Dana White ställer sig bakom Andy Fosters försök att förbjuda oblique kicks mot knäleden. Det är en regeländring som kommer att dela MMA-världen, eftersom sporten redan accepterar våld med potentiellt allvarliga konsekvenser. Men frågan är inte om MMA ska vara farligt. Frågan är om varje sätt att skada en motståndare måste vara en tillåten del av sporten.
Edmen Shahbazyan tittade mot domaren när Brunno Ferreira började sparka mot hans främre knä på UFC 331 i Los Angeles. Reaktionen antydde att Shahbazyan trodde att tekniken inte var tillåten. Det var den.
Några dagar senare hade situationen fått betydligt större konsekvenser än irritationen inne i buren. Andy Foster, högste chef för California State Athletic Commission, vill göra så kallade laterala sparkar mot knäleden olagliga inom MMA Unified Rules. Foster sitter dessutom i Association of Boxing Commissions MMA Rules & Regulations Committee och är ordförande för organisationens medicinska kommitté, vilket gör hans initiativ svårare att avfärda som ännu en tillfällig debatt efter en uppmärksammad match.
Dana White behövde inte många ord för att avslöja var UFC står. Efter veckans avsnitt av Dana White’s Contender Series beskrev UFC-chefen Foster som den mest inflytelserika personen på kommissionssidan och avslutade med beskedet: ”Vi är inte oense.” Uttalandet finns också i presskonferensen efter galan. UFC har därmed inte fattat något beslut om ett förbud, men när en av USA tyngsta tillsynspersoner och chefen för världens största MMA-organisation drar åt samma håll har diskussionen lämnat teorin.
Det är på tiden.
Loading ...En spark med en annan slutpunkt
Oblique kick har länge varit en del av MMA gråzon mellan teknisk effektivitet och något betydligt mer obehagligt. Jon Jones gjorde attacken mot motståndarens främre ben till ett återkommande vapen på högsta nivå. Rätt använd stör den rytm, stoppar framåtrörelse och tvingar en motståndare att tänka på ännu ett hot när avståndet ska minskas.
Problemet uppstår när foten inte träffar låret utan själva knäleden och kraften driver leden bakåt. En hyperextension kan vara relativt lindrig, men vid svårare skador kan ledband som ACL och MCL skadas och kirurgi bli nödvändig. Det går alltså inte att slå fast att en oblique kick automatiskt förstör ett knä eller ger permanenta men, men den biomekaniska risken när leden tvingas förbi sitt normala rörelseomfång är högst verklig.
Khalil Rountree Jr avslut mot Modestas Bukauskas 2021 blev den bild som debatten fortfarande återvänder till. Rountree hade studerat hur Bukauskas lade vikten på främre benet när han gick fram med jabben och träffade knät med en spark som omedelbart avslutade matchen. Den första medicinska bedömningen var att flera ledband kunde ha skadats. Bukauskas stod senare inför en omfattande operation och blev borta från tävling i omkring 14 månader. När UFC berättade om hans väg tillbaka beskrev han själv operationen som den mest smärtsamma han hade genomgått och återgav hur hans fysioterapeut liknade arbetet i knät vid en byggarbetsplats.
Ändå försvarade Bukauskas Rountree.
Han bad människor sluta kritisera motståndaren och konstaterade att sparken var legal, att ansvaret låg på honom själv att försvara den. Just den hållningen gör frågan svårare och mer intressant än de groteska reprisbilderna. En fighter som drabbats av ett av de tydligaste exemplen på teknikens skadepotential ville fortfarande inte se den förbjudas.
”MMA är farligt” räcker inte
Motargumentet är uppenbart. En huvudspark kan förändra ett liv. Ett knä mot huvudet kan avsluta en karriär. Heel hooks är bokstavligen konstruerade för att skapa ett tryck i knäleden som tvingar motståndaren att kapitulera innan vävnaden ger efter. Förre UFC-fightern och analytikern Dan Hardy hörde till dem som motsatte sig ett förbud när frågan exploderade efter Rountree–Bukauskas 2021: börjar man plocka bort tekniker därför att de kan orsaka svåra skador blir nästa gräns svår att dra.
Det argumentet förtjänar respekt. MMA går inte att göra riskfritt utan att samtidigt göra det till något annat än MMA.
Men sportens regelbok har aldrig byggt på principen att allt som fungerar också måste vara tillåtet. Det finns förbjudna mål, förbjudna angrepp och särskilda begränsningar vars enda existens förutsätter att MMA redan gör skillnad mellan accepterad och oacceptabel risk. Unified Rules reglerar inte bort våldet; de bestämmer formen för det.
Där ligger också Fosters svåraste uppgift. Ett eventuellt förbud måste skrivas med kirurgisk precision. En spark mot låret får inte plötsligt bli ett regelbrott för att foten glider några centimeter, och domare kan inte tvingas avgöra varje frontkick mot benet utifrån en diffus föreställning om avsikt. Om målet är den laterala eller linjära attacken direkt mot knäleden måste just den träffytan och tekniken definieras så tydligt att både fighters och domare vet var gränsen går.
Argumentet för att dra den gränsen har ändå blivit starkare. Bara två veckor före UFC 331 träffade Michael ”Venom” Page Nursulton Ruziboevs knä med en oblique kick i Paris och benet vek sig märkbart. Ruziboev fördes senare till sjukhus; de första rapporterna gav ingen säker bild av hur omfattande skadan var. Det är viktigt att inte göra varje ful repris till medicinskt bevis för en katastrofal skada, men händelsen påminde om hur liten marginalen är när ett belastat knä blir själva måltavlan.
MMA kommer alltid att innehålla sönderslagna näsor, avslitna ledband, hjärnskakningar och karriärer som förändras på några sekunder. Den verkligheten är inget argument för att regulatorerna ska sluta göra skillnad mellan riskerna.
Foster vill dra en ny linje. White har i praktiken gett honom UFC stöd. Om ett välformulerat förbud mot direkta attacker mot knäleden blir resultatet gör det inte MMA mindre brutalt – bara något mindre beroende av en teknik där några centimeters felmarginal kan kosta en fighter månader av rehabilitering och i värsta fall långt mer än så.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
