Randy Couture påbörjade sin MMA-karriär när han var 34 år, något som höjde ögonbryn redan då. För det första var MMA den här obskyra sporten som ingen politiker i USA ens ville röra med ett par handskar och en gasmask, men sedan var Couture rätt så gammal för att börja med en ny sport på en professionell nivå. Skulle någon kunna tänka sig att en 34-åring utan någon tidigare erfarenhet gå upp på en hög nivå i fotboll? Det var det Couture gjorde även fast han gjorde mer än att bara sparka, och sedan dess har UFC alltid haft något att bygga en historia på. En typ av historia där en ung talang tar sig ann den gamla generationen.
När Couture var 34 år gammal var året 1997. Han arbetade då som brottarcoach och hade året innan varit reserv i det olympiska brottarlandslaget i USA, men han kom dock aldrig så långt att han fick chansen att tävla i de olympiska spelen. Kort efter den chansen fick han tag på en VHS med en UFC-gala, och kom fram till att det här vore något för honom. När han tidigare hade tjänstgjort i armen så hade han ”boxats och brottats lite”, vilket nu äntligen skulle kunna komma bra till hands.
Sagt och gjort så ställde Couture upp i en fyramanna-tungviktsturnering på UFC 13. In i buren framför honom stiger en 50 kilo tyngre Tony Halme. Med lindade händer, ett par snörade Reeboks, shorts och en goatee på hakan rör sig Couture snabbt in mot mitten av oktagonen efter att domaren Big John McCarthy startat matchen med det klassiska ”Let’s get it on!”
Couture visste bättre än att stå och utbyta slag mot den kraftige Halme, och utan att tänka vidare på det går Couture in för en nedtagning. Han fastnar dock snabbt i ett lås från Halmes sida, men eftersom Halme inte alls vet hur han ska ta sig vidare kommer Couture inom kort loss. Det här är Coutures chans. Han får Halme att vända på sig, skickar iväg ett slag mot hans huvud och plockar sedan både rygg och hals. Halme som aldrig varit i den här situationen förut klappar ut och Couture kan ställa sig upp som vinnare i hans första MMA-match.
Men kvällen var inte över här, på de tidiga UFC-galorna skedde hela turneringen på en och samma kväll. Så efter att han fått vila i strax över 10 minuter var det dags att kliva upp igen. Han ska nu möta Steve Graham i finalen. Men det var ingen större skillnad mellan matcherna, han mötte ännu en gång en drygt 50 kilo tyngre motståndare och även denna gång var matchplanen att ta ner motståndaren så snabbt som det bara var möjligt. Det som däremot blev skillnaden denna gång var att han fick iväg betydligt fler slag än den första matchen, men de kom inte förbi den första (och för övrigt enda) ronden för det. Efter 3 minuter hade McCarthy sett nog, och tilldelade Couture en vinst via TKO.
Två matcher in i sin karriär och Couture har tagit hem tungviktsturneringen på UFC 13.
Det här gav honom möjligheten att gå vidare till nästa steg – Ett UFC-bälte. Hans nästa match var mot den då 20 år gamla Vitor Belfort, en uteslutningsmatch som skulle bestämma vem som faktiskt skulle få den här efterlängtade chansen på UFCs tungviktsbälte. Belfort gör dock lite mer motstånd än de två tidigare motståndarna, och håller ut hela vägen fram till strax över 8 minuter in i matchen, innan han till slut tvingas ge upp efter domaren sett nog och tilldelar Couture en vinst via TKO.
Vid den här tidpunkten var det Maurice Smith som hade UFCs tungviktsbälte runt midjan. Denna man var Coutures nästa mål, och det hela skulle ske två månader senare den 21 december 1997 på UFCs första gala i Japan. Huvudeventet mellan Smith och Couture var en långsam kalkylerad match där ingen av de två egentligen lyckades få in några signifikanta slag. Det Couture däremot fick till var ett antal nedtagningar, något som efter 21 minuter in i den första ronden tilldelade honom ett majoritetsdomslut.
Efter fyra matcher sedan hans debut, och 7 månader som en professionell MMA-fighter, var Couture UFCs nya tungviktsmästare.
Efter det ville UFC sätta ihop en match mellan Bas Rutten och Couture som skulle innebära hans första titelförsvar. Couture hade dock andra planer, och valde i januari 1998 att skriva ett kontrakt med Vale Tudo Japan, vilket i sin tur innebar att UFC tog tillbaka sitt bälte.
Här gick det mindre lysande i Coutures karriär, och han åkte på två raka förluster under både Vale Tudo Japan och i organisationen Rings. Efter en snabbis in i UFC igen under 2000, så vände han tillbaka till Rings efter att han besegrade Kevin Randleman på UFC 28. Även den matchen var för UFCs tungviktsbälte, som han nu hade försvarat för första gången i sin ännu unga MMA-karriär. Nu var Couture fortfarande en ungtupp på 37 år och hade fortfarande mycket spring kvar i benen. Han hade ändå 11 år kvar i sin karriär i det här läget.
Det var vid den här tiden folk på allvar börjar få upp ögonen för honom, sporten börjar sakta men säkert växa till sig i USA även om de ligger ljusår efter utvecklingen i Japan och UFCs största konkurrent – Pride FC.
Det var också i den här tidpunkten som Zuffa kom in som ägare för UFC efter att de köpt organisationen för $2 miljoner. Couture gjorde sin glorifierade återkomst till organisationen i maj 2001 då han mötte, och besegrade, Pedro Rizzo på UFC 31. Han gjorde sedan en favorit i repris och besegrade Rizzo igen på UFC 34 för att få behålla sitt bälte. Men turen höll inte efter det, och han förlorade två matcher i rad, först mot Josh Barnett på UFC 36 för att sedan förlora igen mot Ricco Rodriguez på UFC 39. Båda dessa matcher var för tungviktsbätet på ett eller annat sätt vilket fick Couture att tänka om.
Han skulle för första gången i sin karriär gå ner till lätt tungvikt, och för att fira detta krävdes en supermatch. Chuck Liddell anmälde sig frivillig och matchen skulle ske för interim-bältet i lätt tungvikt. Tito Ortiz satt och tryckte på det riktiga bältet i lätt tungvikt, men på grund av en kontraktdispyt med UFC då Ortiz inte ville möta Liddell för bältet, då de var nära vänner och träningspartners så hänvisade Ortiz till skador, andra obligationer och dåligt betalt. Så i ett sätt för UFC att sätta press på Ortiz så satte de ihop en match mellan Liddell och Couture.
Matchen var en start på en väldigt omskriven trilogi mellan Liddell och Couture, där Couture tog hem den första matchen genom att besegra Liddell via TKO i den tredje ronden, och plockade även med sig interim-bältet i lätt tungvikt. Det han fick på köpet var att han blev den första personen i UFCs historia att ha haft ett bälte i två olika viktklasser, vilket gav honom smeknamnet Captain America.
Nu var Liddell ute ur bilden, vilket innebar att Ortiz kunde komma tillbaka. Han satte det riktiga bältet i lätt tungvikt på spel mot Couture efter att ha då varit den mest dominanta mästaren i lätt tungvikt i UFCs relativt unga historia, med 5 raka titelförsvar. Detta innebar att Couture kom in i matchen som en enorm underdog. Detta gjorde dock att Couture blev mer motiverad att bevisa sig, och efter fem ronder tog han hem ett dominant enhälligt domslut och var således den riktiga mästaren i lätt tungvikt, denna gång vid 40 års ålder.
Detta varade dock inte länge. När Couture skulle göra sitt första titelförsvar mötte han Vitor Belfort, som också hade klivit ner till lätt tungvikt, i en match på UFC 46. Matchen hann inte gå länge innan Belfort skickade iväg en vänsterkrok som snuddade till Coutures högra öga när Couture gjorde sitt bästa för att korta avståndet mellan de två. Bara 49 sekunder in i den första ronden stoppades matchen då träffen på ögat var allvarlig. Couture förklarades förlorare via TKO, och bältet tilldelades Belfort.
Men redan nästa match, på UFC 49, fick Couture möjligheten att betala tillbaka besöket hos doktorn. I pausvilan efter den tredje ronden var doktorerna tvungna att säga stopp. Belfort fick avbryta matchen och skänka tillbaka bältet till Couture tillsammans med en ursäkt för att han petade på Coutures öga.
Det vore nästan som att framgångssagan skulle kunna ta slut här. Couture hade tagit två titlar, besegrade de största stjärnorna i organisationen i två olika viktklasser, och vunnit en turnering med imponerande precision. UFC gick dock i förlust vid den här punkten och organisationen läckte som ett såll. De hade sänkt ner $34 i ett hål, och det såg inte ut att ta stopp i det första taget.
Året var 2005, och en idé hade dykt upp i UFCs ägares huvuden: En realityserie med nya talanger som skulle tävla om ett kontrakt med UFC. Ni har säkert alla hört om serien: The Ultimate Fighter (TUF).
Serien skulle innehålla två coacher som skulle få varsitt lag, som de sedan skulle träna upp och sätta i matcher mot varandra. UFC sänkte ner $10 miljoner till i produktionskostnader för den första säsongen, och satte Randy Couture och Chuck Liddell som coacher mot varandra med ett löfte att de skulle möta varandra för titeln i lätt tungvikt efter att serien var färdiginspelad. TUF höjde både Coutures och Liddells anseende i sporten avsevärt, och sköt upp dom till ytterligare en nivå i sin karriär.
Matchen mellan de två coacherna skedde på UFC 52, en av de mest efterlängtade matcherna i UFCs historia. Couture förlorade dock denna match via en TKO bara två minuter in i den första ronden, vilket påbörjade Liddell-eran i lätt tungvikt. Couture försökte sig på en match till mot Liddell på UFC 57 i början av 2006, men Liddell var ostoppbar vid den punkten och gjorde ungefär samma sak som den andra gången de möttes, han knockade Couture.
Det här var inte en bra period i Coutures liv, som valde att gå i pension. Detta varade som tur var inte, och han gick istället tillbaka till starten igen. Han började träna hårdare för att gå upp till tungvikt och utmana Tim Sylvia för tungviktstiteln. Sylvia ansågs också relativt ostoppbar vid den tiden, vilket gjorde att Couture ännu en gång befann sig i en underdog-situation. Det här gav Couture mindre problem, och efter fem hårda ronder tog Couture hem matchen och bältet via ett enhälligt domslut. För besväret blev matchen även utnämnd som årets match 2006 av The Wrestling Observer.
Couture gjorde ett till lyckat titelförsvar mot Gabriel Gonzaga innan han åkte i rätt stora trubbel med UFC. På grund av en kontraktsdispyt baserad på lön och andra förmåner lämnade Couture UFC i oktober 2007 i för vad många trodde var för gott. UFC försökte att ordna situationen, och de båda parterna hade ett par möten som enligt rapporter slutade positivt. Problemet var här att Couture inte längre var intresserad av att återvända till sin före detta arbetsgivare.
I början av 2008 var Couture på väg att tävla för en annan organisation istället, han hade en match inplanerad på IFL. Men eftersom han fortfarande hade två matcher kvar på kontraktet med UFC, valde de istället att dra honom inför rätten i hopp om att IFL-matchen aldrig skulle se galaljuset. Det gick bra för UFC, och de vann målet vilket tvingade Couture att antingen tävla för UFC eller gå i pension. De flesta trodde att Couture skulle välja att gå i pension vid det här läget för att slippa alla juridiska problem som kunde uppstå.
Men i september 2008 kom nyheterna ingen trodde på. I en presskonferens var UFCs VD Dana White ovanligt kramglad när han tillsammans med Couture förklarade för den nyfikna pressen att alla kontraktuella problem hade löst sig, och att Couture nu officiellt var en del av organisationen igen. Couture fick till och med tillbaka sitt tungviktsbälte, men med en hake:
Det hade dykt upp ett nytt stort hot i tungviktsdivisionen. Brock Lesnar hade börjat träna MMA och tagit sig hela vägen till UFCs tungviktstitel, men han höll bara interim-bältet vilket skulle innebära att de två skulle se vem som faktiskt fick hålla i det riktiga bältet när matchen var över.
Matchen skedde på UFC 91 framför 14 000 åskådare och över 1 miljon tittare per PPV. Det hela började väldigt jämnt mellan David och Goliath, men i mitten av den andra ronden upptäckte Goliath att han hade något som kallas för ”Hammerfists”, något som fick domaren att sätta stopp. Couture hade förlorat sin tungviktstitel för den sista gången.
Det här var även den sista gången som Couture fick en titelchans. Han växlade mellan tungvikt och lätt tungvikt i de resterande matcherna på sin karriär, han blev besegrad av Antonio Rodrigo Nogueira, men gick sedan direkt vidare och besegrade Brandon Vera, Mark Coleman
och James Toney på rad innan han kom på att han var för gammal för det här.
I ett försök att gå ut på topp mötte han Lyoto Machida, en man han länge velat möta, i en match på UFC 129 framför 55 000 åskådare i slutet av april i år. Couture hade tidigare sagt att det här skulle bli hans sista match i MMA, och efter att ha blivit spektakulärt knockad av Machida tidigt i den andra ronden höll han sitt ord.
Den 30 april 2011 gick den 47 år gamla Randy Couture i pension till 55 000 fans jubel, med ett slutgiltigt MMA-rekord på 19-11 och 15 titelmatcher. Randy Couture är en av de största namnen som UFC har producerat, och det har varit en ära att följa hans karriär genom åren.
