogs vid dem. UFC FN 55 var just en sådan gala som inte kändes spännande när jag såg matchkortet framför mig. Nog fanns det matchningar med potential, men överlag kändes det ändå inte spännande. Med facit i hand måste det ha satts någon form av UFC-rekord under galan, har det någonsin hänt att alla matcher tagit slut innan full tid? Jag är väldigt glad över att mina förväntningar inför galan inte infriades, hatten av för detta evenemang!
Veckans domarinsats går till Herb Dean efter matchen mellan Luke Rockhold och Michael Bisping. I första ronden pressar Rockhold britten mot buren och råkar i samband med detta skalla Bisping vid ögat. När Bisping påtalar detta för Herb Dean löser han detta som en chef: kort paus, nekar Bisping vaselin innan rondvila, poängterar att sådant händer, tillbaks till över-under för Rockhold, ”he earned that”. Det är tacksamt att ge domaren skit för mycket som händer i stridens hetta, men denna gång tycker jag att Dean löste ett intermezzo på ett proffsigt sätt, bra gjort!
Veckans submission går till Luke Rockhold efter hans enhandade giljotin mot Michael Bisping. Jag är helt på det klara med att britten i stunden antagligen inte hade alla kognitiva resurser tillgängliga, men trots detta är det väldigt stöddigt av Rockhold att avsluta en submission med en hand. Har detta någonsin skett i UFC?
Veckans headkick kändes adresserad och klar efter att Marcus Brimage sänkt Jumabieke Tuerxun med en läcker spark knappt tre minuter in i öppningsmatchen på UFC FN 55. Även om det framförallt är tårna som träffar räcker det gott och väl för att avgöra matchen, teknik och timing är helt perfekta. Med detta sagt var jag tvungen att omvärdera både en och två gånger, första gången efter Louis Smolkas filmiska sidekick i ansiktet på Richie Vaculik, andra gången efter att Luke Rockhold golvat Michael Bisping i huvudmatchen på evenemanget. Rockhold gör något läckert mot en meriterad motståndare, men har å andra sidan redan fått ett pris från mig denna vecka, han får nöja sig med det! Matchen mellan Smolka och Vaculik var jämn och underhållande, om jag inte missminner mig kändes det som om Vaculik ledde på poäng, eller åtminstone hade mest vind i seglen inför sista ronden. Smolka vände på steken med en typ av spark som jag inte kan minnas att jag någonsin sett i UFC, kan någon påminna mig om när den förekommit om jag missat den? I hård konkurrens tycker jag att Smolka gör sig förtjänt av Veckans headkick.
Veckans antiklimax går till matchen mellan John Lineker och Ian McCall efter att ”Uncle Creepy” blivit sjuk kort efter invägningarna och flugviktsmötet fått ställas in. Jag hade inte blivit förvånad om veckans antiklimax blivit att Lineker missat vikten återigen, men han klarade sig efter ett andra försök denna gång. En till synes frisk McCall drog visst på sig en infektion nära inpå matchen och blev tvungen att dra sig ur, det verkar vara oklart huruvida matchen kommer bokas om till ett senare evenemang eller om herrarna kommer ges andra motståndare.
Veckans fundering väcktes efter matchen mellan Caio Magalhaes och Trevor Smith på UFC Fight Night 56. Innan ens en halv minut gått av matchen träffade Magalhaes ett knä på Smiths haka vilket golvade amerikanen. På vägen ner och på golvet träffades han av sex slag, flera av dessa uppenbart mot bakhuvudet, från Magalhaes. Här kommer då min fundering: hur bör vi se på fouls som dessa, när slagen säkerligen hade setts som regelvidriga om Smith inte redan varit skakad av ett legalt knä? I matchen McGregor vs Poirier på UFC 178 träffade irländaren några slag i bakhuvudet på en skakad Poirier men eftersom matchen verkade vara över ändå fick inte detta några konsekvenser. I matchen mellan Prater och Silva på UFC 142 hände något liknande, i en slagskur från Silva träffade minst ett slag i bakhuvudet på Prater, där gav domaren Mario Yamasaki Prater segern på DQ och fick utstå mycket spott och spe för detta. Liknande situationer, olika följder, hur borde liknande händelser hanteras?
Veckans ”Det kanske räcker nu?” går till UFC eller Charlie Brenneman beroende på vem vi tillskriver ansvaret för det faktum att ”The Spaniard” har 3-7 i matchstatistik i UFC, 0-3 i sin senaste vända. Brennemans absolut bästa insats i oktagonen var segern mot en då glödhet Rick Story 2011, då Brenneman gjorde ett inhopp som ersättare i sista minuten efter att Storys tänkta motståndare Nate Marquardt inte blivit godkänd att tävla. Brenneman har inte någon seger på avslut i oktagonen och har blivit våldsamt avslutad flera gånger, andra gånger har han verkat tappa fattningen helt när saker inte går hans väg. Han gör inget fel som tackar ja till matcher i UFC, men personligen ställer jag mig frågande till vad UFC ser i honom, det måste finnas flera andra villiga lättviktare som kan få testa lyckan i världens största MMA-organisation.
Veckans sämsta poängdomarinsats går till Fernando Moura, Marco Aurelio Borges och Roy Silbert efter det usla domslutet mellan Warlley Alves och Alan Jouban. Även om det inte var någon Ross Pearson mot Diego Sanchez var det inget snack om att Jouban vann, det är hjärtskärande att se fighters som lägger ner skäl och hjärta i sporten bli snuvade på detta sätt. 29-28 till Jouban kändes självklart efter matchen, jag tappade hakan då domarnas beslut lästes upp . Inte ett ont ord om Alves, ingen skugga ska falla på honom, men denna match gjorde Jouban sig mer förtjänt av att vinna.
Veckans minst objektiva kommentarer går till Kenny Florian för ”Wow, Alves is a top talent, he is an excellent fighter but he lost that fight. Jouban got robbed, simple as that!” och Jon Anik för ”Not a great incentive for american fighters to come to Brazil here to fight”. Jag håller absolut med både Florian och Anik, men det säger något om matchens karaktär när inte ens kommentatorerna kan hålla sig opartiska.
Veckans sadface fick jag efter Ovince St. Preux förstörde ”Shogun” Rua drygt 30 sekunder in i första ronden. Jag är visserligen inget hardcore fan av Shogun som har hängt med honom sedan glansdagarna i PRIDE, säkerligen är flertalet av er läsare mer i affekt över detta resultat än vad jag är. En majoritet av publiken vid galan verkade känna samma sak, vid segerintervju såg det ut som att det knappt fanns någon publik kvar i arenan. Även om jag inte är världens mest dedikerade anhängare av Shogun kan jag inte låta bli att känna en sorg över fighters som för varje match som går verkar vara mindre av sitt forna jag. Det känns inte riktigt värdigt för någon med Shoguns karriär att slutet kommer så snabbt i match som denna. OSP gör sitt jobb galant, en klockren vänsterkontring sänker Shogun och OSP går in för avslut, det hugger dock till lite i hjärtat över hur lite av en fight det blev. Det måste vara svårt att hänga upp handskarna efter att en så stor del av ens liv kretsat kring fighting men någon gång måste det ändå ske. Jag hoppas att Shogun tar sig en allvarlig funderare kring sin karriär och fattar ett beslut om framtiden som känns rätt för honom, jag låter det vara osagt vad han ”borde” göra.
Veckans lägsta ribba går till Ovince St. Preux för postfight-intervjun som följde hans seger mot ”Shogun”. En vanlig fråga till fighters efter matcher är ”Vem blir din nästa motståndare?” eller liknande. De vanligaste svaren är ”Titelmatch”, ”UFC får bestämma” eller ”Personligt vendetta”. I detta fall var situationen att OSP har just tagit sin antagligen främsta skalp i karriären och poängterat att han just besegrat en legend. Han frågar sin cornerman om vem han skulle kunna möta och säger därefter Fabio Maldonado och Anthony Perosh. Maldonado ligger enligt UFC:s rankingsystem på fjortondeplats i lätt tungvikt, Perosh finns inte med bland de femton främsta. OSP ligger i skrivande stund på en tionde plats, men kommer sannolikt byta plats med Shogun på nionde plats. Detta innebär att OSP hoppas möta en av två motståndare som definitivt inte kommer ge honom något i rankingväg, som skulle innebära matcher med mycket att förlora och inget att vinna. Jag står för att jag inte är något större fan av WWE-attityden och stora munnar i MMA, men här tycker till och med jag att OSP är lite väl ödmjuk. Sträck på dig, i detta läge får du faktiskt gapa efter mycket!
Vilka inofficiella priser hade Du velat dela ut denna vecka?
Foto & bearbetning: Patrick Jenkinson
