Om en vecka, den 28 februari, är det dags för UFC 184: Rousey vs. Zingano att gå av stapeln. Kortet där det återigen var tänkt att Chris Weidmans titelförsvar skulle leda eventet över Ronda Rouseys, men där en olycksdrabbad revbensskada hos Chris Weidman gav UFC 184 en helt ny form och liv. Många menade, och fortsätter att mena, att avsaknaden av Chris Weidmans titelförsvar mot Vitor Belfort påverkade kvaliteten av UFC 184:s matchkort avsevärt. Jag väljer istället att kalla det historiskt. Potentialen kring vad nästkommande UFC-evenemang kan ha för vår syn av sportlivets jämställdhet är omätbart. Låt mig förklara varför.
Aldrig tidigare har dragningskraften av kvinnlig MMA testats hårdare. Senaste gången vi såg en kvinnlig huvudmatch under ett UFC-event var mellan Ronda Rousey och Sara Mcmann under UFC 170 den 22 februari, ett år från idag, där 2 atleter med olympiska meriter möttes. Dessutom ägde detta event rum under samma tider som de olympiska spelen i Sochi, Ryssland. Vilket förväntades ge eventet ett någorlunda försäljningsmässigt tryck. Antalet sålda pay per views för UFC 170 uppskattades vara omkring 340,000. I många avseenden en succé, i förhållande till andra omkringliggande event datummässigt, men samtidigt troligtvis inte heller de siffror som UFC hoppats på med tanke på den aggressiva marknadsföring som ofta sker runtikring Ronda Rouseys matcher. Dana White har aldrig skyggat för att kalla Ronda Rousey för organisationens största stjärna, men är detta verkligen sant?
Mycket har förändrats sedan Ronda Rouseys match mot Sara Mcmann under UFC 170. Den nästkommande veckan vet vi huruvida Dana Whites påstående om Ronda Rousey är sant eller ej. Ronda Rousey har blivit en av, om inte den mest offentliga personligheten för UFC i mediesammanhang där hon syns i allt från välkända talkshows till blockbuster filmer. Hon har dessutom avslutat sitt senaste motstånd Alexis Davis under UFC 175 på 16 sekunder, mellan sitt senaste huvudmatch framträdande. Något som aldrig tidigare gjorts av en kvinna i UFC:s historia. Inte ens i närheten. Något som tagit Ronda Rousey till höjder där hon kallats kvinnornas svar på Mike Tyson. Något som, ju mer jag tänker på det, nödvändigtvis inte behöver vara en orättvis liknelse.
Hela UFC 184s: framgånger faller på kvinnornas axlar, för även om en återkomst till sporten för Josh Koscheck som tar sig an Jake Ellenberger och ett lättviktsmöte mellan Tony Ferguson och Gleison Tibau intresserar mig så är dragningskraften till dessa matcher begränsade för de större folkmassorna. Det vi alla väntar på är uppgörelser i toppen av kortet, i huvudmatch såväl som delad huvudmatch, mellan kvinnodivisionens eliter. Mellan Ronda Rousey, som idag är det kvinnliga ansiktet utåt för sporten, och hennes motståndare Cat Zingano, som överkommit skada och omätbara mängder personlig trauma för att bevisa sin position som den regelrätta utmanaren till Ronda Rouseys bälte. Vi kommer också få se Holly Holm, en av de mest framgångsfulla kvinnliga boxarna genom tiderna, vars ambitioner är att lämna ännu ett avtryck i en sport hon älskar när hon utmanar Raquel Pennington, som trots en obalanserad meritlista har ett stort underhållningsvärde i hennes hjärta och avslutningsvänliga stil.
För mig är detta event mer än en chans till underhållning genom storstryk. För mig är detta en måttstock kring vart kvinnlig kampsport befinner sig och i vilken riktning den är på väg. Jag har tidigare varit på kampsportsgalor där lokalerna varit tomma under en kvinnlig match för att senare fyllas när tyngre grabbar intagit ringen. Förhoppningsvis så levererar UFC:s nästkommande event siffror som talar för att minnen av detta slag snart blir ett minne blott. Jag kommer att titta, och hoppas. Kommer du?
