Här tar vi blickarna från de starka strålkastarljusen och glamourösa tillställningarna på sportens topp. Vi vänder oss istället till de som använder MMA som en flykt, ett utlopp och en räddning. I denna artikelserie presenteras ett antal individer som på ett eller annat sätt förändrat sina liv med hjälp av kampsport med förhoppningen att skina ljus på de vars historier allt som oftast förblir ohörda.
Sara passar inte riktigt mallen för vad denna reportageserie hittills har behandlat; till att börja med är hon en kvinna. Hon har varken ett kriminellt förflutet eller någon vidare problemfylld uppväxt. Hon kommer från en kärleksfull familj, har en relativt stabil ekonomi och tycker inte om att ”punda runt ute” som hon själv så elegant uttrycker det. Sara är en lung, tystlåten och söt tjej. Hon är märkbart intelligent och för sig väl socialt. Så varför utgör hon huvudperson i en reportageserie som i föregående delar uteslutande behandlat betydligt tyngre öden?
”Alltså. Det kan vara svårt att förstå, speciellt för er killar, hur det känns för en tjej att gå in i en klubb. Speciellt om du ser bra ut. Bokstavligen allas blickar vänds mot dig, även fast vissa inte låtsas om det. ´Tjejer hör inte hemma här´ typ. För mig var det det första intrycket jag fick av att träna thai”.
Sara bor i Norsborg. För de som inte känner till Stockholm, eller inte har något vidare intresse i stadens södra delar, är det ett av de tuffare områdena att växa upp i. Fattigdomen, med svenska mått mätt, är påtaglig, kriminalitet överrepresenterad och droger präglar ständigt tillvaron i förorten. Och Sara växte upp i mitten av allt.
”Jag har själv aldrig haft problem med polisen eller så, men många killkompisar har hamnat i skiten”.
De starka styr. De svaga får kämpa för att klara sig. Det lärde sig Sara snabbt.
”Många typ såg ner på mig och så, kanske främst i högstadiet- och gymnasiet. Du vet vi tjejer är menade att hålla oss i bakgrunden och vara tysta, typ se fina ut för killarna”.
Då hon var påväg hem efter en kväll hos en väninna stoppades hon av två män som hon inte kände igen. Sara kände sig direkt hotad och försökte gå därifrån. De lät henne inte passera.
”Som tur var så skrek någon från ett fönster att de skulle ringa polisen eller något, så dem sprang iväg. Men jag tror att de antingen ville råna mig eller kanske till och med något värre”.
Sara bestämde sig för att gå från svag till stark. För första gången i sitt liv hade hon stått inför en fysisk konfrontation och fann sig snabbt utan realistiska chanser för att ta sig ur. Hon gillade det inte.
”Jag vet att det låter som en klyscha, att typ ´ah jag är tjej och jag ska lära mig självförsvar´. Jag har många tjejkompisar som gått på två pass och sen trott att de skulle knocka Jon Jones. För mig var det på allvar när jag började träna”.
Det var dock inte utan motstånd Sara började med thaiboxning. Utöver att vännerna trodde hon fått en plötslig dödsönskan stötte hon även på starkt motstånd hemifrån.
”På många sätt är min familj typ modern och så du vet, med moderna värderingar. Acklimatiserade skulle man kunna säga. Samtidigt kommer vi från en väldigt traditionell bakgrund och att tjejer ska springa runt och slåss är inte något som ens kommer på tal i vår kultur”.
Till en början var hon tvungen att gömma lindorna och handskarna. Så vitt hennes föräldrar visste spenderade hon kvällarna på gymmet eller hemma hos någon kompis. Lögnerna höll dock inte länge och Saras första blåtira orsakade stor konflikt i hemmet.
”Jag kunde inte säga att jag ramlat eller gått in i en vägg eller något sånt, de skulle fatta direkt. Jag fick säga sanningen helt enkelt. Till en början blev arga, riktigt arga. Men när jag tvingade med mamma och pappa på min första match så ändrades allt. Jag vann och dem blev så glada att det nästan var svårt att tro”.
Utöver motstånd hemifrån hade Sara även svårt att till en början komma in i gruppen. Hon var alltsomoftast ensam tjej under passen och inte många ville ha henne som partner när det kom till sparring.
”Alltså ingen var direkt otrevlig eller så men man märkte att folk inte precis ville ha mig där. Man känner av sånt vet du. Men jag fortsatte att kämpa och gav inte upp och tillslut hade de inte annat val än att acceptera att de kommer se en hel del av mig där framöver”.
Sara var inte självsäker under uppväxten. Hon kände sig ständigt trampad på i den mansdominerade miljö hon kallar sitt hem. Det var sällan hon uppmuntrades att följa sina egna drömmar och förhoppningar, då dessa ofta ansågs orimliga och opassande. Idag slår Sara tillbaka med full kraft. Thaiboxningen har givit henne en självkänsla hon tidigare endast sett i andra samtidigt som hon idag är betydligt säkrare i sig själv. Sedan får man inte heller glömma glädjen hon känner av att varje dag linda in händerna och kliva in på mattan. Där tillåts hon göra det som hon älskar mest. Där tillåts hon vara sig själv.
”Alltså du vet hur det är, tjejer och kvinnor ses alltid som lite under män. Inte medvetet kanske, jag menar det inte som en feministisk grej eller så, men om man som kvinna vill något måste man ofta kämpa två gånger hårdare än vad män behöver. Därför tror jag det är viktigt för tjejer att hitta något som gör att de känner sig starka. Det behöver inte vara kampsport men någonting. Vi kan också. Bara för att jag är tjej betyder det inte att jag är svag. Det viktigaste i livet tycker jag är att följa sitt hjärta. Om ditt hjärta säger till dig att plugga till läkare eller sparka folk på käften fem kvällar i veckan så är det din skyldighet att följa efter. Gör det bara. Det kan vara läskigt och så, tro mig jag var nära på att spy första gången jag gick in i träningen, men man måste ta chanser ibland. Jag vill inte leka förebild eller så men det jag tycker är viktigt”.
