Under
På redaktionen går åsikterna något isär gällande vilka fightinguttryck som ska översättas till svenska. Heter det under card eller underkort? Sådant kan diskuteras. Man kan däremot inte diskutera att förmatcherna kändes väldigt ”under” oavsett stavning. Inte chockerande dåliga, bara ljummen utfyllnad som flöt förbi utan några överraskningar. Tur att main card levererade. Eller jag menar förstås huvudkort.
Rådgivning
Många fighters väljer att distansera sig från sin fru, flickvän, pojkvän eller annan partner när de ska in i en bur och kriga. Det är lurigt att väva ihop ömhetsbevis och matchfokus utan att något blir lidande. Bryan Caraway anser sig inte ha det problemet. Inte nog med att flickvännen Miesha Tate var med som sekond, hon spelade dessutom rollen av coach. Med andra ord var det hon som gav uppmaningen innan tredje ronden att Caraway kunde ta det lugnt, eftersom han garanterat redan hade vunnit de två första. Takeya Mizugaki tog fem minuter senare hem domslutet med två ronder mot en.
Grappling dödar
Dubbelduellen mellan positionskontrollanterna Dong Hyun Kim och Yushin Okami, samt de mer våldsbenägna slagskämparna Siyar Bahadurzada och Hector Lombard, slutade i jordsk
redsseger. Asiatisk budo visade förkrossande dominans via nedläggning och fasthållning. Den fruktade sluggern från Afghanistan träffade i snitt med ett slag var tredje minut under matchens gång och bara det är förnedrande i sig. Men vad motiverade Kim att börja kaxa sig i slutminuterna? Sittandes i ansiktet på sitt offer började koreanen hetsa publiken, håna sin motståndare och spela apa. Det är en sak att en Diazbroder flashar långfingrar när han gör en dramatisk comeback, det här var bara omotiverad sadism.
Tungviktströtthet
Bristande kondis har länge varit ett problem bland de tyngsta grabbarna. Att Mark Hunt, 38 år med minst tjugo kilo övervikt runt magen, klappar ihop i andra ronden kan man förstå. Men vad hände med 25-åringen Struve? Slappt och oskarpt á la bumfights efter bara några minuter. Trots sina klart synliga ingångar till trianglar, kimuras, armlås och benlås registrerade inte Fightmetric ett enda legitimt submissionförsök av holländaren. Det är ett kvitto på mjölksyra om något. Till Struves försvar måste man ändå säga att avslutningsgesten var extremt macho. Samtidigt som Hunt fick armen rest, gick holländaren fram, drog ner läppen och beklagade sig över sin sönderslagna käft. Blicken från domare Herb Dean var sagolik.
Sportslighet
Diego Sanchez ansikte påminde mest om en ilsken capricciosa under större delen av matchen mot Takanori Gomi, som resultat av japanska knogar och sin egen växande maktlöshet. Det var en bild av nederlag. Men som alltid äro domarnas vägar outgrundliga. När Bruce Buffer meddelade vem som vunnit hade åtminstone Sanchez den goda smaken att inte segervråla om saken. Ännu mer imponerande var att Gomi lyfte motståndarens arm i nederlagets stund och inte tjurade över att ha blivit rånad på hemmaplan.
Försörjningsfobi
Med anledning av UFC:s hotfulla varsel av 100 anställda fighters sved förlusterna på UFC on FUEL 8 mer än vanligt. Det är inte bara en kamp om att vinna matcher och bjuda på en show längre, det är överlevnad. Kanske motiverades någon att svinga vildare än tidigare, men mest kändes det som ökad press på hela startfältet. Alla vill se motivation, hunger och vilja i buren. Men hur kommer växande desperation att yttra sig?
Gameplans
Är det klokt att fightas som Wanderlei Silva och Brian Stann gjorde i sin holmgång med 200 avlossade svingar på nio minuter? Är det förnuftigt, genomtänkt eller hälsosamt att plantera fötterna och veva krokar när man inte ens kan gardera sig? Borde män som närmar sig medelåldern fightas med hjärta och känslor istället för med strategi? Förmodligen inte, och det är precis därför man bara måste älska precis allt som hände i galans huvudmatch. Den kunde omöjligt ha varit bättre. Inte ens Stann, som fick hantera en mosad näsa och hjärnskakning ovanpå förlusten, kunde vara missnöjd efteråt. Det är bara i MMA som något så våldsamt och blodigt kan sprida så mycket glädje.
