Bakom det anonyma namnet på galan som hålls lördag kväll på Wembley arena i London, döljer sig en match som lika gärna kunde toppat en PPV. Bantamviktarna i fokus är av yttersta elitklass, men har aldrig gjort sig några stora namn. Det är den enkla förklaringen på varför en titelmatch placerats på en FUEL-gala för första gången. Prisvärd underhållning väntar, med en särskild bonus för alla fans av knytnävskamp. Det blir gott om den varan på lördag.
BV tillfällig titel: Renan Pegado (29-1) vs. Michael McDonald (15-1)
Under tiden som champ Dominick Cruz (19-1) vårdar sitt svårläkta knä behövs en tillfällig mästare, och UFC har sannerligen funnit två värdiga aspiranter. Med sammanlagt 37 obesegrade matcher bakom sig är galans huvudattraktion något utöver det vanliga. En obesegrad svit ska brytas och en man ska äntligen få sitt välförtjänta rampljus på sig.
Storfavoriten Pegado har inte förlorat sedan debutmatchen 2005 och stoltserar med en sensationell svit på 29 matcher utan förlust. Som något av Jose Aldos inofficiella lillebror på teamet Nova uniao i Brasilien, uppvisar ”Barao” samma register av talang som sin välkände fjäderviktskollega. Klyschan ”bra på allting” passar lika väl på Pegado som den gör på Aldo. Explosiv stående, kreativt svartbälte på backen, fysiskt fenomen med enastående reaktionsförmåga, alla likheter finns där. Mest uppenbara skillnaden är att Pegado föredrar volym framför prickskytte, där konstant press och uthållighet blivit de vapen som får motståndarna att knäckas.
McDonald är en av tidernas yngsta titelutmanare, vilket innebär både för- och nackdelar. 22 år gammal har den talangfulle ynglingen all tid i världen på sig att utvecklas och har råd att vara tålmodig. McDonald har inget märkbart ego eller storhetsvansinne. Det är en rationell och klarsynt man, vars ödmjuka träningsfilosofi och fightingstil påminner mycket om vad kanadensarna på Tri star är kända för. ”Maydays” främsta stunder har kommit på fötterna, med disciplinerad och precis kontringsboxning. Inte förvånande då McDonald tävlat framgångsrikt som kickboxare sedan han var blott fjorton år gammal. Utan att besitta den intensitet som Pegado kan uppvisa, är McDonald snäppet vassare på att mäta upp distans och finna rytm och vinklar för ett avgörande med nävarna. Vältimade nedtagningar och ett brunbälte i BJJ kompletterar gamet.
Det är lättare att förutspå nivån av kvalitetsunderhållning än att sia om matchbild i det här mötet. Två kriminellt okända fighters som båda förtjänar stjärnstatus ska äntligen få visa upp sig ordentligt. Båda är värdiga bärare av ett bälte, men en av dem fick eventuellt chansen något för tidigt. Pegado befinner sig på sin peak med optimal timing för en titelchans, samtidigt som McDonald förmodligen kommer vara som bäst om ett par år. Det här mötet känns på hela taget som det första kapitlet på en begynnande rivalitet, med lovande uppföljare i framtiden.
FV: Cub Swanson (18-5) vs. Dustin Poirier (13-2)
En duell i fjädervikt som i mångt och mycket speglar vad bantamviktarnas titelstrid förväntas bestå av. En intensiv slugger med hungrig vinnarskalle i Swanson, mot en vetenskapligt utbildad allkonstnär i Poirier. Swanson representerar en något mer gammaldags stil, med hetlevrad aggression som ibland ger utdelning och ibland sätter upp hinder. Med kokande hormoner och rappa fötter och nävar, kan sluggern från Palm Springs dela ut publikfriande underhållningsvåld i bästa fall. Något sämre går det när Swansons tjurrusningar blir upplåsta av metodiska positionskontrollanter. Tvålfagre ynglingen Poirier kan eventuellt ha planerat att vara något sådant. Fullt kapabel att dela ut stående, har ”The diamond” en bra intuition för att byta nivåer och blanda in sin brottning om slagväxlingen inte går som han vill. Tekniken finns för att frustrera Swanson och ersätta ett riskabelt brawl med taktikspel. I gengäld kan Poirier tappa fotfästet om det blir för svettigt, utmattande och skitigt, vilket hårdkokte Chan Jung Sung exploaterade. Kort sagt ett möte mellan motstridiga viljor med två män som båda är beroende av att få matchen dit de vill ha den.
LTV: Jimmi Manuwa (12-0) vs. Cyrille Diabate (19-8-1)
Manuwa är en skräckinjagande man och Diabate är en gammal man, om man ska sammanfatta läget. Prognoserna är inte muntra för den snart 40 år gamle franske thaiboxaren. Diabate har en yvig stil med gapande defensiva luckor och en tendens att klappa ihop om matchen blir för utdragen eller fastnar på marken, egenskaper som bara blir tydligare med stigande ålder. Men slaget är inte avgjort på förhand. Manuwa är något av en naturbegåvning, med de svagheter som kommer på köpet. Som en utpräglad förstarondsfighter är den brittiske hårdingen optimerad för snabba avslut och förkrossande dominans. Men om inte blitzkriget ger utdelning blottas en annan sida. ”Poster boy” hanterar inte mjölksyra väl, ogillar ryggläge och har suspekt kondis. Diabate skulle kunna utnyttja detta med en återhållsam och tålmodig taktik, men det har aldrig varit fransmannens signum. Allt pekar mot en seriöst barnförbjuden holmgång med snabbt avslut, oavsett vem som drabbas hårdast.
WV: Gunnar Nelson (10-0-1) vs. Jorge Santiago (25-10)
Samtliga nordiska länder blev representerade i UFC när kampkonstnären Nelson kom in för Islands räkning. Den talangfulle islänningen hade då redan varit något av en undergroundfavorit i många år, i synnerhet i norr vilket har sin naturliga förklaring. Den blonde 24-åringen ser ut som en fullfjädrad viking, i synnerhet med skägg. Hans hemmaklubb Mjölnir använder fornnordiska symboler och runskrift i sin profil. Och så vidare. Det är omöjligt att inte ryckas med av romantiken och slänga iväg en hednisk bön till asagudarna när det vankas fight. Saken blir inte sämre av att Nelson tillhör världseliten i grappling och kanaliserar sin karatebakgrund med en sevärd repertoar av slag och sparkar. Rutinerade Santiago är något helt annat. I över tio år har brasilianaren kämpat sig fram som en första klassens journeyman. Alltid kapabel att hänga med de bästa, men aldrig bra nog att ta den där avgörande segern som kunde ge karriären ett lyft. Ingen ofarlig motståndare för islänningen, men också helt rätt man för att ge Nelson ett avgörande test inför framtiden. I brist på svensk medverkan får vi ändå en match med patriotisk touch. Vem behöver Sparta när man har Ragnarök?
LTV: James Te Huna (15-5) vs. Ryan Jimmo (17-1)
Förväntad käftsmällsorgie när två alfaskallar ryker ihop. Kanadensaren Jimmo behövde senast inte mer än sju sekunder för att knocka Anthony Perosh, vilket säger något om hur ”Big deal” gillar att öppna sina matcher. Kul detalj är att han nu möter en landsman till sitt förra offer. Den stryktålige brawlern Te Huna har bara torskat en match av de senaste tio, men det skedde mot Alexander Gustafsson vilket vi kan förlåta honom för. Australiensaren är inte särskilt raffinerad, men får jobbet gjort med sin råstyrka och orädda aggression. Det här borde inte bli långvarigt, men förmodligen sevärt om man gillar stora män som boxas hellre än bra.
WV: Che Mills (15-5) vs. Matt Riddle (7-3)
Riddle presenterade sig som en bortskämd och något omogen snorvalp i The ultimate fighter säsong sju. Sedan dess har det gått lite upp och ner för den storväxte brottaren, som nyligen fick en del uppmärksamhet efter ett fullständigt absurt försvarstal gällande hans gräsrökande vanor. Som om det inte räckte med uttalanden om att bli ”normal” och mer älskvärd när han är hög, har RIddle även varit lite extra bitchig och gnällig på den brittiska publiken. Matcha upp mot den stolte britten Mills, och vi har en potentiell hatmatch av rang.
LV: Terry Etim (15-4) vs. Renee Forte (7-2)
På tal om stolta britter. Liverpools lokale hjälte Etim är tillbaka efter den, för Etims del, otrevliga närkontakten med Edson Barbozas högra häl. Saknaden har varit stor efter den underhållande och aktive fightern, som har ett ett varierat och typiskt brittiskt game där brottningen är osynlig men utdelningen av saker som gör ont är desto högre. Poetiskt nog står det en ny brasse och väntar, den betydligt mer anonyme Forte som ännu inte vunnit en match i UFC.
LV: Paul Sass (13-1) vs. Danny Castillo (14-5)
Fler brittiska kultfigurer, denna gång en markbaserad sådan. Sass och hans hårresande svit av trianglar och heel hooks gick lite in i väggen när Matt Wiman vände på rollerna och drog ut britten på armbar. Men legenden har inte svalnat helt och hoppet om att åter få se magisk jiu jitsu lever. Amerikanen Castillo är hårdslående men något endimensionell och framstår på pappret som ett smörgåsbord av möjligheter för alla låsförsök ”Sassangle” förväntas anfalla med. Om britten bara undviker ohälsosam slagväxling borde det bli en fascinerande styrkemätning i brottning mot BJJ.
FV: Andy Ogle (8-2) vs. Josh Grispi (14-4)
Upp som en sol och ner som en Grispi, eller konsten att gå från titelutmanare till hot om avsked via tre raka förluster. Vad hände egentligen? Sista chansen för Grispi att räta upp båten och komma tillbaka i matchen. Britten Ogle, som förlorade knappt mot svenske Corassani, bör vara övermatchad här. Men med Grispi vet man aldrig numera.
MV: Tom Watson (15-5) vs. Stanislov Nedkov (12-0)
Brottarbjörnen Nedkov har äntligen tagit det hälsosamma beslutet att droppa till mellanvikt, men frågan är om han orkar konditionsträna mer för den sakens skull. Bulgaren tror mer på styrka än uthållighet, mer på sin hårda haka än på att gardera sig och förlitar sig på envishet och gameness mer än något. Inte så tjusigt men hyggligt effektiv. Att placera en kaxig brittisk brawler i andra änden av buren är ett genidrag för att roa den lokala publiken. Som ett krogslagsmål utanför puben en fredagskväll, fast i laglig och professionell tappning.
BV: Vaughan Lee (12-8-1) vs. Motonobu Tezuka (19-5-4)
Tezuka blev inte utvald som en av japanerna som får fightas på hemmaplan om ett par veckor. Aouch, det kan inte kännas bra. Britten Lee fick lite hype efter att ha jämnat ”Kid” Yamamotos legend med marken, men det var också enda gången han har vunnit i UFC.
FLV: Phil Harris (21-10) vs. Ulysses Gomez (9-3)
Gomez kallar sig ”Useless”, vilket ser sådär ut när man fightas längst ner på ett fight card. Harris record säger också ett och annat. Vi nöjer oss med det.
