Efter proffsdebuten som slutade i förlust har Frontier MMAs Linus Andersson nu samlat sina tankar kring matchen och annat.
Förlusten var ett faktum, verkligheten kom ifatt ganska snabbt. Debuten varar i mindre än 2 minuter och utgången blir den sämsta tänkbara. Jag visste ju vem vi hade att göra med så någonstans hade vi ju räknat med att jag skulle bli nedtagen få spendera en del av matchen på rygg. Jag gick in offensivt med slag för att sätta press direkt, blev dock omgående upptryckt mot buren och nedtagen. Sen tar han ryggen och lyckas jobba in choken på typ en halv minut max. Måste säga att Bergman hade bra tryck och en imponerande armstyrka. Tjocka, mjuka underarmar, choken kändes aldrig obehaglig, när han väl la på trycket missade jag klappen helt och zooma ut.
Tiden fram till förlustögonblicket var helt fantastisk. Har aldrig haft en så bra känsla inför en tävling, aldrig känt mig så väl förberedd. Tänkte mycket på hur jag hanterat allt tidigare tävlande genom åren. Alla boxningsmatcher, grapplingmatcher, matcherna i shootfighting och amatör-MMA. Sakta men säkert förbättrar man sin närvaro och kommer närmre sin verkliga kapacitet för varje tävling man genomför. Det gäller självklart inte alla fighters, men rutin är en viktig ingrediens. Första matchen är speciell, man har ingen aning om hur man ska reagera eller vad som ska hända.
Jag minns min första boxningsmatch mycket väl. Det var i september 2008 och den årliga Öresundscupen gick av stapeln i Rosengårds sporthall. Efter 6 månaders intensiva förberedelser var det dags att göra tävlingsdebut. Jag var anmäld i 91kg C-klass (nybörjarklassen) och hade blivit lottad i direktfinal mot en kille från Ystad SK. Kommer ihåg att jag såg honom värma upp på andra sidan hallen. Han hade bara tävlingslinnet på överkroppen, muskulös och såg extremt fokuserad ut i blicken, la blixtsnabba kombinationer i luften och rörde sig snyggt över golvet.
Jag värmde upp lite halvslappt på andra sidan hallen. Kroppen var seg och ovillig att starta, jag hade ingen kunskap alls om matchuppvärmning. Något slags inre motstånd fanns i varenda rörelse. Till slut sitter handskar och hjälm på huvudet, mitt namn ropas upp och jag lommar fram till röda hörnan. Dagens outfit måste varit en gudomlig syn, min dåvarande tränare hade lurat på mig den dyraste suspen på marknaden, stor som en vuxenblöja med en styv krage hela vägen runt midjan (sån som pro-boxare har i match). Shortsen var egentligen för små och halkade upp över kanten hela tiden och satt bokstavligt talat i armhålorna. Linnet var av märket DIVIDED, det billigaste svarta från H&M. Jag klättrade upp för stegen och hann tänka att det här är antagligen det dummaste jag gjort. Då ser jag vem som ska sekondera min motståndare. Det är ingen mindre än Armand Krajnc, tidigare världsmästare i mellanvikt. Jag tänker någonting i stil med ”skit samma, jag kör på, det blir ett minne för livet”.
Matchen drar igång. Vi möts i mitten och rör oss sakta runt. Jag testar en jabb som går rakt igenom guarden på min motståndare. Testar en till och den träffar den med. Han svär högt och ruskar på huvudet, går framåt lite, lägger några stela svingar i slow-motion. Jag testar lite fler raka slag och träffar i stort sett allihop, får lite svordomar tillbaka, domaren ger en stående räkning till 8. Vi blir båda lika förvånade, det var knappast några hårda smällar. Min känsla var att han mest blev uppretad när jag slog honom i huvudet. Matchen drar igång igen, händelseförloppet upprepar sig och domaren bryter matchen (två räkningar i samma rond är max i C-klassen). Min motståndare svär lite till och är uppenbart missnöjd med domarens omdöme. Jag måste erkänna att jag delvis håller med honom, men det är skit samma för jag har precis vunnit min första match på TKO och är överlycklig. På Amiralen den 30/8 kändes det ungefär tvärt om. Jag kände mig så grymt väl förberedd och hade världens bästa känsla i kroppen och huvudet. Tills Bergman kommer in och stryper mig.
Jag lägger nu debuten bakom mig och siktar mot nästa mål. Kommande helg tänkte jag köra deltävlingen i SGL-syd. Detta år har jag ju återupptagit styrketräningen i perioder och -92kg passar nu utmärkt mellan tävlingarna. Det blir kul med lite submissiontävling, hoppas det kommer ett bra gäng i -92. Den där första matchen 2008 var en stor tröskel som passerades. Obehaget var totalt. Jag minns hur jag räknade ner dagarna, lite som i den här filmen med Sean Penn när han sitter och väntar på sin avrättning. Sakta närmade sig det oundvikliga. Jag tror de flesta som tävlat inom idrott har upplevt dessa känslor och jag tror också att alla kan lära sig hantera dem. Med åren har jag lärt mig att acceptera obehaget och påminna mig om att tävlingarna är skörden av allt arbete. Det man längtar till varje dag på klubben, varje morgon man vaknar. På så vis kan man rationalisera bort obehaget och lära sig att uppskatta upplevelsen. Det är speciella stunder och många matcher blir minnen för livet.
Sista veckorna har varit mycket uppbyggnadsträning, har rullat på riktigt bra. Veckoschemat innehåller 4 styrka/uppbyggnad och 4 pass på klubben. Kul med variationen, men snart är det dags för mer funktionell fys och ökad volym på kampsportsträningen. Slänger med en gammal bild från nån gång i gymnasiet, den gamla goda tiden när gymmet var ens andra hem. Lite poseringsträning med en vän, shortsen och frisyren har jag ingen förklaring till.
