Den senaste tiden har bokstavskombinationen ”skada” knappats in så många gånger på tangentbordet att fingrarna inte längre behöver något guidning. De vet vad det handlar om. Igen och igen. Det har varit brutalt hur många skadorna varit som hindrat fajters från att tävla.
Den generella känslan när skada blir offentlig är densamma och kan summeras med ”skadehelvetesjävel”. Men varje skada som rapporterats också givit upphov till sin egen känsla och egna tankar.
När Papy Abedi inte kunde komma in som sen ersättare på grund av en skada var känslan att det kanske var lika bra. Varför stressa till den tredje och absolut viktigaste matchen för att få vara kvar i UFC? Bättre att vila, fortsätta att utvecklas som fajter och komma tillbaka och bara köra över motståndet. Förutsättningarna för framgång finns ju.
När det stod klart att Chad Griggs var tvungen att dra sig ur matchen mot Phil Davis på grund av skada var kändes det som att det var i hans bästa intresse. Matchningen var på gränsen till lite ful då det sannolikt skulle bli så att Davis brottade sig till en seger. Klart att Griggs hade haft en chans, det har alla fajters i alla matcher i UFC. Men ändå.
Sedan blev det officiellt att Kenny Florian lagt handskarna på hyllan bland annat på grund av sin ryggskada som han dragits med en längre tid. Det kändes som ett naturligt steg då han ändå ägnat mer tid kring oktagonen än i den. Ingen kommer få tid att ens sakna honom. Det kändes som att det var dags och att fler borde följa hans exempel.
Nu var det Thiago Silvas tur att dra sig ur matchen mot Mauricio ”Shogun” Rua. ”Men vafan?” var den spontana reaktionen. Inte för att matchen skulle ge upphov till gåshud utan snarare att det började bli löjligt hur många som tvingats dra sig ur en planerad match. Att ”Shogun” inte ville, och fortfarande inte vill, möta Glover Teixeira gjorde inte saken bättre.
Thiago Alves skadad och struken från UFC 149 och kommer tvingas till operation. ”Den killen har inget flyt” var den första tanken. Den andra tanken var att UFC 149 kändes som en ganska tunn gala med matcherna Jose Aldo vs. Erik Koch, Cheick Kongo vs. Antonio Rodrigo Nogueira, Michael Bisping vs. Tim Boetsch och då Mauricio ”Shogun” Rua och Siyar Bahadurzada som inte hade några motståndare. Det kan alltid blir värre är väl läxan.
Är Jon Fitch skadad? Verkligen tråkigt för honom men majoriteten av tittarna gråter inte blod över det med tanke på att man måste gå tillbaka till 12 juni 2007 för att hitta en vinst som inte är via domslut. Personligen tilltalas jag av den utmaning Fitch ger sin motståndare, men inte tillräckligt för att genomgå en känslostorm för att han saknas.
Nu var det dags för superamerikanen Brian Stann att dra sig ur sin match mot Hector Lombard. ”Du kan inte mena allvar?” var orden min monitor inte hade något svar på.
Michael Bisping ådrog sig en skada under förberedelserna för match. ”Det är en konspiration!” dök upp i mitt huvud. ”Den där sjukförsäkringen är säkert alldeles för generös och de stannar hemma för att slippa förlora. De jävlarna.”. Men efter några djupa andetag kom insikten att de förmodligen inte tjänar något men kan täcka delar av förlusten av att inte kunna gå match. Dessutom skulle Bisping med sin rörliga stil inte låta Boestch landa med sina uppercuts, det vill säga inte en match Bisping skulle rygga ifrån.
När Edwin Figuerora var tvungen att dra sig ur blev det tydligt vilken skillnad det gör om en fajter som går match på underkortet skadar sig eller om det handlar om en stor match eller i alla fall en match man sett fram emot. Att Figuerora skadat sig spelar i det stora hela inte någon större roll för UFC eller en gala även om det är tråkigt för honom. Känslan var ungefär densamma när Pablo Garza drog sig ur sin match på grund av skada.
I helgen kom nyheten att Jose Aldo skadat sig och att matchen mot Eric Koch flyttas fram. Om svordomar hade varit slag och sparkar hade det sett ut som när Anderson Silva fullständigt förstörde Chris Leben i hans debut i UFC. De kom från alla håll och man visste hur det skulle sluta. Skadehelvetesjävel.
