Här tar vi blickarna från de starka strålkastarljusen och glamourösa tillställningarna på sportens topp. Vi vänder oss istället till de som använder MMA som en flykt, ett utlopp och en räddning. I denna artikelserie presenteras ett antal individer som på ett eller annat sätt förändrat sina liv med hjälp av kampsport med förhoppningen att skina ljus på de vars historier allt som oftast förblir ohörda.
Denna vecka dyker vi in i en för många okänd och obekväm värld, då vår huvudperson delar med sig av hur hans kriminella bana nådde sitt slut då brottningen gjorde entré i vardagen.
”Jag har alltid haft drivet inom mig – jag visste bara inte vad jag skulle göra med det”.
Daniels ansikte döljs nästan helt av den neddragna luvan. Utanför är det grått och kallt. Bredäng rustar för vintern. Tjocka jackor och stora pälsar syns med jämna mellanrum i det lilla centrumet.
”Timmarna jag har spenderat här i centrum alltså…vi brukade stå ute i minusgrader och allt förr i tiden, utan någonting att göra”.
Daniel är idag ett välkänt ansikte på Stockholms brottningsscen. Han har utvecklats mycket sedan han tre år tillbaka för första gången klev in i Liljeholmens angenäma Spårvägens Brottningsklubb, där mästare fostras. Daniel lärde sig snabbt att hårt arbete var det ända sättet att få respekt i de tuffa träningslokalerna och började sakta men säkert tappa intresset för de gamla vanliga fasonerna hemma i området.
”Du vet det var som en helt ny värld öppnade sig och jag har lärt mig så mycket sen jag började. Inte bara på mattan men om livet typ – det är det bästa med brottning. Karaktären och disciplinen man utvecklar får man inte någon annanstans. Jag förstod direkt att all skit jag höll på med hemma med grabbarna var meningslöst, brottningen visade det för mig”.
Daniel växte upp i ett av söderorts tuffare områden och kastades från ung ålder in i vad som såg ut att vara ett förutbestämt öde. Droger och kriminalitet var vid en tidpunkt naturligt förekommande i vardagen och Daniel har inte glömt känslan av hopplöshet som präglar livet för många boende i bortglömda områden runt om i världen.
”Jag har aldrig fått höra att jag är bra på något, typ fått beröm eller så. Inte förrän jag började brottas. Lärare, poliser, väktare fan alla bara såg ner på en under uppväxten. Man känner sig otillräcklig. Allt känns hopplöst liksom”.
Daniel hoppade runt mellan olika jobb efter att han tagit studenten; han fick rollen som ställföreträdande chef både i en snabbmatsrestaurang och i en livsmedelsbutik innan han fick nog av att jobba för att främja andras ekonomiska intressen.
”Jag jobbade stenhårt typ 12-13 timmars pass ibland. Slet verkligen. Men det kändes aldrig bra, jag var inte lycklig under de där fyra åren. Tillslut fick jag nog av att stämpla in och ut varje dag och av att känna mig som en jävla slav, så jag taggade. Mitt liv behövde en ändring”.
Ändringen som kom var inte precis den optimala. Daniel var trött på samhället och bestämde sig för att inte längre vara en del av det tillsynes ändlösa system som stött ut honom och hans likar sedan barndomen.
”Jag bestämde mig för att det var nog. Jag kände mig kränkt varje dag jag gick till jobbet och jag var trött på att ha chefer och skit. Så jag började beckna (förortsslang för att sälja droger, reds. anm). ’Varför inte?’ tänkte jag, vad hade jag att förlora liksom?”
Daniel bestämde sig för att gå in med samma arbetsmoral i den kriminella karriären som han gjort i den lagliga. Då kontaktnätet i söderort redan var väl etablerat tog det inte lång tid för honom att ta sig upp inom branschen.
”I början var det enkelt – det var när jag började tjäna riktiga pengar som problemen började”.
Efter att någon skjutit mot hans lägenhet vid två separata tillfällen bestämde sig Daniel för att det var nog. Han ville ut. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort, då möjligheter för ”såna som vi” inte precis fanns i överflöd. Det var vid denna tid han något slumpartat för första gången trillade in på brottningsmattan.
”Det är en rolig historia faktiskt. Jag väntade på en köpare i Liljeholmen och han var försenad. Det var så jävla kallt ute du vet, så jag gick in i den första olåsta dörr jag hittade. När jag tittade upp; de var mitt uppe i en brutal brottarfys och jag blev förälskad direkt.”
Kärlek vid första ögonkastet. Daniel kastade sig in i brottningsträningen med samma sorts arbetsmoral han anammat genom hela livets gång. Skadliga aspekter trillade en efter en bort ur vardagen och Daniel förstod sitt livs sanna kall.
”Det här är vad jag vill göra, det du ser här”, ropar han från andra sidan av träningslokalen. Leendet lämnar inte hans läppar en enda gång under det nästan två timmar långa passet. Daniel håller i ett par pass i veckan och hoppas på att antalet ska stiga med åren.
”Jag är som lyckligast i klubben, på mattan, så varför inte jobba med vad jag älskar mest?”
Brottningen gav Daniel en riktning att fokusera sin energi i och är bevisligen en exceptionell person. Arbetsam, disciplinerad och hängiven med en talang för att lära ut var hans potential nära att slösas bort. Om inte framför grillen i en snabbmatskedja så var gatan nära att svälja honom hel. Som den gjort med så många andra. Med hjälp av brottningen bröt sig Daniel ur den negativa spiral som fångat så många av hans vänner över åren, vilka han är noga med att inte glömma.
”Du vet, det är tufft ibland att fortsätta framåt. För mig går det bra men jag känner så många som råka illa ut. Till exempel en av mina bästa kompisar, han sitter på psyket just nu. Fan, vi växte upp tillsammans och han började till och med träna före mig. Och nu sitter han inne på en avdelning medan jag sitter här och pratar med dig. Förstår du hur jag tänker? Hur bra det än går för mig kommer jag alltid vara baktung av all skit från mitt förflutna. Därför älskar jag att se unga förortsgrabbar komma in i klubben för första gången. Jag vet att brottningen kan förändra deras liv precis som det gjorde med mitt. Om Sverige bara visste vilken potential som finns i orter runt om i landet som slösas bort varje dag.”
Daniel heter egentligen något annat.
