Ane Brun försöker sjunga sig igenom trycket i öronen, är på planet och om ett par timmar får jag äntligen byta hotellsäng, Mazdak och Sebbe mot skönsäng, dotter och sambo. Även om jag avskyr att flyga känns det som en befrielse i jämförelse med bilturen till flygplatsen då jag märker att Mazdak plötsligt blinkar oroande länge… Öppna fönster, hög volym och ett par väldigt övervakande ögon senare kunde vi checka in istället för ut. Skönt.
Fredagens invägning bjöd inte på några särskilda utsvävningar men var ändå väldigt underhållande. Efter att ha tittat på otaliga invägningar genom stream på tråkig laptop var det kul att se det i ”verkligheten”. Om ni ska till UFC Stockholm och är där redan dagen innan bör ni ta chansen. Min personliga höjdpunkt kom egentligen inte förrän något senare, när en liten del plötsligt blev en helhet. Danny Castillo besteg scenen med obskyr skjorta, okej fluga och illasittande kavaj. Detta avslutas med ett pannband som skapar en matchning som skulle få Joe Silva att rodna. Väl framme vid vågen drogs kostymen av i ett ryck likt en strippa. Publiken skrattar och Castillo väger in. När Sebastian senare intervjuar Castillo glider mmanytts nya stjärnreporter in på ämnet och ler med hela ansiktet då han likställer Castillos beklädnad med en strippas. Det blir plötsligt högst obekväm stämning. Tydligen var kostymen inget skämt utan bara dålig smak. Castillo berättar irriterat att han blir så förbannad över denna jämförelse. Att alla borde förstå att han faktiskt hade klätt upp sig. Han berättar vidare att det är så man gör på livets stora dagar, giftermål, skolbalen och invägning. Efter intervjun så ser inte längre Sebbe ut som den där glade och mysiga reportern jag har fått bekanta mig med de senaste dagarna. Han summerar det hela med en mening ”Vafan, det är en strippkostym, jag har fan sett sådana förut!”
Matchdag och något sliten då vi äntligen lyckades avsluta vårt arbete innan puben stängde. In till London och stressande tillbaka till arenan. Vår förhoppning är att våra presspass ska ge oss tillgång till plats inne på galan och intervjuer med vinnarna efter matcherna. ”Video, then you only got access to the mediaroom. There’s free food”. Med min tallrik i handen och besvikelsen i hjärtat tar jag mig fram i matkön ”Thanks, but no rice, only meat”, ris är ju skitbilligt. Under kvällen äter jag även kakor jag aldrig skulle fundera på att prova, dricker två läsk, tre vatten, en extra portion kött (utan att vara hungrig), otaliga koppar kaffe och rundar av det hela med lite nachos. Finns få grejor så vackert som att tröstäta. Matcherna ses på en 42 tums Tv tillsammans med trettiotalet journalister som knappt lyfter ögonen från sina datorskärmar. När kvällens vinnare kommer upp så är det bara att släppa både match och tröstätande för att ställa sig i kö. Samtidigt går tiden väldigt fort och ett par av de matcher som skulle få mig att rota i kylskåpet, gå på toaletten eller facebooka försvinner nu innan de knappt har hunnit börja.
Kvällens stjärna var Matt Riddle. Hörde att hans match inte var någon särskild höjdare men när han kommer in i lokalen strålar han och tar över. Han är Gunnar Nelsons raka motsats. Han bemöter allt och alla som om han vore överlycklig att se dem. Svarar på samma fråga om och om igen med både inlevelse och lycka. När det är dags för Sebbe väljer Riddle även att hålla om honom rakt igenom intervjun som om de hade rökt sig rakt igenom high school och poserar nu tillsammans för sista gången innan Riddle ska ta sin surfingbräda och flytta till en hydda på stranden. Skön kille. När vi nu diskuterar ”att vara glad” är det omöjligt att inte snubbla in på dess raka motsats ”att vara Gunni”.
Första intervjun är genomförd. Jag har ingen aning om vad som har sagts. Har tänkt på allt och inget men inte sekund av tio minuter med Gunnar Nelson har fastnat i minnet. Jag antar att intervjun avslutas med ett tack från vår sida men är högst tveksam om det bemöts med något annat än en intetsägande blick. Samma sak gäller den andra intervjun. Gunnar har precis vunnit sin andra UFC-fight men det ser ut som en vulkan förstört hela Island och begravt alla han någonsin har älskat. Jag minns inte ord av intervjun men jag har tydliga minnesbilder av de sista sekunderna av rond tre då min kropp fylls av lycka och förhoppning av att han ska bli knockad. Då hade det varit Jorge Santiago som skulle intervjuats. Samtidigt är det något ytterst speciellt med Nelson. Redan nu ser jag fram emot nästa fight. Jag vill också se hans kommande intervjuer och njuta av den aviga stämningen, så länge jag slipper stå och filma misären. Gunnar själv kör en ”Gunni” även på presskonferensen. Vill minnas att frågan som lagom lång, välformulerad och att den handlar om hans tankar kring kommande matchalternativ. Först blir det tyst sen kommer ett eller två ord följt av tystnad. Alla tittar fortfarande på Nelson men tystnaden bara växer sig allt större. Tystnad blir till skratt och då är det inte bara pressen som skrattar utan detta är bokstavligen alla i lokalen förutom Gunnar… Än har jag inte bestämt mig för om jag ska hata eller älska, det får tiden utvisa.
Snart är det dags att landa. Jag kommer förmodligen aldrig mer använda min kamera till att filma igen då jag både var tekniskt undermålig och ständigt smått frustrerad. Att få chansen att uppleva UFC´s organisation bakom kulisserna har däremot varit en otrolig upplevelse som förmodligen är få förunnad. Detta är tveklöst ett minne för livet.
Nu börjar uppladdningen inför Heroes i Halmstad, en perfekt förfest inför UFC Stockholm. Hoppas vi ses!
Det måste även tilläggas att UFC London besöktes av kampsports legenden Hayes Jemide. Han sa till mig ”att det måste tillägas”. Han är stor. Fysiskt jävla överväldigande.
