UFC Stockholm öppnade portarna med en explosion av förväntningar och upphetsning när Alexander Gustafsson ställdes mot Gegard Mousasi. Viss uppskattning visades även mot de andra deltagande svenskarna, och ett och annat namn som lyckats etablera en lokal fanklubb. Därefter började missnöjet och misstänksamheten växa fram. Den ena utfyllnadsmatchen efter nästa rapporterades och tonen förändrades. Var detta allt? Var är stjärnorna, stormatcherna och de positiva överraskningarna?
Som det ser ut, blir det inga fler överraskningar. Detta är vad UFC serverade för oktagonens återkomst till Sverige.
Som konsument har man förstås alltid rätt att klaga, men alla upprörda röster klagar för döva öron. Bortom snacket om sportens utveckling, kärlek till fighting och annan romantik som predikas, är UFC en affärsidé. Allt är business, inget är personligt, och som business betraktat har UFC gjort allting precis rätt. Undantaget några ströplatser i de dyra sektionerna lutar det åt ett fullt Globen, vilket är kvittot på en bra affär. Det behövdes uppenbarligen inte ett mer påkostat fight card, och därmed fanns ingen anledning att boka in ett sådant heller.
Det hade förstås varit trevligt med lite större namn. Kanske till och med rättvist, enligt någon vagt underbyggd idé om hur lojala och förträffliga vi svenskar är. Men det är ett klent argument när det vägs mot ekonomiska intressen från andra sidan Atlanten.
UFC är så listigt förpackat att det lätt ger illusionen av en folklig och jordnära verksamhet. Dana White tar allt personligt, engagerar sig i varenda detalj och bemöter alla påståenden. På ett jordnära och mänskligt vis framstår den frispråkige presidenten nästan mer som ett fan än en företagsledare. Man kan nästan glömma bort att den karismatiske White bara utgör en tiondel av organisationens intressen. Drygt 80% tillhör två slipade affärsmän som driver casinon i den skoningslösa konkurrensdjungel som är Las Vegas. Fundera på vad de vill få ut av UFC.
Dollar dollar bill y’all, vilket besvarar alla frågor om UFC Stockholms fightcard. UFC levererade en produkt, konsumenterna köpte den och en god affär gjordes. Man kan bli upprörd om man vill, men det kommer inte ändra på den krassa sanningen.
Men allt är inte kall kommersialism. Man kan vända på situationen till något överraskande positivt. Låt oss vrida tillbaka klockan till 2007. UFC körde arton galor det året, samtliga gick i USA eller Storbritannien och inte en enda hade svensk medverkan. På UFC Stockholm deltar sex svenska fighters av de sju som har kontrakt med UFC. Sex hemmasöner på hemmaplan som resultat av UFC:s expansion. Faktum är att Sverige har bättre lokal representation än vad Tyskland, Kina, Australien och till och med Japan brukar få när oktagonen hälsar på.
Om UFC inte hade expanderat, hade de aldrig kommit till Sverige. De hade inte heller behövt utöka antalet fighters, vilket är den främsta anledningen till att så många svenskar fått chansen. Men det finns en konsekvens av expansion. Fältet tunnas ut. UFC kör mer än 30 galor per år numera, vilket gör det omöjligt att fylla varenda kväll med stjärnor, kändisar och titelmatcher. För att kunna hålla tempot behöver mindre namn ta rollen som huvudattraktion. Fler namn behöver lyftas fram så att elitskiktet breddas. Det är en trevlig sak med tanke på att flera av dessa mindre namn som erbjuds en chans att få rampljuset på sig, är de svenskar som genererar högst jubel i Globen.
Det har aldrig varit aktuellt att bygga en Stockholmsgala full av toppnamn. Det realistiska valet står mellan att få talangfulla men mindre kända namn i sällskap med svenska favoriter, en tunnelbaneresa bort. Eller att avnjuta hälften så många galor per år, stjärnspäckade förvisso, på långt avstånd utan hälften så många medverkande svenskar.
