Det irländska fenomenet som är Conor McGregor har rusat fram som ett ånglok både i oktagonen och i alla andra tänkbara forum. Han är på allas läppar och syns i de flesta UFC-sammanhang oavsett om han är aktuell eller inte. Risken finns att han börjar nå gränsen för överexponering. Är vi mätta på Conor McGregor just nu?
När Conor McGregor kom till Stockholm i april 2013 för att göra sin debut för UFC hade han åtta raka segrar med sig i ryggen. Dessutom var han Cage Warriors mästare både i lättvikt och fjädervikt. Det i sig var imponerande. Men vad som stod ut i jämförelse med andra som gör sin debut i UFC på bortaplan var storleken på den hejarklack han hade med sig. De var ganska många, högljudda och sannolikt mer än något berusade. De var även klädda i samma t-shirt för att visa att de stod enade bakom sin landsman.
Matchen mot Marcus Brimage var över på lite mer än en minut och det var första gången amerikanen blivit stoppad via knockout. Publiken i Globen var imponerad och hans hejarklack gick helt enkelt bananas i brist på en bättre förklaring. UFC var också nöjda med irländarens insats och belönade honom med bonusen för galans knockout.
Den internationella stjärnan McGregor föddes egentligen inte i oktagonen med den segern. Han var redan en stjärna, men han upptäcktes på allvar först i kontakten med pressen efter galan. När han berättade om hur han nyligen fått socialbidrag för att klara sin försörjning och att bonusen samt karriären i UFC skulle förändra hans liv så lyssnade alla. Det var inte den klassiska offerkoftan med efterföljande harang om att kampsporten räddat hans liv. Istället var hans sätt att berätta om sig själv levande, underhållande och det lockade till skratt. Han lockade till fascination och törst efter mer.
Sedan dess har det blivit bra mycket mer med och om McGregor. I oktagonen har han sedan sitt framträdande i Stockholm lyckats besegra Max Holloway inför en stöttande publik i Boston, avsluta Diego Brandao inför en hemmapublik i Dublin och bli den förste att segra via knockout mot Dustin Poirier. Utanför buren har framgångarna varit ännu större. Han har på kort tid blivit UFC:s guldkalv och har synts med vd Dana White vid flera tillfällen. Fansen, pressen och företag vill alla ha en del av honom och i hög grad försöker McGregor i egen hög person eller via sociala medier tillmötesgå begäret.
Conor McGregor älskar att prata om Conor McGregor. Pressen älskar att tala om McGregor och hur andra fighters borde fundera på hur de kan vara lite mer som han. Fansen älskar att älska honom och vissa älskar att hata honom. Kollegorna i hans viktklass och övriga fighters pratar om McGregor. Han kommer på tal mer eller mindre varje dag i den MMA-bubbla som många av oss lever i. Frågan blir därför om vi börjar bli mätta på att höra om denna irländska fjäderviktare? Så börjar det i alla fall bli för mig. Hur känner ni?
Den 18 januari är det åter dags för McGregor att kliva in i oktagonen och för andra gången blir det i Boston där många av ättlingarna till de landsmän som lämnade moderlandet hamnade. För motståndet står Dennis Siver vilket har triggat igång flertal diskussioner. Borde McGregor inte få en titelmatch direkt? Varför möter han just Siver som nyligen var dopad? Är det inte ett slöseri och en risk att matcha McGregor på detta sätt? Hur tänker egentligen UFC kring McGregors karriär? Ni märker att McGregor inte längre behöver lyfta ett finger för att vi ska prata om honom. Så framgångsrik har han varit i att marknadsföra sig själv.
Min förhoppning är att det nu blir tyst från McGregor ett tag. Att han fokuserar på förberedelserna inför den kommande utmaningen med sitt team SBG Ireland. Att han isolerar sig och låter den värsta mättnadskänslan på honom gå över. Vi andra kommer sannolikt fortsätta att prata om honom men det blir enklare att stänga av om han inte fortsätter att mata oss med nytt material. När suget efter honom väcks till liv efter årets slut kommer han att vara där igen. Förolämpa sin motståndare, prata om att fylla fotbollsarenor, dela med sig av sina visioner och förklara hur han med sina rörliga stil kommer förstöra regerande mästare Jose Aldo. Vi kommer att älska det igen, vi kommer hata det igen. Men vi kommer inte att vara likgiltiga på grund av överexponering.
Foto: Micha Forssberg.
