Här tar vi blickarna från de starka strålkastarljusen och glamourösa tillställningarna på sportens topp, och vänder oss istället till de som använder MMA som en flykt, ett utlopp och en räddning. I denna artikelserie presenteras ett antal individer som på ett eller annat sätt förändrat sina liv med hjälp av kampsport, med förhoppningen att skina ljus på de vars historier alltsomoftast förblir ohörda. Den första delen tar oss till en av Stockholms många förorter, där Mikael hänger upp de blöta träningskläderna efter ännu ett hårt träningspass.
I denna artikel används på begäran av huvudpersonen ett påhittat namn.
Äntligen hemma. Han hade gått ut igenom dörren klockan sex i morse och inte kommit hem förens nu. Klockan är snart nio på kvällen och Mikael hänger nästan på autopilot upp den nytvättade gi:n på tvättstället.
”Jag ser det såhär: jag jobbar hårt nu du vet, sliter, men, om några år alltså, kommer det inte behövas längre. Då kan jag softa, men just nu måste jag kriga.”
Vi träffas hemma hos Mikael, i en liten lägenhet på den näst högsta våningen i höghuset. Han och hans mamma bor här tillsammans med två hundar, i den lilla tvåan i hjärtat av Alby. Hans rum har bokhyllor fyllda med böcker i varierande ämnen, en säng, ett litet nattduksbord och knappt plats för träningsväskan.
”Det räcker för mig, jag behöver inget mer.”
Vi sitter vid matbordet och pratar om uppväxten, området, pengar, framtiden och, kanske mest av allt, det förflutna. Mikael äter en stor portion ris, kyckling och grönsaker under samtalet, samtidigt som han då och då ögnar igenom skolböckerna som ligger vid hans ena sida. Han har nyss fyllt 21 och studerar idrottsvetenskap på GIH i Stockholm, med drömmen om att bli fystränare för elitidrottare.
”Helst svenska landslaget såklart”, svarar han med glimten i ögat då jag frågade om han hade någon specifik klient i åtanke.
Utöver utbildningen och ett deltidsjobb som personlig tränare, tränar Mikael själv brasiliansk jiu jitsu under majoriteten av veckans dagar. Han började för två år sedan och är redan på gränsen till att få sitt lila bälte. För de icke-insatta är det någon av en bedrift, då ett lila bälte, vilket är den tredje bältesgraden i sporten, ofta tar minst tre år av intensiv träning att uppnå. Innan dess hade han styrketränat i tre år och lyckades även i gymmet med imponerande lyft för sin vikt. Innan dess?
”Jag var överviktig du vet, en riktig tjockis. Fan, när jag tänker tillbaka på det nu blir jag äcklad av mig själv. Jag åt så mycket skit att det inte är sant.”
Som 16-åringen var han mer än 20 kilo överviktig, och oroade ständigt familj och vänner med den allt försämrade hälsan.
”Det var jobbigt fan, vad ska jag säga? [Jag] mådde dåligt med mig själv och det är därför jag tror jag åt så mycket. Typ självdestruktivt du vet. Men jag nådde en punkt där det blev för mycket, typ ´fuck det här´, något måste hända.”
Och något hände.
Efter att med stor disciplin börjat styrketräna tog det inte lång tid för Mikael att tappa kilo efter kilo; efter åtta månader var han 20 kilo lättare. Men hälsan var fortfarande inte på topp, vilket fick honom att tänka om angående målen med träningen.
”Även fast jag var smalare och såg ”normal” ut så mådde jag inte speciellt bra. Alltså jag var trött, hängig, sjuk hela tiden.. Fick mig att börja intressera mig lite djupare för mat och träning, typ verkligen lära mig om hur kroppen fungerar och vad hälsa verkligen innebär. Jag började testa nya träningsformer, yoga, stretchade mycket och började lära mig om österländska filosofier.”
Det var så småningom genom de kanalerna, främst zen-buddhism och yogan, som Mikael tillslut fick upp ögonen för kampsport.
”För mig handlar det om självförbättring och att ha kul; jag älskar att rulla, det är det bästa jag vet. Och samtidigt, du vet, så handlar det om att hela tiden lära sig nya saker och utvecklas som person. Typ, jag hade aldrig klarat skolan om jag inte tränade. Man får en stark karaktär.”
Idag går det, relativt sett, bra för Mikael. Varken han eller mamma befinner sig i några värre ekonomiska bekymmer, hälsan är intakt och han har ett tydligt mål att jobba emot. Men det har inte alltid varit så. Norra Botkyrka är på många sätt en oerhört tuff plats att växa upp på, något som Mikael vet alltför väl.
”Mycket droger, mycket skit. Du vet hur det är här, knas runt varje hörn.”
Sedan tidig ålder försvann fadern ur hans liv. Utan varken en manlig förebild eller en trygg hemmasituation tvingades Mikael själv navigera genom både tonåren och hans första år som vuxen.
”Mamma har hjälpt mig mycket och så, och hon betyder verkligen allt för mig. Men hon kan inte göra allt, förstår du? Ibland känns det som om en pappa skulle ha behövts i vissa situationer, nu när jag tänker tillbaka på det.”
Ansvar, disciplin, tillväxt.. En fåtal av de dygder en pappa ”är menad” att lära sina söner. Den uteblivna fadersfiguren kunde mycket väl ha lett Mikael längs den väg så många av hans vänner förgått på.
”Fan.. Alltså så många har försvunnit. Jag har sett två vänner gå bort, folk runtomkring har gått ner sig i knark och skit, min bästa vän som jag växte upp med sitter inne.. Det är det här området du vet, det är som kvicksand. Var det någon i trapphuset när du kom?
Jag svarade ja, syftande på de fyra eller fem killarna som snabbt tystnade när jag öppnade portdörren och sedan viskade sinsemellan medan jag väntade på hissen.
Du vet, de där grabbarna, de har inga ambitioner, ingenting. De softar bara här runt hela dagarna, röker på och gör ingenting typ. Vad kommer hända med dem? Vad ska dem lyckas med? Ingenting, absolut ingenting.”
Förmodligen har han rätt. Många tröttnar tillslut på att kämpa emot och låter de dystra omgivningarna, de gråa husen, drogerna, alkoholen, kriminaliteten och misären dra ner dem för att i många fall sluta som skräckexempel före dem själva. Men inte Mikael. Varför? Vad var det egentligen som gjorde skillnad för just honom?
”BJJ, kampsporten alltså. Utan den skulle jag aldrig vara där jag är idag, det är jag hundra procent på.”
Trots att kampsport i dagens samhälle ses i ett helt nytt ljus av en stor del av allmänheten än för bara några år sedan, är det inte alla som förstår den inverkan idrott kan ha på människor från mindre privilegierade förhållanden. För de som växer upp utan hopp, utan positiva förebilder eller realistiska framtidsutsikter. Mikael, förortsgrabben som är på god väg till att uppfylla sin dröm, har fått kämpa i hela sitt liv; allt han har är resultatet av hårt arbete och slit. Detta har i sin tur tillämpats på mattan, samtidigt som han ständigt bär med sig lärdomar från klubben till vardagslivet.
”Första dagen du vet, eller i början i allmänhet, är det fett jobbigt; varje pass får du stryk. Du känner ingen, ingen bryr sig om dig. Folk leker liksom med dig, du har ingen chans. Men sen börjar du lära dig grejer, du blir bättre och bättre för varje dag. Jag kommer ihåg första gången jag ströp ut ett blåbälte, fan alltså, vilken känsla. Det visar att hårt jobb lönar sig liksom. Nu när jag går till klubben känner man sig hemma, välkommen, man snackar skit med grabbarna, rullar, har kul … Typ, jag har förtjänat deras respekt, förstår du? Det finns ingen som kan ta det ifrån mig.
