Eller gjorde de precis det? På samma gång som föregående helgs UFC 183 bjöd på både underhållning och dramatik föll tillställningen i mångas ögon lite platt när det kom till kvällens två huvudattraktioner. Även fast medhuvudmatchen mellan två av welterviktsklassens hoppfulla potentiella utmanare på alla sätt och vis blev galans största besvikelse efterföljs mötet Anderson Silva och Nick Diaz emellan inte heller det precis av jubel och hyllningar.
Samtidigt är det förståeligt att den med kanske högst förväntningar på sig inför helgens efterlängtade gala, UFC:s före detta mellanviktsmästare Anderson Silva (33-6), stötte på svårigheter med att leva upp till desamma. Jag menar, inte var jag väl ensam om att fantisera om ett flygande knä eller en frontkick som omedelbart gjorde ’The Spider’ till en av viktklassens främsta utmanare? Många hoppades nog på snarlik galenskap i helgens huvudmatch och trots att kanske inte är en rättvis uppskattning av varken situationen i sig eller av Nick Diaz (26-10) som motståndare är det ändock brasilianarens börda att bära – från sportens främsta någonsin förväntas alltid stordåd, oavsett vem som står på andra sidan oktagonen.
Bara att ta sig tillbaka till tävling på högsta nivå blott 13 månader efter ett såpass allvarligt benbrott är en imponerande bedrift. Om man inte visste bättre skulle man aldrig kunna gissa att Silva det gångna året gått igenom en brutal och smärtsam rehabilitering – rörelsen var felfri, bensparkarna svidande och självförtroendet tillsynes högre än på länge. Det är inspirerande att se en nästan 40-årig man göra en sådan återhämtning även fast det är Anderson Silva vi pratar om. Ingen ’vanlig’ person med andra ord.
Skulle han ha avslutat Diaz? Nej, självfallet kan man inte klandra brasilianaren för att ’endast’ lämna Las Vegas med ett enhälligt domarbeslut i bagaget. Stocktons stolthet är som vi alla vet en oerhört tuff motståndare och man får gå tillbaka så långt som till slutet av 2007 för att hitta det enstaka tillfälle Diaz förlorat en match som följd av avslut. Han har därpå lång erfarenhet av stora matcher och faktumet att han tagit sig an Georges St. Pierre (25-2) och Anderson Silva i två efterföljande matcher borde om inget annat ge honom en plats i historieböckerna. Förvisso slutade båda försöken i förluster, men ändå – att tvinga två av sportens kanske mest dominanta mästare någonsin till domarbeslut efter att ha bjudit på stor show och stått för ett par farliga situationer är inte fy skam. Inte alls.
Det tog två ronder för Anderson att hitta tillbaka till sitt gamla goda jag. Med Diaz inledande clownerier såg det faktiskt ut som om UFC:s tveklöst främsta ofrivillige komiker (jag sa ofrivillig Joe Rogan) faktiskt lyckades röra om lite i ’The Spiders’ huvud. Kanske gjorde han även det. Brasilianaren kanske bara behövde ett par ronder för att vänja sig, för att hitta tillbaka till vad som en gång lät honom hålla mellanviktsbältet i mer än sju år. Efter det finns det egentligen inte mycket att säga – han hade svar på Diaz tankelekar, undvek hans värsta attacker och landade en hel drös slag. Då gonggongen ljöd var de flesta överens om vem vinnaren var, förutom Diaz själv det vill säga, och det var ett vackert ögonblick vi fick ta del av då Silva helt sonika föll ihop och grät öppet då vinsten var ett faktum. Då triumfen var ett faktum. Mina damer och herrar; han är tillbaka!
Med andra ord finns det inget att vara besviken över eller att ifrågasätta. Nick Diaz är trots allt en av världens absolut bästa och en av UFC:s tuffaste utövare och även fast det för många var en våt dröm är det inte helt och hållet realistiskt att förvänta sig såpass stor brasiliansk dominans som ett avslut skulle innebära. Det var två legender som möttes i Las Vegas förra helgen och båda gjorde sitt bästa för att vinna den nästan osannolikt stora matchen. Var stolta och glada över att vi fick se Anderson Silvas återkomst till sporten, Nick Diaz redan klassiska skitsnack och potentiellt slutet på två av sportens största karriärer. Bättre än så blir det inte.
