En konflikt som väcker större frågor
En anmälan mot Göteborgs Judoklubb har väckt debatt om religion, idrott och anpassning. Enligt anmälan menar en förälder att klubbens krav på bugning inom judoträningen innebär indirekt diskriminering av muslimska barn. Anmälaren hänvisar till religiös övertygelse där bugning eller liknande gest endast bör riktas mot Gud. Därför menar familjen att barnen inte kan utföra bugningen utan att det strider mot deras tro.
Klubben å sin sida svarar att bugningen inte har någon religiös betydelse inom judo. Den beskrivs istället som en japansk respektgest och en del av sportens internationella etikett, jämförbar med att ta i hand före en match.
Konflikten kan vid första anblick verka liten – en enkel gest före och efter träning. Men bakom frågan om bugning döljer sig större diskussioner om religionsfrihet, idrottens traditioner och hur långt organisationer bör anpassa sina regler.
Vad anmälaren hävdar
I anmälan argumenterar familjen för att klubbens krav på bugning i praktiken utesluter praktiserande muslimska barn från verksamheten. De menar att även om regeln gäller alla, slår den särskilt mot personer med en viss religiös övertygelse.
Anmälaren hänvisar till flera principer och regelverk. Bland annat lyfts den svenska diskrimineringslagen, där indirekt diskriminering definieras som en till synes neutral regel som missgynnar en viss grupp. I anmälan argumenteras att bugningen är just en sådan regel eftersom den enligt familjen tvingar barn att utföra en handling som strider mot deras samvete.
Vidare hänvisas till barnkonventionen, som är svensk lag sedan 2020. Där betonas att alla barn ska ha rätt till fritid och aktiviteter utan diskriminering.
Familjen menar också att alternativa sätt att visa respekt borde kunna accepteras, exempelvis en nick eller en hand på hjärtat. Enligt anmälan skulle sådana alternativ uppnå samma syfte utan att tvinga barnen att göra något som de upplever strider mot deras tro.
Mot denna bakgrund valde familjen till slut att avsluta barnens deltagande i klubben och acceptera återbetalning av avgifter och utrustning.
Judoklubbens svar
Från klubbens sida ges en helt annan bild av situationen.
I sitt svar förklarar Göteborgs Judoklubb att bugningen inom judo inte har någon religiös betydelse. Den är en del av en japansk hälsningstradition och används inom sporten för att visa respekt, fokus och ansvar gentemot träningskamrater.
Klubben betonar också att judon bygger på en internationellt etablerad värdegrund med tydliga etiska principer. Bugningen är en naturlig del av denna kultur och används av judoutövare världen över.
Enligt klubben bidrar ritualen dessutom till en trygg och strukturerad träningsmiljö. När alla följer samma rutiner skapas tydlighet och säkerhet i träningen.
Klubben hänvisar också till riktlinjer från Svenska Judoförbundet, där bugningen beskrivs som en grundläggande del av sportens etikett.
Av dessa skäl menar klubben att alla deltagare behöver följa samma rutiner under träningen. Samtidigt framhåller man att barnen är välkomna att fortsätta träna – så länge de följer samma regler som alla andra.
Vad bugningen betyder i judo
För att förstå konflikten måste man också förstå varför bugningen överhuvudtaget finns i judo.
Judon grundades av Jigoro Kano i Japan i slutet av 1800-talet. Kano utvecklade sporten inte bara som ett kampsystem utan också som ett pedagogiskt och etiskt system där respekt och disciplin står i centrum.
Bugningen – rei – är därför en central del av judons etikett. Den används när man går in på mattan, när träningen börjar och slutar, samt före och efter övningar med en träningspartner.
Gesten markerar respekt och koncentration. Den påminner också utövarna om att träningen bygger på samarbete och ansvar för sin träningspartner.
I en sport där man kastar varandra i golvet är detta inte bara symbolik utan en viktig del av säkerhetskulturen.
Bugningen är därför inte en religiös handling utan en kulturell respektgest.
Varför vissa religiösa tolkningar reagerar
Samtidigt finns inom vissa religiösa traditioner en annan syn på bugningar och knäfall.
Inom islam är fullständig prostration – suj?d – en central del av bönen och riktas enbart mot Gud. Därför kan vissa troende uppfatta bugningar inför människor som problematiska.
Det är dock viktigt att förstå att denna fråga tolkas olika inom muslimska miljöer. Många muslimska idrottare världen över deltar i sporter där bugning förekommer utan att tolka det som en religiös handling.
Det innebär att konflikten inte nödvändigtvis handlar om islam som religion i sig. Snarare handlar den om hur strikt vissa religiösa regler tolkas i vardagen.
Fler möjliga konflikter än bugningen
Om man betraktar judo ur ett mycket strikt religiöst perspektiv finns dessutom fler aspekter som skulle kunna bli problematiska.
Judo bygger helt på fysisk kontakt. Man greppar sin träningspartner, kastar och kontrollerar varandra i olika positioner. I många klubbar tränar dessutom tjejer och killar tillsammans, särskilt i barn- och ungdomsgrupper.
För personer som följer en strikt religiös syn på könsseparation kan detta i sig skapa konflikter.
Även klädfrågor kan diskuteras. Judodräkten är relativt täckande men träningen innebär ändå kroppsnära situationer.
Det innebär att bugningen i praktiken bara är en av flera potentiella konfliktytor mellan en strikt religiös livsstil och en kampsport som bygger på fysisk närkontakt.
Vem ska egentligen anpassa sig?
Här uppstår den centrala frågan i debatten.
När två olika regelsystem möts – ett religiöst och ett idrottsligt – vem är det då som ska göra anpassningen?
Ett argument är att idrottsföreningar bör visa flexibilitet för att inkludera fler människor. Idrotten spelar trots allt en viktig social roll och många menar att den bör vara öppen för alla.
Men det finns också ett annat perspektiv.
Att börja träna en sport är ett frivilligt val. Den som söker sig till judo gör det i en verksamhet som redan har etablerade regler, ritualer och traditioner.
Bugningen är inte ett nytt eller lokalt påfund. Den har varit en del av sporten i mer än hundra år.
Ur det perspektivet kan man argumentera för att ansvaret att anpassa sig i första hand ligger hos den som väljer att delta.
En personlig slutsats
I den här typen av konflikter är det lätt att hamna i ett läge där allt ska anpassas för att undvika varje tänkbar konflikt. Men det riskerar också att skapa ett problem i andra änden.
Idrott fungerar till stor del eftersom reglerna är gemensamma. Traditioner, ritualer och normer skapar struktur och identitet inom sporten.
Om varje regel ska förändras när någon invänder finns en risk att sportens grundläggande kultur gradvis försvinner.
Ur det perspektivet framstår situationen som ganska tydlig. Den som frivilligt söker sig till en verksamhet behöver också acceptera dess grundläggande regler.
Om ens religiösa övertygelse gör det omöjligt att följa dessa regler uppstår i praktiken ett val. Antingen anpassar man sig till sportens traditioner, eller så väljer man en annan aktivitet där konflikten inte uppstår.
Det är inte nödvändigtvis ett uttryck för exkludering. Det är snarare ett erkännande av att olika verksamheter ibland bygger på olika principer.
Och ibland går dessa helt enkelt inte att förena.
Disskusion
Hur ser du på konflikten mellan idrottens traditioner och religiösa övertygelser? Bör idrottsföreningar anpassa etablerade ritualer för att inkludera fler – eller ligger ansvaret hos den som väljer att delta i sporten?
Diskutera vidare i MMAnytts community: Var går gränsen mellan inkludering och att bevara en idrotts egna regler och kultur?
