Det ligger en grym ironi över att välkomna en ny division till UFC samtidigt som organisationen stjälper ut busslaster av kompetenta fighters. Glädjen över damernas debut kommer inte utan påminnelsen över hur kortvarig glädje kan vara i UFC. Men historia ska skrivas och en kvinnlig mästare ska koras, vilket sätter hela tre före detta världsettor i skuggan. UFC 157 är en milstolpe på många sätt.
Damernas BV-titel: Ronda Rousey (6-0) vs. Liz Carmouche (7-2)
Rouseys dag har kommit. Eller ja, officiellt är det förstås damernas dag som har kommit, men vi vet alla hur det står till med den saken. Detta är ”Rowdys” show och den ceremoni som det tilldelade mästarbältet behöver för att bli legitimt. Att prata om en faktisk titelmatch är mer tveksamt. Utmanaren har sämre odds än Sonnen har mot Jones, sämre än Hardy hade mot St. Pierre.
Carmouche är inte bara en underdog hos spelbolagen. Utmanaren är en studie av livet i uppförsbacke och motvind, vilket fick doldisen att växa i de otaliga dokumentärer som släpptes inför matchen. Att vara kvinnlig fighter är ingen dans på rosor. Att därtill ha mångkulturell invandrarbakgrund, sakna konventionell skönhet, vara lesbisk och tjänstgöra tre gånger i Irak, kammar hem poängen. Carmouche är så långt ifrån privilegierad man kan komma, men hon fällde inte en enda tår inför kamerorna för den sakens skull. En hårdare tjej är svårt att hitta och populariteten har vuxit i takt med den insikten.
Rousey fällde desto fler tårar och mästaren har haft sina motgångar i livet. Men faktum kvarstår att 26-åringen är en blond, blåögd OS-medaljör med bländande skönhet och omåttlig popularitet. Man kan ha det sämre. Rousey representerar, välförtjänt, bilden av en vinnare. Judodrottningen är hela paketet vilket var vad som krävdes för att ge damerna en chans i oktagonen.
Rent sportsligt är oddsen i det här mötet inte missvisande. Carmouche är en kompetent fighter som normalt sett kör över de flesta damer med sin styrka och marinkårstränade målmedvetenhet. Men på den tekniska avdelningen är ”Girl-rilla” blygsamt bestyckad, och råstyrka kommer inte att räcka här. Rouseys fagra anlete drar gärna till sig uppmärksamheten, men tittar man en bit längre ner ser man muskelmassor som mer än väl matchar Carmouche. Skillnaden är att varenda muskelfiber i ”Rowdys” kropp är optimerad för att knäcka armar. Rouseys dynamiska rörelsemönster på marken är häpnadsväckande, fullt jämförbart med toppnamn i BJJ, och betydligt farligare i en fight än Carmouches enkelspåriga skogshuggarstil. En otacksam matchning för utmanaren som egentligen inte har någon uppenbar fördel utöver sin sympatiska gameness och den där Matt Serra-faktorn som ibland läxar upp MMAtten.
LTV: Lyoto Machida (18-3) vs. Dan Henderson (29-8)
När beskedet kom att två damer skulle stå i fokus, vilket lämnade den här matchen i skuggan, var det rätt många som gnällde. Henderson var inte en av dem. Den väderbitne brottaren behöll sitt skeva leende och tog det med ro. Det förvånade ingen. ”Hendo” hade gått in i en burfight mot apokalypsens fyra ryttare utan att förlora vilopulsen. 42 år gammal med 16 års MMA-karriär och ungefär lika lång tid som elitbrottare innan det, finns det liksom ingenting kvar på den här planeten som kan få Henderson ur gängorna. Det orubbliga självförtroendet och tryggheten är en bra egenskap inför en möte med Machida. ”The dragon” är annars en anledning till mardrömmar, med sin svit av oväntade och plötsliga attacker som skakar hjärnor och håvar hem bonusar. 34-åringen är inte opåverkad av ålder och den blixtrande reaktionssnabbheten har uppenbart avtagit, men Machida är fortfarande en oförutsägbar knockoutkung av rang. Hendersons game har sett likadant ut sedan mitten av 1990-talet eller så, och håller oväntat bra även i dessa dagar. Brottarbas, kraftfulla grundslag, svår att rubba och snudd på immun mot trubbigt våld. Med enkla medel och pålitlig power kan Team quest-veteranen fortfarande hänga med de bästa. Frågan som ska besvaras är hur väl dessa ärade åldermän pallar att hänga med ett tag till. Fixar Hendersons motor att jaga en undanglidande fighter i tre ronder? Orkar Machida med att bli hunsad och mörbultad något mer? Förloraren förväntas tacka för sig, samtidigt som en seger förmodligen skickar vinnaren till en sista uppgörelse i solnedgången mot champ Jones.
BV: Urijah Faber (26-6) vs. Ivan Menjivar (25-9)
På tal om solnedgångar och andra metaforer för slutet på en karriär. Faber och Menjivar har antytt att de visserligen inte är redo att kasta in handduken, men att tanken har slagit dem. Båda har hängt runt tio år i branschen, passerat 30 och fått smaka på några rejäla förluster. I synnerhet Fabers unika svit av fem misslyckade titelförsök hade kunnat knäcka en mindre optimistisk man. Kaliforniens 33-årige son hanterar dock sina motgångar med bravur och uppvisar fortfarande samma explosiva hunger i buren, alltid sevärd och alltid framåt. El Salvadors stolthet har harvat fram ett steg längre ner på totempålen under sin karriär, och den här fighten får ses som den stora chansen till större matchningar. Menjivar brukar briljera och underhålla med orädd aggression och kreativa attacker, men saknar den atletiska kapaciteten för att kontrollera vart en fight hamnar. Faber har betydligt mer av den varan och borde kunna styra fighten till den distans som får ”California kid” att glänsa.
WV: Josh Koscheck (17-6) vs. Robbie Lawler (19-9)
Endast högre makter, och kanske Dana White, vet varför Lawlers återkomst till buren sker mot en grävskopa designad att få en av sportens främsta strikers att se hjälplös ut. Sedan 2004 har Lawler inte mött någon man vars knogar gör mer skada än vad ”Ruthless” själv kan dela ut. Den 30-årige sluggern har däremot mött en lång rad av grapplers och brottare som regelbundet påmint om att ingen träning, förberedelse eller gameplan kan rädda Lawler om matchen landar på canvasen. I en annan bur en bit bort, har Koschecks överjävliga double legs bara mött tre män någonsin som kunnat hålla sig på benen. Samtidigt har ”Kos” ambition att bli boxare stannat vid hellre än bra. Det går inte att lägga en mer förutsägbar fight än den här. En vill veva, den andre vill skjuta, och båda är förlorade om de tvingas in på motståndarens spelplan. Brottaren brukar av tradition alltid besegra strikern, men det finns en liten tröst för Lawler i att varje rond börjar stående. Koscheck är gudomlig på att ta ner, men inte bäst i världen på att utnyttja toppläget för avslut.
WV: Court McGee (13-3) vs. Josh Neer (33-12-1)
TUF-vinnare mot journeyman, en bekant ingrediens man ser på varje UFC i dessa dagar. McGee har precis gjort vad alla gör numera om deras segersviter stöter på patrull, man droppar en viktklass och hoppas på nytändning. I brist på anmärkningsvärd talang visade ”The crusher” redan som dokusåpadeltagare att gameness och uthållighet räcker långt. McGee har en malande, offensiv stil som ofta tröttar ut motståndet i senare ronder. Stridshärjade Neer har inget direkt signum förutom sitt hårda pannben och sin ojämna nivå. På en bra dag kan ”The dentist” vandra genom eld och nedlägga stora troféer, bara för att nästa dag bli avslutad av en okänd doldis. Två riktiga hårdningar som växer för varje smäll de får, ett hyggligt recept för en sevärd fight.
TV: Bredan Schaub (9-3) vs. Lavar Johnson (17-6)
Skadeglädje genomsyrar profetiorna för den här förväntade överdosen av läder. Elitidrottaren Schaub är bra på mycket och det finns egentligen bara en sak han är riktigt dålig på: att bli slagen på käften. Storväxte Johnson är inte den mest talangfulle tungviktare som världen har skådat, men det finns en sak han är riktigt bra på: att slå folk på käften. Kort sagt handlar allt om huruvida Schaub ska vara manligt macho och envis, och visa världen att han visst vågar boxas med en 115 kg tung slugger. Eller om det blir lite nedtagningar och sånt där, för att reducera hälsoriskerna och öka på vinstchanserna på ett mindre macho men mer förnuftigt vis.
LV: Michael Chiesa (8-0) vs. Anton Kuivanen (17-5)
Finlands sak är svår när grannlandets Kuivanen tar med sin tjusiga bachfysik in i buren för att hantera ettrige nedtagningsmaskinen Chiesa. Den brottningsstarke TUF-vinnaren har inte den mest sevärda stilen i världen, men har å andra sidan aldrig misslyckats med att vinna heller. Kuivanen har ingen given fördel i det här mötet, såvida de inte lägger in en symmetrirond, och kommer få det kämpigt med att hålla fighten i en mer tacksam upprätt ställning.
LV: Sam Stout (19-8-1) vs. Caros Fodor (7-2)
Konstanternas konstant Stout, mannen som kommer till buren med förbestämd gameplan och följer den blint vad som än händer. Varför ändra på ett 60-procentigt vinnande koncept? Strikeforceimporten Fodor har dugligt stående game, frågan är om det är bra nog att hantera Stouts.
FV: Dennis Bermudez (9-3) vs. Matt Grice (15-4)
Renodlad brottarduell som kan utmynna i en virvlande scramblefest. Eller tre ronder halvtaskig boxning.
WV: Kenny Robertson (11-2) vs. Brock Jardine (9-2)
Två killar som redan har en fot ute. I den rådande vårstädningen behövs varje vinst. Men ännu mer behövs underhållning. Tipset från coachen är att gå in som en väderkvarn utan gard, stöna, frusta och kanalisera Leonard Garcia med utsträckt haka.
WV: Jon Manley (7-2) vs. Neil Magny (7-2)
Två killar som inte lyckades vinna TUF säsong 16 får en andra chans. Se coachtipset ovan.
WV: Nah-Shon Burrell (8-2) vs. Yuri Villefort (6-1)
Burrell har rapp och fin boxning, men lärde sig den hårda vägen att svenske Chris Spång hade ännu finare boxning. Båda kommer från Strikeforce, med en förlust i bagaget. Se coachtipset ovan.
