När socialminister Jakob Forssmed gästade podden 5×5 tillsammans med Mazdak Cavilin och Omar Bouiche blev det snabbt tydligt att samtalet inte skulle bli som vilket politiskt snack som helst. Istället öppnades dörren till ett engagerat samtal om ungdomar, psykisk ohälsa, kampsportens roll i samhället – och hur vi tillsammans kan skapa verklig förändring.
För dig som missade avsnittet – eller redan lyssnat men vill reflektera vidare – kommer här fem centrala insikter från samtalet, och varför de fortfarande är lika relevanta.
1. Kampsporten som trygg punkt – inte våld i organiserad form
I en tid då kampsport ofta hamnar i skuggan av annan lagidrott, blev det uppfriskande att höra Forssmed tala varmt om dess betydelse – särskilt i utsatta områden.
“Jag tycker att kampsport i allmänhet är lite undervärderad. Det är en sport som kan ge disciplin, gemenskap och riktning i tillvaron.”
Besöket på Västerås Fight Club satte avtryck. Klubben bedriver över 17 pass i veckan för barn och unga, och har lockat ungdomar som tidigare inte haft någon organiserad fritid alls. Det är inte bara träning – det är en plats för identitet och tillhörighet.
Varför det fortfarande berör:
I ett Sverige där ungdomskriminalitet och isolering växer, behöver vi föreningar som skapar struktur, förebilder och alternativ. Kampsporten är ett bevis på att lösningar redan finns – vi behöver bara satsa på dem.
Missade du avsnittet?
Lyssna på hela samtalet med Jakob Forssmed i podden 5×5 här:
Läs även vår huvudartikel:
Kampsport, kris och hopp – Sveriges socialminister Jakob Forssmed om idrottens kraft
2. Psykisk ohälsa bland unga män är en samhällskris
Forssmed väjer inte för fakta: psykisk ohälsa bland unga – särskilt män – har blivit en tyst epidemi.
“Idag säger 30–35 % av unga män att livet känns meningslöst. Det har ökat dramatiskt.”
Han kopplar det till både digital isolering, brist på förebilder och samhällelig rotlöshet. Samtalet i podden tar en ärlig vändning mot behovet av riktning, struktur och mänsklig kontakt i unga människors liv.
Varför det fortfarande berör:
Det handlar inte om statistik, det handlar om människor. Pojkar som växer upp utan hopp, killar som tappar kontakten med verkligheten – de behöver inte bara vård. De behöver gemenskap. Där kan kampsport och idrott göra skillnad.
3. Mobiltelefonen – en ny fiende i barns vardag
Ett av de mest uppmärksammade segmenten i avsnittet handlade om skärmtid. Forssmed var rak:
“En svensk tonåring sitter i snitt 6,5 timmar per dag utanför skoltid med skärm. Då hinner man inte sova, inte röra sig, inte ha relationer.”
Samtalet om skärmberoende och sociala medier är ärligt, personligt och fullt av frustration – något alla föräldrar kan känna igen sig i. Och det gäller inte bara barn – många vuxna förlorar också timmar i telefonen utan att reflektera.
Varför det fortfarande berör:
Skärmberoende är inte en framtidsfråga – det är en nutida samhällskris. För varje timme på sociala medier förloras kanske en timme med vänner, träning eller återhämtning. Och vi måste prata mer om det.
4. Politiken måste ta ansvar – men inte ensam
Det mest hoppfulla i Forssmeds medverkan var kanske hans insikt om politikens begränsningar – och kraften i civilsamhället.
“Vi ska inte tro att sjukvården har hand om allt som rör hälsa. Hela samhället måste ta ansvar.”
Han talade om Idrottsklivet, Fritidskortet, och viljan att flytta idrottsfrågor från kultur- till socialdepartementet – men också om att det är på mattorna, i klubbarna, på fritidsgårdarna som det verkliga arbetet sker.
Varför det fortfarande berör:
Vi behöver politiker som inte bara styr – utan lyssnar. Och vi behöver samverkan. För att fånga upp unga innan de hamnar fel, krävs samarbete mellan skola, klubb, socialtjänst och föräldrar.
5. Det börjar med en fråga – och en öppen dörr
Ett återkommande tema var att finnas tillgänglig innan det är för sent. Forssmed menar att vi inte kan vänta tills en ungdom hamnat i kriminalitet eller blivit deprimerad. Vi måste jobba förebyggande – och det börjar med att vara närvarande.
“Gängen erbjuder gemenskap – men en destruktiv sådan. Idrotten erbjuder samma sak, men med respekt och riktning.”
Varför det fortfarande berör:
Det är en påminnelse om att förändring börjar i det lilla. En klubb som öppnar dörren. En tränare som ser ett barn. En vuxen som säger: ‘Jag tror på dig’.
Vad tycker du?
Har du själv sett hur idrott eller kampsport förändrat någons liv? Har du reflektioner efter att ha lyssnat på avsnittet?
Kommentera gärna nedan – eller dela vidare till någon som borde höra detta samtal.
