Inget kan riktigt liknas vid olympiska prestationer när man pratar idrott. Världsrekord och världsmästerskap i all ära, högst på totempålen står alltid olympiska stjärnor. Det handlar till viss del om prestationen i sig, en mytisk legend om idrottare av övermänsklig kaliber. Men det är även en fråga om sportslig ära och okränkbarhet. Olympiska spel är – trots dopingavslöjanden, fusk och andra skandaler – ansett som den rena och rättvisa idrottens högborg.
För en sport som MMA, i omvärldens ögon ansett som allt annat än ren idrott, innebär medverkande olympiska veteraner ett lyft utöver det vanliga. Som sagt, det handlar inte bara om superatleternas legend utan även om acceptans och cred. Om Ara Abrahamian gjorde en UFC-karriär hade det genererat fler positiva kvällstidningsartiklar än vad samtliga nuvarande UFC-svenskar kan prestera tillsammans. Ingen ser ner på en olympier.
Situationen är precis likadan i resten av världen. När MMA-fighters som Matt Lindland, Ronda Rousey och Daniel Cormier diskuteras, poängteras ofta och gärna att de varit olympiska idrottare. När brottaren Henry Cejudo som vann guld i Peking-OS antydde MMA-ambitioner, gick snacket igång hos amerikanska journalister trots att Cejudo inte ens gått en match ännu. Under proffsfightingens storhetstid i Japan plockades olympier, med eller utan faktisk MMA-träning bakom sig, in till höger och vänster för at delta i uppmärksammade matcher.
Men är olympiska meriter en garanti för framgång? En kortfattad beskrivning av hur väl det slagit ut att sadla om från olympiska spel till MMA, är att konstatera ”blandad framgång”. Rent statistiskt är det ungefär lika vanligt med kometkarriär som katastrofalt misslyckande, plus ett anonymt gäng vars satsning passerade obemärkt.
Stjärnorna
Dan Henderson (29-8) var inte särskilt framgångsrik inom grekisk-romersk brottning i de två olympiska spel han medverkade i, som bäst placerade han sig på en 10:e plats. Men framgången i MMA kan ingen förneka, och att två gånger om ta sig igenom den mördande konkurrensen om amerikanska OS-platser är förstås en merit i sig.
Även Ronda Rousey (6-0) tävlade i två spel, med en bronsmedalj inom judo från 2004 som främsta merit. ”Rowdys” medalj har inte bara skapat publicitet, utan även agerat som en slags moralisk motvikt till kaxiga uttalanden och lättklädda glamourbilder. Ett talande exempel på hur okränkbara olympiska idrottare är. Passande nog är Sara McMann (6-0), silvermedaljör i fristilsbrottning på OS 2004, redan identifierad som det främsta hotet mot MMA-drottningen.
Japanerna Hidehiko Yoshida (9-8) och Satoshi Ishii (5-2) var olympiska guldmedaljörer i judo från två olika generationer, som båda erbjöds omedelbar main event-status på den lokala fightingscenen. Yoshida påbörjade sin MMA-satsning något sent, 35 år gammal, och Ishii verkar inte finna sig tillrätta i sin nya sport, men sett till publicitet och inkomster måste deras tid i ringen ändå anses som framgångsrik.
Brottarna Matt Lindland (22-9), Mark Coleman (16-10), Daniel Cormier (11-0) och Ben Askren (11-0) sadlade om från olympisk framgång till MMA med stor framgång. Anmärkningsvärt är att Lindland var den ende som hamnade på pallen i sitt OS (silver 2000). Man kan även konstatera att hela gänget, möjligtvis undantaget Cormier, har dragits med anklagelser om att ha varit effektiva men tråkiga fighters.
Hector Lombard var chanslös inom judo det enda OS han ställde upp i (2000), och nådde betydligt större framgång i MMA. Detsamma kan sägas om OS-veteranen och judokan Rick Hawn (14-2), som nyligen fick stor uppmärksamhet på grund av ett kontraktsbråk i Bellator. En annan likhet mellan de två är att de främst blivit kända som hårdhänta strikers, inte grapplers.
De mindre lyckade
Kombinera blomstrande japansk fightingindustri med före detta elitidrottares ekonomiska bekymmer, så ser man anledningen till att så många olympier avslutade idrottskarriären med att få välbetalt stryk.
Olympiske brottaren Yoshiaki Yatsu (0-2) fick en föga värdig sorti från idrotten. Två gånger om släpade sig den redan drygt 40 år gamle Yatsu till Prideringen, där Gary Goodridge väntade. Båda gångerna blev den gamle brottaren sönderslagen i matcher som ingen längre minns.
Holländaren Ben Spijkers (0-2) gjorde två riktigt framgångsrika OS inom judo och fick med sig ett silver som souvenir. Förmodligen borde historien ha avslutats där. Istället blev det två MMA-matcher och två submissionförluster, om än mot skickligt motstånd. Någonsin hört storyn om hur en ung Renzo Gracie firade segern med att sätta foten på sin motståndares nacke? Det var Spijkers det.
Georgiern Eldar Kurtanidze (0-1) fick förmodligen bra betalt för att kliva in i ringen på Pride Shockwave 2006. Med två OS-brons i brottning på meritlistan var det en stor idrottsman som skulle möta hemmafavoriten Kazuyuki Fujita. Efter två minuter var Kurtanidze utslagen och pensionerad.
Koreanska silvermedaljörerna i judo Bu Kyung Jung (0-4) och Min Soo Kim (3-7) erbjöds chansen att omedelbart börja tävla på högsta nivån. Det gick sådär. Jung fick Shinya Aoki som debutmatch till exempel, men klarade sig i alla fall tiden ut. Kim fick med sig några få vinster, men blev i gengäld knockad av Bob Sapp och totalt överkörd när Brock Lesnar MMA-debuterade.
Naoya Ogawa (7-2) hade förmodligen inte uppskattat att bli omnämnd i den här kategorin, men medaljören i judo från OS i Barcelona har blivit ihågkommen som en ikon för mycket snack och lite verkstad. Efter sju inledande vinster mot tvivelaktigt motstånd och rykten och betalda läggmatcher, hade både Ogawas popularitet och ego skjutit i höjden. När en match mot växande stjärnan Fedor Emelianenko annonserades, skrävlade Ogawa som aldrig förr. Den ryske tungviktaren var sedvanligt tystlåten innan matchen, och avgjorde sedan på armbar efter 54 sekunder. Därefter väntade en superfight mot OS-kollegan Hidehiko Yoshida (se ovan). Ännu en gång skrävlade Ogawa, publiksiffrorna slog rekord som står sig än idag och ännu en gång slutade Ogawa i någon annans armbar, vilket effektivt avslutade Ogawas karriär och legend.
Amerikanen Matt Ghaffari (0-1) tävlade framgångsrikt inom brottning i två OS och frestades att gå en MMA-match trots att han knappt såg ut som en idrottsman längre. Motståndaren i den 56 sekunder långa utklassningen var, kan ni tänka er, Naoya Ogawa.
På nyårsgalan K-1 Dynamite! var det nästan mer regel än undantag att någon utländsk olympier riskerade hälsan för yen. Till galan 2004 kom egyptiern Karam Gaber (0-1), den mest överlägsna brottaren på spelen i Aten. Utan förmågan att hantera slagväxling blev Gaber brutalt knockad av Kazuyuki Fujita efter en minut. På nyårsafton två år senare blev ungraren Istvan Majoros (0-1), även han guldmedaljör i brottning, sönderslagen av ”Kid” Yamamoto.
Idag pratas det sällan om Mark Schultz (1-1), men på 1990-talet betraktades den amerikanske brottaren som framtiden för MMA. Som guldmedaljör på OS i Los Angeles var Schultz en erkänd idrottsman. Därtill hade han fått upp intresset för BJJ efter en berömd utmanarmatch med Rickson Gracie. Debuten skedde på UFC 9, där Gary Goodridge besegrades på TKO efter tolv minuter. Mer än så blev det inte och efter en anonym förlust på Jungle fight sju år senare var det färdigt med MMA för Schultz.
Resten
Utöver de ovanstående namnen har ytterligare ett tiotal olympier deltagit i MMA, de flesta med bakgrund i judo eller brottning. Inte helt förvånande tycks ålder ha en klar koppling till nivån av framgång, med fördel till de som tidigt lade ner sin amatörkarriär och satsade helhjärtat på fighting. Mindre bra gick det för gänget som försökte tjäna en hacka när träningsdisciplinen hade svalnat, kroppen var gammal och skadad och hungern inte längre fanns.
En alternativ väg som kanske kunde passat fler, var den som Jeff Blatnick valde. Som före detta guldmedaljör i brottning och ansedd idrottsman, valde Blatnick att engagera sig i MMA utanför buren. Blatnick anses ha varit en betydelsefull kraft i att få sporten accepterad och var en hyllad ambassadör. Blatnick hade även betydelse för införandet av namnet ”Mixed martial arts” och var även delaktig i utvecklingen av dagens regelverk.
