Spektakulära entréer
Sympatiske brawlern James Te Huna har alltid vetat hur man ska charma publiken, men tog det ett steg längre med sin Men in black-inspirerade entré på UFC on FUEL 7. Inte nog med att Te Huna la nervositeten åt sidan för att iklä sig kostym och dansa in till buren, han fick sina sekonder att spela med i den koreograferade showen. Även Motonobu Tezuka och Tom Watson ville visa upp mer än en hoodie och ett sammanbitet ansikte på väg in till buren, och körde en maskerad variant på entré.
Det är många år sedan UFC valde att plocka bort sin ramp och prioritera sittplatser före entréshow, men det tycks finnas ett växande intresse hos fighters att få släppa loss mer än bara knytnävar inför publiken.
Konsten att sno showen
UFC delar ogärna ut Best of-bonusar till annat än galans stormatcher, men ingen kunde förneka att Tom Watson och Stanislav Nedkov bjöd på mest vilja och hjärta i sin föga hypade Facebookmatch. I två ronder togs inget steg bakåt, all kraft var riktad framåt och all energi förbrukades innanför hönsnätet. Den brittiska publiken hade adlat Watson efteråt om de hade kunnat. Mer än så kan ingen fighter ge. Watson knep välförtjänt dubbla bonusar av bara farten.
Att vara stjärna räcker inte alla gånger. Trots slagväxling och ett stiligt avslut i galans titelfight, saknades det som krävs för att lyfta taket. Inte tekniskt, inte sportsligt, men de anonyma bantamviktarna var oförmögna att underhålla publiken på den nivå som titelfighter brukar. I synnerhet Renan ”Barao” Pegado hade mått bra av lite PR-coachning. En privatlektion av Watson och Te Huna hade kanske hjälpt? Det är hjärtlöst att säga, men trots att Barao besitter UFC:s snyggaste record och all önskvärd talang, är den unge mannen beklagligt färglös och anonym.
Traditioner vs. nyskapande
En anledning till varför MMA engagerar mer än annan kampsport, är oförutsägbarheten. Man vet aldrig när en ny, oväntad teknik ska visa sig i buren. Det inofficiella priset för kreativitet gick denna gång till Cub Swanson och Che Mills. Swansons explosiva och varierade utfall var mer än Dustin Poirier kunde hantera. I synnerhet den lurigt maskerade rundsparken med rullande överkropp visade att fjäderviktaren inte slutat experimentera på gymmet. Mills var chanslös i händerna på brottningsstarke Matt Riddle, men slutade inte försöka. Att knäa med stödbenet som kontring mot single legs är en tjusig manöver, och den friskt vågade voltsparken mitt i en nedtagning förtjänade ett bättre öde.
Men inte alla exotiska tekniker och flashiga knep är av godo. Gunnar Nelsons stående offensiv är elegant och kreativ, men på den defensiva avdelningen var det mer obegripligt. Islänningens brist på gard erbjöd Santiago att dela ut mer läder än nöden krävde. Frågan är hur väl Nelson överlever mot divisionens hårdslående elitnamn om han inte börjar försvara sig på det gamla hederliga viset. Även Paul Sass fick en hård påminnelse om vikten av bredd och allmänbildning. Efter att Danny Castillio bekräftat sitt försvar mot trianglar och fotlås, var det en ren transportsträcka mot segern. Sass hade ingen som helst plan B när hans specialtekniker inte gav utdelning.
Generationsskiften
Det var beklagligt men inte helt oväntat att Cyrille Diabates kropp gav upp i mötet med Jimi Manuwa. Fransmannen är snart 40 år gammal och karriären är redan i skymningslandet. Men hur ska man tolka Josh Grispis oförklarliga kollaps? 2011 ansågs ”The fluke” vara redo att utmana Jose Aldo, igår kom fjärde raka förlusten och troligtvis avskedet från UFC. Denna gång föll favoriten mot blygsamt rankade hemmasonen Andy Ogle. Brittens kampvilja och beslutsamhet var beundransvärd och i slutänden avgörande. Trots storleksövertag, tekniskt försprång och en talang som åtminstone brukade vara anmärkningsvärd, saknade Grispi viljan att ta kommandot. Blott 24 år gammal verkar det som att yngligen redan har förlorat gnistan.
Vikten av vikt
Häromdagen kunde vi berätta att brasilianske lättviktaren Renee Forte kapade bort 23 kg för att klara invägningen som lättviktare. I matchen mot publikfavoriten Terry Etim verkade bantningen ha varit en smart strategi. Den slanke britten pushades baklänges i tre ronder, blev hunsad med i clinch och brottning och fick knappt iväg några tekniker alls. Statistiken visade 78-14 med fördel Forte i antal utdelade smällar. Det kan förstås ha varit en ren fråga om tekniskt övertag, men alla motståndare till bantningshysteri fick just ännu en viktkonstnär att reta upp sig över.
Britter
Fighterhjärtan, hårda nävar och hårdare hakor, sjungande läktare och passionerad publik. MMA utan britter hade bara inte varit lika bra. Det finns liksom en anledning varför snubbarna på bilden nedan är kultfigurer samtidigt som folk redan har glömt namnet Colton Smith.
