Det är en fråga som präglat fighters i alla tider och förmodligen kommer fortsätta göra så även i framtiden – när är det egentligen dags att hänga upp handskarna? Finns ett perfekt tillfälle? Får man någonsin nog av de starka rampljusen och den skrikande publiken? Och kanske viktigast, sorgligast och mest frustrerande av allt, hur många av dagens hjältar kommer lida av hänsynslösa sjukdomar i sina äldre dagar?
Det är en fråga varenda fighter åtminstone bör ställa sig själv – vad är det här egentligen värt för mig, hur mycket är jag villig att offra för att nå toppen? Har jag vad som krävs och om inte, varför gör jag det här? Är det mödan värt?
Ett av de allra sorgligaste fallen att ta lärdom av är den legendariska boxaren Muhammad Ali. På sin tid var han på toppen av världen, tungviksmästare, hyllad som bäst någonsin och en kämpe för mänskliga rättigheter. En sann folkets mästare som inte backade för någon motståndare, vare sig i eller utanför ringen. En kvinnokarl av rang, en förebild, idol och modern gladiator. Idag är saker och ting annorlunda. Idag lider han av den hemska sjukdomen parkinsons och är knappt en skugga av sitt forna jag. Det är svårt att förstå hur en man kan förvandlas på ett så förödande sätt och bör samtidigt ses som ett varningstecken för de inom samma bransch.
För det är ingen hemlighet vad som ligger bakom sjukdomen. Slag mot huvudet, hjärnskador. Ett annat exempel är Freddie Roach, Manny Pacquiaos lojala tränare. Hjärnan omgärdas av ett förvånansvärt skört skydd och huvudet är inte gjort för att ta skada.
Självklart bör detta inte användas som argument mot kampsport i allmänhet eller boxning i synnerhet. Eller MMA för den delen. Var och en är ansvariga för sitt eget öde och det finns ingen som kan stoppa någon från att ägna sig åt vad man vill. Däremot är frågan om det inte finns bättre tillvägagångssätt än de i bruk i dagsläget. Utbildningar skulle kunna hållas i ämnet och fighters skulle förmodligen vinna mycket på att åtminstone ytligt lära sig om hjärnskador och effekter av desamma. Borde det inte vara praxis att de på väg in i sporten på en professionell basis genomgår någon sorts obligatorisk utbildning?
Det tar mig till Dan Henderson (30-13). 44-åringen kliver än en gång in i oktagonen nu i helgen då han tar sig an Tim Boetsch (18-8) i huvudmatchen på UFC Fight Night 68 i New Orleans. För en 44:e gång, lika många gånger som fyllda år, går han villigt in i en av de mest skadliga aktiviteterna tillgängliga i vårt moderna samhälle. En smått otrolig karriär fylld av triumfer, uppnådda drömmar, guld, sorger och misslyckanden. En säkrad plats i UFC:s ”Hall of Fame”, hyllad som en av sportens främsta någonsin..
Och ändå så fortsätter han, ändå vägrar han hänga upp handskarna. Gång på gång kliver han in i oktagonen och riskerar både hälsa och välmående. Varför? Pengar kan väl inte vara ett problem för Henderson och han har inget kvar att bevisa. Är det så svårt att lämna rampljusen bakom sig? Är det rushen att tävla mot en annan person som håller honom kvar, utmaningen att mäta sig mot en annan tränad man? Majoriteten av människor kommer aldrig förstå de känslorna och likaså förstår vi inte heller svårigheterna med att lämna de bakom sig.
Legender som Henderson och Mark Hunt (10-10) är således de enda som verkligen har förmågan att nå unga fighters med budskapet att värna om sin hjärna. Om de själva lider av de otaliga sjukdomar som hjärnskador leder till blir det däremot svårt att få folk att lyssna. Hur sorgligt skulle det inte vara att se våra hjältar gå ner samma väg som Ali? Hur vet man egentligen när det är dags att ta farväl?
Foto: Per Häljestam
